Om en halvtimme börjar dagen då jag har bott här i ett år. Så fort det gick. Så annorlunda allt är:
För ett år sedan kom jag och pappa hit med bilen, efter en maratonfärd genom Sverige. Vi körde vilse i stan ett antal gånger medan vi väntade på att det skulle bli dags att hämta nyckeln. Sedan kom vi in hit, rummet var mindre än jag trodde men fönstrena var större. Vi hivade in alla grejor och blåste upp luftmadrasser. Två dagar senare tog jag tåget till Stockholm. Två veckor senare kom jag tillbaka. Kände ingen. Kände inte Göteborg. Var förvirrad och ledsen och arg och ensamensamensam. Och jag och A hade just gjort slut och jag hade ingen i hela världen att prata med, kändes det som, för efter en sommar av sällskap både här och där stod jag plötsligt ensam. Sedan började skolan och allting blev långsamt bättre.
Imorgon tar jag tåget till Stockholm, igen. Om en vecka kommer jag tillbaka. Jag känner lite folk, jag känner mig lite hemma, jag har arbetat mig in litegrann. Jag hittar i stan. Jag vet hur lång tid det tar att cykla till olika ställen. Jag har till och med några ställen som är mina. Det är tryggt. Fortfarande lite ensamt, lite rotlöst, men tryggt. Och mitt.
Jag har lite krokar ute för stora fina lägenheter utanför stan, att bo tillsammans med någon annan i. Men det är ingen brådska. Jag trivs här i min lilla kub. Det är okej, jag kan leva så här. Inte för alltid, men för nu.
