Skillnaden på att nämnas och att genomsyra

Idag hade jag tråkigt och satt och spanade i tevetablån och hittade plötsligt det här:

Ramp - Kunskapskanalen 18.45-19:15
Sex, kärlek och relationer. Eva Röse och Jonas Leksell pratar om förhållanden, att bli ihop och göra slut. Vi träffar Karolina och Freja som är nyförälskade, men bor 55 mil från varandra. Dessutom kollar programledaren Emil Nikkhah om man kan lukta sig till sin partner. Del 3 av 8. Även 27/1 i K. Text-tv sid 793

Titta, titta, det där måste jag ju se, tänkte jag – för om två brudar är ihop i ett teveprogram utan att fokus ligger på att de är just två brudar så är det alltid en bra och befriande grej, och i ett program som riktar sig till högstadieungdomar och är tänkt att kunna användas i skolan är det om möjligt ännu viktigare än annars. Dock brukar ju även de mest seriösa och i övrigt genomtänkta program ha en tendens att till slut trilla in på det vanliga "jamen det måste ju vara jobbigt att vara homosexuell och hur tog era föräldrar det egentligen?", så det var med stor spänning jag satte igång rätt kanal. Och höll andan.

Det började med att två tjejer fick skriva ned vad de tänkte att killar tänkte om tjejer, samtidigt som två killar fick skriva ned vad de tänkte att tjejer tänkte om killar, och sedan satt de allihop i ett skolcafé och jämförde och fnittrade. Det handlade mest om vilken slags killar tjejer vill ha och vilken slags tjejer killar vill ha. Fint, säkert – för dem. Men inget av det gick att applicera på mig och inget av det hade heller gått att applicera på mig-när-jag-var-15.

Sedan fortsatte det i samma spår (en kille fick lukta sig fram till sin flickvän och vice versa, typ), ända tills reportaget om Karolina och Freja startade efter dryga 20 minuter. Det var ett fint inslag – men det var liksom tre lösryckta minuter som inte alls hängde ihop med resten av programmet. Två kloka, genomtänkta femtonåriga flator (?) satt i ett kök och pratade om saker som till exempel hur man kan veta att man fortfarande är kär fastän man bor långt ifrån varandra och träffas sällan. Sedan fick de till och med pussas lite oskyldigt i slutet utan att det klipptes bort och utan att någon påpekade att de var två tjejer och att det är helt okej ändå. Det var avdramatiserat och uträknat ickenormativt – precis ett sånt reportage som det skulle behövas tusen stycken av. I alla kanaler. Varje dag.

Problemet är bara att det inte fanns någon som helst heteronorms-medvetenhet bakom resten av programmet. Och ännu mer syftet man kan ana, den där eviga ursäkten – "titta, nu har vi varit duktiga och medvetna och gjort det här med homosexualitet jättebra så nu kan vi strunta i det i resten av programserien". Det är så lätt att fuska sig ur, och sedan sitter homo- och bi-kidsen där i sina hormonstinna högstadieklassrum och lyssnar på heterorösterna som pratar över huvudet på dem om saker som inte rör dem. Tills reportaget kommer och klasskamraterna börjar fnissa och peka och överrösta alltihop. Precis som jag satt – för snart tio år sedan.

Det går att göra ickeheteronormativa ungdomsprogram om sex, kärlek och relationer. Det är bara det att ingen orkar göra det – för normtänkande överhuvudtaget är en utmaning för vem som helst. Det är det för mig med (jag är till exempel smärtsamt medveten om att jag spontant utgår från att tjejerna var homo och inte bi). Men det är värt det, jag lovar.