Globus

Klumpkänsla i halsen kan tyda på sväljsvårigheter etc säger de i skolan. Jag tänker mer att det tyder på att man egentligen behöver gå hem och lägga sig i sängen och skita i allt ett tag. Men det går ju inte.

Jag har fortfarande inget internet, men det kommer. Väl. Någon gång. Ingenting fungerar riktigt så jag är inte förvånad.

Nu är det strax föreläsning, hejdå.

Vemod

Pappa är här. Vi har ätit gôtt mos på Jonsborgs och nu har han somnat på min säng efter att ha upptäckt Anna Ternheim ("oj, är hon norsk?"). Två semlor står i kylen. Imorgon är det flyttlass. Hejdå fina huset...

Nostalgichockvarning

Plötsligt en dag ringer B, en folkhögskolevän, och att döma av hur bra det flyter är det svårt att tro att vi inte har pratat med varandra på över ett år. Vi bodde vägg i vägg ett tag. Hon och T spelade gitarr och sjöng på andra sidan, och jag och dåvarande flickvännen ringde upp inifrån mig (man kunde göra det hur mycket som helst för det var gratis att ringa inom skolan) och beställde Aerosmiths "I don't wanna miss a thing" för vi var så jäkla kära. Sedan låg vi hand i hand och lyssnade och fnittrade.

En del helger var nästan alla borta från skolan. Då gick vi promenad på isen, kokade nyponsoppa och satt i soffan och planerade kupper i min kartbok. Sedan kom J, som alltid var sorgsen och alltid blev glad och förvånad när någon brydde sig om att vara med honom. Han bodde egentligen i en by i Västerbotten och brukade ha med sig en massa vacuumförpackad palt när han hade varit hemma.

Tugga och svälj

När jag kom in på biblioteket i eftermiddags upptäckte jag att mina böcker fyllde halva reservationshyllan - och ändå saknas det fortfarande en hel del i min hög.


(Jag undrar vad kalaset hade gått på om jag hade köpt alltihop istället.)

Det är alltid galet besvärligt att få tag på rätt böcker. Universitetsbiblioteket har ett ex eller två som man får slåss om och bokhandlarna i stan tar inte in vår kurslitteratur eftersom vi är så få på utbildningen (och/eller för att institutionen inte skickar dit sina listor ordentligt). Internetbokhandlarna brukar ha en leveranstid som är så lång att kursen är slut innan man hinner få det man beställt, såtillvida att man inte chansar och beställer långt innan kursen börjar. Om de ens har böckerna. "Swallowing disorders" (det är den översta i min hög, UB:s enda hemlåningsbara exemplar i rätt upplaga - det finns ett av en tidigare också) går bara att köpa om man beställer den direkt från förlaget i USA, säger några av mina mer köp-insatta klasskamrater.

Fast samtidigt känns det ändå ganska tufft och proffsigt att få läsa böcker som är så specialiserade att de knappt finns att få tag på. Tänk, en hel bok som handlar enbart om hur man sväljer, liksom. Hur konstigt är inte det?

Flyttnytt

Pappa ringer och berättar att skåpbilen vi ska hyra har varit inblandad i ett rån, men att det inte är någon fara för de ska ordna det. Vi ska få skjuts till en annan mack för att hämta en annan bil, men han har glömt bort vad den macken heter och var den ligger. Spännande.

Idag ska vi prata om alkohol

På högstadiet och gymnasiet var jag hängiven nykterist och till och med medlem i UNF ett tag. Jag tänkte att jag minsann kunde ha roligt och vara mig själv utan alkohol och att hela grejen med att dricka var ganska fånig. Jag förstod aldrig poängen med att hälla i sig ett gift helt frivilligt – det gick liksom inte alls ihop med min världsbild. Dessutom var jag livrädd för att spy (det är jag fortfarande). Och så tänkte jag litegrann att "damn it, om jag testar det där så kommer jag att fastna".

Fuckit, säger jag nu, och skålar med mig själv framför datorn. Det är jag värd, för idag har jag fixat så det löser sig med lägenheten och inflyttning och shit. Det var bra gjort av mig.

(Jag har även skolkat [så mycket man nu kan skolka från en föreläsning som inte är obligatorisk] för att titta på möbler, men sedan hade Myrorna inga fina möbler så jag köpte tröjor istället. Det var jag också värd. Heja, heja.)

Skillnaden på att nämnas och att genomsyra

Idag hade jag tråkigt och satt och spanade i tevetablån och hittade plötsligt det här:

Ramp - Kunskapskanalen 18.45-19:15
Sex, kärlek och relationer. Eva Röse och Jonas Leksell pratar om förhållanden, att bli ihop och göra slut. Vi träffar Karolina och Freja som är nyförälskade, men bor 55 mil från varandra. Dessutom kollar programledaren Emil Nikkhah om man kan lukta sig till sin partner. Del 3 av 8. Även 27/1 i K. Text-tv sid 793

Titta, titta, det där måste jag ju se, tänkte jag – för om två brudar är ihop i ett teveprogram utan att fokus ligger på att de är just två brudar så är det alltid en bra och befriande grej, och i ett program som riktar sig till högstadieungdomar och är tänkt att kunna användas i skolan är det om möjligt ännu viktigare än annars. Dock brukar ju även de mest seriösa och i övrigt genomtänkta program ha en tendens att till slut trilla in på det vanliga "jamen det måste ju vara jobbigt att vara homosexuell och hur tog era föräldrar det egentligen?", så det var med stor spänning jag satte igång rätt kanal. Och höll andan.

Det började med att två tjejer fick skriva ned vad de tänkte att killar tänkte om tjejer, samtidigt som två killar fick skriva ned vad de tänkte att tjejer tänkte om killar, och sedan satt de allihop i ett skolcafé och jämförde och fnittrade. Det handlade mest om vilken slags killar tjejer vill ha och vilken slags tjejer killar vill ha. Fint, säkert – för dem. Men inget av det gick att applicera på mig och inget av det hade heller gått att applicera på mig-när-jag-var-15.

Sedan fortsatte det i samma spår (en kille fick lukta sig fram till sin flickvän och vice versa, typ), ända tills reportaget om Karolina och Freja startade efter dryga 20 minuter. Det var ett fint inslag – men det var liksom tre lösryckta minuter som inte alls hängde ihop med resten av programmet. Två kloka, genomtänkta femtonåriga flator (?) satt i ett kök och pratade om saker som till exempel hur man kan veta att man fortfarande är kär fastän man bor långt ifrån varandra och träffas sällan. Sedan fick de till och med pussas lite oskyldigt i slutet utan att det klipptes bort och utan att någon påpekade att de var två tjejer och att det är helt okej ändå. Det var avdramatiserat och uträknat ickenormativt – precis ett sånt reportage som det skulle behövas tusen stycken av. I alla kanaler. Varje dag.

Problemet är bara att det inte fanns någon som helst heteronorms-medvetenhet bakom resten av programmet. Och ännu mer syftet man kan ana, den där eviga ursäkten – "titta, nu har vi varit duktiga och medvetna och gjort det här med homosexualitet jättebra så nu kan vi strunta i det i resten av programserien". Det är så lätt att fuska sig ur, och sedan sitter homo- och bi-kidsen där i sina hormonstinna högstadieklassrum och lyssnar på heterorösterna som pratar över huvudet på dem om saker som inte rör dem. Tills reportaget kommer och klasskamraterna börjar fnissa och peka och överrösta alltihop. Precis som jag satt – för snart tio år sedan.

Det går att göra ickeheteronormativa ungdomsprogram om sex, kärlek och relationer. Det är bara det att ingen orkar göra det – för normtänkande överhuvudtaget är en utmaning för vem som helst. Det är det för mig med (jag är till exempel smärtsamt medveten om att jag spontant utgår från att tjejerna var homo och inte bi). Men det är värt det, jag lovar.

Vinter över ån/Nej se det snöar

Idag blev det vinter, men det gick över och nu är det bara storm eller något (igen). Snö i Göteborg betyder dock inte att man kan gå ut och kasta sig i en driva bäst man vill, utan mer att man måste komma ihåg att man äger ett par stövlar. Shit, vad blöt jag blev.

En slående likhet

(Nu har jag skrivit en rapport.)

Och nu måste alla som är pryda blunda, för man behöver inte ens ha snuskig fantasi för det här:

Där uppe - d.v.s. larynx (=struphuvudet) med stämband o.s.v:


Där nere:


Det är så att man kan sitta och fnittra åt sig själv av bara tanken.

(Jo, jag är precis så labil som jag låter.)

Det mörknar över ån och över TV-tablån och det är leda och slentrian

...Men man kan inte bara bestämma att allt ska vara bra bara sådär, för det finns inget "ge upp" för hur ger man upp? Det finns inget att ge upp.

Det är en massa småbesvikelser hela tiden och det är liksom inget flyt på någonting. Jag tror att jag kanske håller på att tappa kontrollen litegrann och borde ge mig själv semester, men när fasen då? Man måste springa hela tiden annars går det inte.

Nu vill jag ha öl, gimme. Men jag måste skriva en rapport. Idag. Nu.

Let go

Förråden börjar sina. Det är dags att hitta på ett nytt steg. Kanske sluta med det här jävla dravlet jag är så utled less less less. Titta, här är jag, naken. Det är bara nån vecka kvar på frikorten - jag hinner inte ens få en läkartid. Mitt år har gått, tiden är ute. Fritt fram, vit flagg. Nu ger jag upp. Nu blir allt bra,. Allt måste blir bra,.§§§§Det måste bli bra.

Flyttkartongsexpeditionen

Idag lekte jag och Y tycka-om-samma-saker-på-IKEA-leken. Den går till såhär att man går runt hela affären och pillar på allt som är turkost eller lila eller har fina blommor på sig och suckar längtande, helst samtidigt.

"Åh, titta vilken fin!"
"Ja, och titta den här då!"
"Ja, det var ju precis den jag pekade på!"

Repeat x100. Ahh, en stilfrände.

Dagvild

Det känns som om det är fredag, vilket är ganska dåligt på en måndag tror jag.

Idag på universitetet fick vi lära oss att man har tre musslor och en cykel i näsan. Och att nya förkylningsvirus skulle kunna vara en slags invasion från rymden.

Jo, på riktigt.

Hur man uppfyller en vision

Idag pratade vi om visioner. Det var vi gaystudenter, kristna studentrörelsen och lite lösryckta veganer och frihetliga socialister, typ. Och konstruktiva samtal och likhetssökande istället för de där eviga argumentationstävlingarna man hade kunnat ha.

Jag lärde mig saker: Det är tufft när någon plötsligt formulerar något man har tänkt på men aldrig så noga att man har satt ord på det. Som att en tjej - jag minns inte vad hon hette - nyss hade pratat med en somalier som sagt "nu bombar de oss, som om vi inte var människor". Hennes vision var en global vision om att alla ska få vara människor. Och E frågade henne om det var en antikapitalistisk vision. "Nej, det tror jag inte. Kapitalism kanske är en faktor i det men jag tror att samma problem skulle kunna finnas kvar i en icke-kapitalistisk värld."

Det handlar om att se ett problem, att vilja lösa det och att fråga sig vilken värld det inte skulle kunna finnas kvar i. Och att sedan skapa den världen istället för att måla upp en fiende (som t.ex. kapitalismen) och slåss mot den som om det var någons särskilds fel (d.v.s. någon annans fel) och inte världen det är fel på.

Come back, come back and haunt me

Första gången jag hörde det där med att aldrig-veta-bäst och att aldrig-ta-plats var i mellanstadiet, gissningsvis i fyran eller femman. Jag och mina föräldrar var där på utvecklingssamtal. Utvecklingssamtalen var alltid en plåga, för jag hatade de eviga uppmaningarna om att vara mer social och leka med de andra barnen. (Jag tyckte inte om de andra barnen och de tyckte inte om mig - men jag ville ju ändå.)

Fram tills dess hade jag alltid varit hyfsat framåt och tagit för mig av vad som erbjöds. Jag var duktig i skolan och bad ofta om extrauppgifter som jag sedan glatt gjorde, även om de sällan var några direkta utmaningar de heller. Antagligen betraktades jag som ett pedagogiskt problem - kunskapen bara rann in på första försöket och sedan satt jag och gapade efter mer. På en gång. Man skulle lätt ha kunnat sysselsätta en egen lärare bara med att passa upp på mig.

(Om jag kunde gå tillbaka dit nu så skulle jag ta mig-själv-tio-år i handen och säga "kom, nu går vi till rektorn och ser till att du blir uppflyttad en klass".)

Fröken, som hette Kerstin, berättade att jag var jätteduktig i alla ämnen. Och att jag borde satsa mer på att öva på att umgås med de andra istället. Och så påpekade hon att jag skulle få kompisar och att allt skulle bli mycket bättre om jag bara slutade visa att jag var så duktig. För de andra kunde ju bli avundsjuka. För vi vet ju ändå att du är duktig, du och jag, tyckte hon.

Och jag ville ju ha kompisar - självklart ville jag det. Så jag slutade säga till när jag var klar med en uppgift, och slutade räcka upp handen i klassrummet när det ställdes frågor. Jag satt och skrev engelskaglosorna ett varv till, fast med pennan en bit ovanför papperet. Bläddrade igenom läseboken utan att läsa. Lekte maskerad. Och så fortsatte jag ända tills någon gång på gymnasiet.

Fuck you, Kerstin.

En subbas dagbok

Den här dagen började med ett smakprov på den sociala inkompetens som har genomsyrat hela den här veckan. Den ende mannen i vår lilla trepersonersgrupp kom in genom dörren - försenad, precis som han varit till i princip varenda tid vi haft att passa. Telefonen ringde strax, handledaren svarade och hummade och lade på och meddelade sedan att Mannen var inkallad till avdelningschefen, genast. Han lämnade oss.

Efter att jag och Y hade installerat oss bakom envägsglasrutan (och morgonens första patient satt sig tillrätta på andra sidan) kom Mannen tillbaka, satte sig ned på sin stol och tog på sig hörlurarna. Stämningen var tryckt, men ändå inte mer tryckt än den varit de tidigare dagarna. Det hela skulle så småningom brisera i en stor sista dagen-final - fast det visste vi inte än.

För det visste vi inte förrän under patientmöte #2 när det plötsligt började brusa och skrapa i mina lurar. Jag skruvade till kontakten så den satt ordentligt i uttaget igen och stirrade stint på Y som satt och virkade ihop sin hörlurssladd med en bit av min. Vi sade några ord om saken och skrattade väl kanske, och plötsligt fräste Mannen till: "NI KAN VÄL VARA LITE TYSTA!!"

Jag sade åt honom att vi försökte reda ut sladdarna så att jag skulle höra igen och att jag inte tyckte att han hade mandat att direkt skälla på saken i och med att han inte varit särskilt störningsskuldfri själv heller. (Senkomning, tidiggåning och ogiltig frånvaro där både jag, Y och handledarna suttit frågande och väntat på honom. Om och om igen.)

Han sade att jag var en jävla subba och jävligt tråkig och sedan malde han vidare, men då lyssnade jag inte för jag var upptagen med att tysta ned honom med ett "vi kan ta det här sen, vi kan ta det här sen". Sedan tog det väl en halvtimme eller så tills handledaren var klar med patienten (jag andades, andades, andades, förberedde, blev arg, insåg att jag inte är den som låtsas som ingenting, blev ledsen och förvirrad) och när det var klart försökte Mannen smita ut genom dörren. Jag bad honom stanna kvar, väntade tills vi var ensamma och frågade sedan om han hade menat vad han sade och om han hade något mer att säga.

Det hade han.

Han ställde sig lätt framåtlutad över mig (jag satt kvar på min stol) och såg på mig med sin ondaste blick (med inbakad rädsla - han ser alltid rädd ut).

Jag är äcklig, det har han tyckt ända sen första skoldagen för 1½ år sedan. Och jag är så ful att man mår illa av att se på mig. Jag är en besserwisser som alltid ska ha sista ordet i varje diskussion, både i helklass och i smågrupp (inte för att vi har grupparbetat ihop, men) och det är han säker på att andra också tycker. Jag ska alltid hävda mig och låtsas att jag är bäst. Jag är oartig och otrevlig och svarar inte när han hälsar på mig i korridoren och frågar vad jag har gjort i helgen (fast det gör han inte, och dessutom är han inte ett dugg intresserad av det - det sade han också). Jag är en subba, helt enkelt. Och jävligt tråkig, som sagt. Vidrig, faktiskt. Är jag.

Och jag satt där och tänkte "oh no, det här är inte på riktigt, han gör verkligen en parodi på sig själv, ska jag skratta eller gråta, vad ska jag göra?" och så skärpte jag till mig, gav honom saklig och objektiv kritik för hur han hanterat sin frånvaro under veckan utan förklaring. Hur han åtminstone kunde ha meddelat handledaren eller oss om att han inte tänkt komma tillbaka på resten av dagen igår när han plöstligt stormade ut, tyckte jag. Det är liksom vanlig artighet. (Hans i övrigt mansgrisiga uppförande brydde jag mig inte om att nämna - det kändes som ett totalt omöjligt projekt.)

Han sade att han hade rätt att komma sent och att jag inte skulle lägga mig i för vi kunde ju göra samma saker i alla fall. (Förutom att vi fick sitta och vänta en kvart på att han ska komma efter varje rast, o.s.v.)

Sedan försökte han gå.

Jag sade höpphöpphöpp, och påpekade att han inte känner mig, och att han kanske borde akta sig för att dra förhastade slutsatser om min person. Särskilt om han nu påstår sig vilja vara tjenis med mig och få veta vad jag har gjort i helgen.

Han avbröt mig med något mummel (vilket jag hanterade genom att på klassiskt feministiskt manér vägra att låta mig kuvas, heja mig!), ställde sig sådär framåtlutad igen och sade att han inte bryr sig och att han har rätt att komma sent. Och att jag ju som sagt är en subba.

Jag förklarade att jag inte tycker att man måste vara bästis med alla bara för att man går i samma klass, men att det ju är bra om man kan vistas i samma rum utan att behöva kalla varandra för fula saker.

Sedan gick han, och jag tänkte "helvete".

---

Möjliga förklaringar:

• Han är en 40-årig mansgris; jag är en ung tjej som inte är som eller ser ut som en ung tjej ska vara och göra.
• Han är homofob, och chockad av att jag just visat mig vara o-hetero, för eftersom han inte pratar med någon eller någonsin deltar i rastfikor så kan han inte ha fått nys om faktum förrän nyligen, under en högljudd diskussion om kurslitteratur. Det kanske var lite chockerande för stackarn. (Och "ful" och "vidrig" känns som klassiska homofob-duäringenriktigkvinna-detärfelpådig-jagärrätt-reaktioner.)
  
• Det ligger någonting i vad han säger (besserwissergrejen och taförmycketplats-grejen har sagts förr).
• Han är helt enkelt socialt inkompetent, ännu mer än man kunde tro.
  

---

Jag såg en stor jagärensubba-ångestkväll framför mig. Men när man äter gröt på golvet blir allt mycket bättre. Remember: Gröt. Golv. Sällskap. Det är the shit, så att säga.

It could happen here today

Jag måste. måste.måste. sova

Can you hold on while I take hold of myself
Can you hold on while I take hold of myself

sova.siva.suva.supa.

Ahh, någon borde plinga på dörren precis nu och säga "hej, har du te?".

(Citat: Cranberries - Saving grace)

(utan titel, ~2000)

vänskap i en termos

och (om du vill) knallpulver

vi tömmer den i snön
vid sidan av cykelvägen

för knähundarna att kissa på

Poesi

En gång levde jag poesi. Nu är allting långt borta.

Men idag hade jag nostalgitripp och raderade saker från ett litterärt community jag älskade en gång. Så här får ni ett poem från kanske någon gång jättelängesen jagvetinte 2001 kanske.

kuddkrig
        febergråt

slemmiga regndroppar eller kanske tårar
regntårar
     och åska i magen

någon gång skall jag
resa mig upp med mina pubertala
                     svängningar

svälja pistolerna och skratta
åt alla sagoblinda

Det är ju så där det är

Och jag kunde skriva, det kunde jag. Det är därför jag är här där jag är idag. Jag och alla mina öglor. Och åh åh åh allting är så fint och jag var ett geni när jag var sexton, really. Och jag vill ta hit mig-själv-sexton-år och hålla om mig tills inget mera ont får ske, nu ska inget mera ont få ske, säg mig att du lovar mig det. Och flatnovellen med fläkttrummorna på taket, den jag blev hissad till skyarna för. Och som kirrade mitt MVG i tre olika ämnen.

Jag undrar om jag behöver skriva igen. Eller så behöver jag bara läsa. Det kanske är det jag behöver. Läsa mig.




Om ni ber snällt så kanske det finns mer.

Hej verkligheten

Idag började praktiken. Nå, det är bara en enda vecka och det är bara auskultation, men ändå. Avdelningen vi (=jag och fem klasskamrater) är på luktar illa. Vi tillbringade dagen med hörlurar bakom ett sånt där enkelriktat vittneskonfrontationsfönster.

Och det var... roligt.

Imorgon står "Dysfagi med Åsa" och "Stamning med Harriet" på schemat. Det låter lite som hå och hej med farbror Frej.

Men nu är jag hemma och det känns som om jag aldrig mer vill gå hemifrån igen.

Att jämföra äpplen och päron

I Kanada kan kidsen nu få rätt till alla sina föräldrar även om de råkar ha tre.

I Sverige är det fortfarande inte självklart att ens få två.

Ponera följande: En kvinna drar iväg på charterresa, blir stupfull och har sex med en okänd man. När hon kommit hem upptäcker hon att hon är gravid. Hon har ingen aning om vem mannen var och minns inte varken hur han ser ut eller vad han heter, och hon kan därmed inte söka rätt på honom. Hon föder barnet och gifter sig sedan med en helt annan man. Ingen skulle någonsin ifrågasätta barnets rätt att bli adopterat av den mannen. Eller ja - kanske om han knarkar eller något, men inte med argumentet att den biologiske fadern är okänd...

(Om kvinnan däremot är gift med den mannen sedan innan men istället har vänsterprasslat på chartern så behövs det inte ens något adoptionsförfarande. Mannen hon är gift med anses automatiskt vara far till barnet oavsett om han är det biologiskt eller inte, om inte paret aktivt påpekar något annat.)

Men man kan låtsas att Nederländerna (och barnen) så småningom kommer att ta över världen - då känns allting plötsligt lite bättre.

Sex and the thaimat

Fredag kväll: Två flator sitter i en säng och pratar engagerat och analytiskt om heterosexuellt sex. I flera timmar. Vi är oerhört fördomsfulla (men medvetna om det).

Sökes: Queera heteropersoner som vågar jämföra.

Be my tomtebloss

Jag tänkte bara delge er några bilder. Först kommer en gottnyttårbild från tolvslaget eller strax efter (det var lite svårt att tända tomteblossen för det blåste, så vi kanske blev försenade):



Så, god fortsättning på er. (Jag har grubblat lite över hur långt in på det nya året man kan säga så. Kanske ett par veckor. Inte för att det spelar någon roll, för jag säger det ändå inte, med undantag för just nyss, men ändå. Teoretiskt sett så borde det fungera ända tills det blir dags att säga god jul igen, d.v.s. runt nästa lucia någon gång. Men det är ju ganska länge och det är inte så i verkligheten. Man kan inte säga det i juli, till exempel.)

Sedan kommer en bild på en tokfin julklapp, ett älgaspel som står här och snurrar i detta nu, under min kvällstestund:



Aj löv jo Mary, det vet du.

Hello Gothenburg!

Heyheyhey, allting går så bra, jag är glad. Jag satt en lång stund och tittade på min egen spegelbild i tågfönstret idag och tänkte att fasen, vilken het brud. Att vara lite sådär lagom kär i sig själv - jag jobbar på det.

Under loppet av ett resdygn träffade jag fyra människor som står/har stått mig nära på sjutton miljoner olika sätt. Den första tittade på tallrikar, den andra flög med samma flyg, den tredje sov bredvid och den fjärde åt laxrosa morotssoppa medan jag drack te. Det blev något av en resumé.

Distans.

Det finns tiotusen olika sorters distans. Den geografiska dåliga onddistansen är dåligdålig. Bäst är den mentala distansen som är lagom och hälsosam och konstruktiv. Sån som man nästan inte vågar tänka på och som nästan inte finns kanske, men sedan bara är den där, helt av sig själv. Jag kan göra vad jag vill, det behöver inte göra ont.

Göteborg hälsade välkommen hem med regn och blåst, som vanligt. Det har regnat hela hösten/vintern. Precis hela. Men det kändes som att hey, det spelar ingen roll för jag är hemma nu. I min svinkalla lägenhet (fleecetröja, tofflor) och utan knappt någon mat (yoghurt). Men det är hemma. Det är min femte bra sak med 2006, M! Göteborg har blivit hemma.

Och jag hade fått rolig post.

(Men det har aldrig känts så vemodigt att lämna hometown som det gjorde den här gången.)

Kärlek, kärlek.