K

Jag visste att jag skulle sakna henne. Men inte så mycket att det skulle kännas som om hela kroppen höll på att falla i bitar.

Jag, jag, jag borde kunna det här med distans. Jag har vinkat hejdå vid tåg massor av gånger och gått hem utan att våldsgråta. Och jag vet att det alltid är lättast att vara den som åker, svårast att vara den som stannar kvar. Lättast att sitta på tåget och längta hem litegrann ändå, svårast att gå ensam från stationen till en lägenhet som luktar bara lite lite av annan människa och som helt plötsligt är helt som vanligt igen. Det saknas saker här, saker som har legat på mitt golv och skrivbord och lite överallt i elva dagar. Det saknas någon som kramar mig i hallen.

Jag är kär och lycklig och jag har tårar i ögonen igen. Hon är det vackraste jag varit med om på länge, länge.