That sun

Trouble in mind, I'm blue
But I won't be blue always,
'Cause that sun is gonna shine in my back door someday.

(Janis Joplin - Trouble in mind)

Gollum

Efter två dygn med kaffekoppen och neurologiboken i min grotta under alla täcken och filtar insåg jag plötsligt att maten var slut och att jag var tvungen att ta mig ut. Jag plattade till håret lite (med fettmängden det innehåller nu är styling ingen konst, det lägger sig åt valfritt håll om man bara klappar lite på det), drog på mig första bästa kläder och cyklade till affären. Mjölk, yoghurt, bröd, ost, skorpor och äpplen. Nu kan jag vara Gollum i några dagar till. Tills på tisdag, närmare bestämt. Då är det tenta och sedan kommer K.

Och jag missade en tid idag igen. Det börjar tära på plånboken (frikortet täcker allt om jag kommer ihåg, men det kostar 350 spänn att glömma), samvetet och motivationen. Vad ska jag med vård till om jag ändå inte lyckas ta mig dit? Egentligen vill jag byta mottagning till den jag har gångavstånd till, byta läkare till en som faktiskt bryr sig om att lyssna på vad jag säger, deklarera att jag slutar med samtliga piller och kräva långsiktigt, målinriktat stöd istället för en massa daltande och småpill. Det känns som om de tror att jag ska vara såhär för evigt och bara behöver lära mig att leva med det. Men det går jag fan inte med på. Jag har större potential än såhär.

Höst

Igår var det sommar, jag cyklade i t-shirt till skolan halv nio på morgonen och satt ett par eftermiddagstimmar i parken (som egentligen är en kyrkogård) och åt potatissallad och läste första kapitlet i neurologiboken. Idag blev det höst, jag cyklade till skolan med jacka, sjal och paraply, och när jag kom hem fick jag hänga in jeansen i torkskåpet och dra på mig rena pyjamasbyxor, och de var ni vet sådär mjuka och varma som bara pyjamasbyxor kan vara när man just har kommit in från hösten utanför.

Sedan kom gaystudentfolket hit och kollade film. "Fire" hette den och jag trodde att den skulle vara en hyfsat lättsam kärleksfilm med lite djupa bottnar i, men det var snarare en djupbottnad allvarlig film med kärlek i. Men det var trevligt, i alla fall. Alltid schysst att hänga med sköna människor. Och äta chips och dricka läsk.

Annars är webbradio dagens hype. Neighbour radio på last.fm. You should try it.

(Jo, jag ska skriva om något annat, någon gång)

Känns så avlägset att K sitter på en båt halvvägs till Newcastle nu. Jag gissar att det inte ens skulle finnas mobiltäckning om jag ringde, men jag tänker inte prova. Jag borde däremot gå och lägga mig. Gick upp sju imorse och skulle kramas och koka kaffe (men grät mest), och sedan när hon hade gått så kunde jag inte somna om.

Ägnade dagen åt att hämta min cykel i stan, titta lite på kläder och sedan bränna nästan alla mina foton på cd. Med dubbel backup. Nu sitter jag och halvtittar på Beck, med en mördare som gömmer sig i mörkret i trappuppgången. Stalkers är verkligen en öm tå att trampa på. Blod och våld är mycket mindre läskigt.

Du är vaniljsåsen på min äppelpaj

...och mjölken i mitt kaffe.

<3

Old news, new news

Fråga: Är ni tillsammans?
Svar: Ja.

---

Åtta dagar kvar.

---

Jag kräks på politiken. När den viktigaste valfrågan är huruvida man ska prata ihop sig om en gemensam linje inom blocken innan valdagen eller ej (och påpeka att den andra sidan har gjort eller inte gjort det och hur dåligt det är minst tio gånger under varje debatt) så känns alltihop så ohyggligt meningslöst.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska rösta på. De jag tvekar mellan debatterar ju aldrig mot varandra. Alltid tryggast att måla upp en gemensam fiende att spegla sig i, förstås.

Sova ensam?

Hur gör man?

K

Jag visste att jag skulle sakna henne. Men inte så mycket att det skulle kännas som om hela kroppen höll på att falla i bitar.

Jag, jag, jag borde kunna det här med distans. Jag har vinkat hejdå vid tåg massor av gånger och gått hem utan att våldsgråta. Och jag vet att det alltid är lättast att vara den som åker, svårast att vara den som stannar kvar. Lättast att sitta på tåget och längta hem litegrann ändå, svårast att gå ensam från stationen till en lägenhet som luktar bara lite lite av annan människa och som helt plötsligt är helt som vanligt igen. Det saknas saker här, saker som har legat på mitt golv och skrivbord och lite överallt i elva dagar. Det saknas någon som kramar mig i hallen.

Jag är kär och lycklig och jag har tårar i ögonen igen. Hon är det vackraste jag varit med om på länge, länge.

Lisa Ekdahl

Spelglädje på Liseberg ikväll: Sådär så man önskar att det aldrig ska ta slut och går därifrån med lyckorus och saknad.

*

Jag köpte hennes första skiva för mina egenhändigt ihopsparade veckopengar. Det var 1994 och jag var nio. Mina klasskamrater tyckte att jag var konstig (det var mer inne med Yabbadabbadance-skivor). Dessutom var ju hon-den-där tillsammans med en man som var dubbelt så gammal som henne själv och det går ju faktiskt inte.

Det var lite pinsamt ett tag, men jag hittade tillbaka till skivan och Lisan igen på högstadiet. Nu är jag, förstås, bara stolt över min redan då så goda smak. :)