2006 hjärta 2007

(Foto: Daniel)
Här började 2006. Eller det började inte där, det började en månad tidigare, men allt relevant som hände under 2006 började där. Stockholm, sista lördagen i januari.

Jag var för full. (Det var jag ett antal gånger, men det där var årets första.)

Jag träffade K för första gången. (Det gjorde jag också ett antal gånger, men det där var just den första. Jag har hennes tröja på mig på bilden, till och med.)

Det var bråk och stök.

Några dagar senare kom hålet. Och resten av året bestod mest av två-steg-framåt-ett-steg-bakåt-principen. Våren var kaos, sommaren var väntan, hösten var kärlek och tankar, uppslag och bakslag.

---

Årets upptäckt: Stampens kyrkogård och hur nära det var dit
Årets kaos: Hela våren som klumpsumma (och höstens alla schemaändringar)
Årets resa: Stockholm (x6), Hemhem (x3), Uppsala (x1)
Årets mat: Risgrynsgröt och potatis (fast kanske inte ihop)
Årets tidsfördriv: Betapet
Årets uttryck: "Aawww..."
Årets lärdom: It's a silly time to learn to swim when you start to drown
Årets upprop: Organdonation
Årets bedrift: Valberedningsförslaget i juni
Årets antiklimax: När Strula med Siri inte fick köra extranummer för att bögarna skulla ha soundcheck på andra scenen
Årets Pride: Pärlplattor i stora mängder
Årets miss: Mitt paraply som gick sönder i ösregnet på väg till en tenta
Årets störningsmoment: Gratistidningsutdelarna på cykelbanan
Årets överraskning: Ett luciatåg
Årets blogg: Min egen, som återuppstod :)
Årets pryl: Nya kameran
Årets skiva: Marit Bergman - Baby dry your eye
Årets konsert: Lisa Ekdahl på Liseberg
Årets borttappade sak: Min F!-knapp
Årets vuxenpoäng: Kaffe, rödvin, facket, riksdagsval

---

2007 blir ett bra år för alla och för mig, det har jag bestämt. (Men jag lovar ingenting, så skyll inte på mig.) Först och främst ska jag flytta - det känns som en nystart. Jag ska även skaffa en fritidsaktivitet samt odla trevliga små kryddor på min nya balkong. Jag tror det blir ett balkongår överhuvudtaget. Det känns så.

Och så tänkte jag lära mig att flyga.

We're not ok

One may think we're alright
But we need pills to sleep at night
We need lies to make it through the day
We're not ok

(The Perishers - Pills)

Det är så förvirrat. Jag kan inte säga mer.

Dagens höjdpunkt, helthelt oväntat: "Jag gillar dig så otroligt mycket. Vill bara att du ska veta det." Och jag smälter och blir mållös och alldeles varm i själen.

Vikten av att göra allt rätt

Mamma tar högtidligt fram fyra lussekatter ur frysen innan middagen, för att de ska hinna tina så vi kan äta dem senare på kvällen. Sedan ringer farmor och bjuder över oss på fika och mamma blir förvirrad och nästan förtvivlad över hur hennes plan förstörs, för man kan ju inte fika två gånger på samma kväll. När vi kommit hem igen och jag satt mig vid datorn och stängt dörren om mig kommer hon och knackar på. Hon säger att hon kanske nog ju väl äter sin lussekatt nu men att jag ju kan äta min till frukosten imorgon om jag vill.

Och om jag inte äter den så kommer den att få ligga där och torka, i all evighet, amen. För den är ju min. (Men det säger hon inte.)

Millimeterrättvisa och ägandeförhållanden är viktigt i den här familjen. Gärna med tillhörande dåligt samvete, så mycket som möjligt.

Make Out

Allt är förgängligt och allt ska förgås. Det är kanske det som är felet med den här staden. Tiden står stilla och går hundra gånger för fort. Ingenting har hänt och allt har hänt igen och igen. Jag tänkte ett tag att jag kunde komma tillbaka någon gång och sätta bo och skaffa barn eller något och bli vuxen. Men det kommer med största sannolikhet aldrig att hända.

*

Igår besökte vi den lokala HBT-klubben på Kafelino. Det var fint, finare än de (den?) som varit tidigare och lagts ned, DJ:n var söt (och spelade bra och rolig musik) och jag kände inte igen mer än hälften av dem som var där. Och det var inte en sluten grupp av medelålders män i ena hörnet och en annan sluten grupp av innebandyflator i det andra, utan blandade folk av olika slag, och borden var tomma och dansgolvet var fullt.

En kille med milslång lugg kom fram till mig och sade "hej, jag tror att du är min kusin". "Ja, ta mig tusan!" sade jag och kom inte på att jag kanske borde fråga om han var bög förrän han redan hade gått tillbaka till de sina. Han betedde sig lite heterosexuellt senare och i vilket fall som helst så var jag för feg för att gå fram och fråga. Man frågar inte så, det bryter mot koden. Men man kunde ju göra lite undantag ibland kanske, när det plötsligt kan handla om en annan människa som behöver handskas med samma personer och värderingar och så. Samtals- och erfarenhetsutbyte. Men vi känner ju inte varandra.

Och han kan liksom inte vara bög, det går inte. Han är ju liten (jag räknade ut att han måste vara 18 nu). Och jag har alltid tänkt att hans syster nog är bi om någon ska vara något, och då är kvoten fylld många gånger om. Så han kan inte vara bög, det kan han väl inte? Han var bara där för att hans bisexuella tjejkompisar var där, väl? Och för att det var 18-årsgräns även en juldag... Men han hade ju bögig lugg ändå.

Räven raskar över isen

Igår var jag på två utflykter. Först var jag och pappa ut till det här fina:

(Vi hämtade en gran åt mormor, men den syns inte på bilden.)

Sedan föreslog M picknick och då säger man ju inte nej, fastän det är mörkt, halt och kallt och blåser massor. Isen knakade oroväckande. Vi såg ett norrsken som såg ut som ett moln som såg ut som ett norrsken.

Idag har jag 39 graders feber och pillar i mig ibuprofen så jag orkar koka kål. Det känns husmoderligt och vuxet. Nu, till slut, är allt färdigt, lagat, inslaget och rimmat; nu kan det bli jul. Det till och med snöar. Tjoho!

I'll take you back to my home town

Tåget var tre timmar sent (ovanpå de 20 ordinarie restimmarna) för det stod stilla i mobiltäckningslöst land i väntan på elreparatörer. Jag såg på film. Fremde haut/Unveiled är att rekommendera, sorglig men vacker.

Pappa petar i mig mat. Omelett och bakeup-baguetter med vitlökssmör, musslor ur konservburk, tomat, ruccola, majonäs, avocado, citron. Och jag har gått ned åtta kilo sedan i somras utan att ens anstränga mig, såg jag vid min spännande invägning vid hemkomstduschen idag. Tre-fyra till så väger jag som jag gjorde för ett år sedan. Det är bra.

Fortsättning

Idag är jag sur och grinig och det är något jävla fel, antagligen är det för att jag var uppe till halv fyra inatt och bedrev aktivism i kursboken. Jag skrattar åt det, men jag är arg också, arg som fan. Men det är så himla konstiga saker som står så det är svårt att tro att det verkligen kan vara på allvar.

Jag ska låna alla de andra exemplaren också och göra lite av samma sak i dem. Upp till kamp. Man kan anmäla det till universitetet också om man orkar - de är skyldiga att utreda det och det lär de ha gjort förut. Till slut kanske de ledsnar och byter bok. Likabehandlingslagen is your friend.

Böglobbyn does it! :D

Här kommer logopednörderi på hög nivå - klicka här, sedan är det "Se program 7 här!" och så typ 12½ minut in i programmet. Logopediprofessorn analyserar fjollfaktorn i bögröster. Det är helt galet.

Se inte början av programmet (där är det tråkigt) men gärna slutet, efter inslaget. Want more? Se program 6 om Åke Green eller program 4 om HIV. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, eller kanske både och.

Men jag är ingen slav under min kurslitteratur

Okej, följande står på fullaste allvar i min psykiatrikursbok (Johan Cullbergs "Dynamisk psykiatri", 5:e rev. uppl.):

Den djupa, olösta symbiotiska kontakten med modern i förbindelse med en överväldigande kastrationsångest betingar hos den homosexuelle mannen en rädsla att uppslukas och förintas av det kvinnliga sexualorganet.

Cullberg har kritiserats hårt för sitt homo-kapitel av bland andra Sveriges Förenade Gaystudenter och RFSL. Han försvarar sig med att homosexualitet (bisexualitet finns inte) behöver tas upp på utbildningar för människovårdande yrken eftersom det medför speciella svårigheter i livet som man behöver känna till - vilket han givetvis har rätt i. Grejen är bara att han i princip inte tar upp någon av de riktiga svårigheterna (läs: heteronorm, garderob, osynliggörande) i kapitlet. Istället sjukliggör han oss, mitt bland alla andra psykiatriska diagnoser. Men jag är inte sjuk. Vi är inte sjuka. Vi kanske är lite överrepresenterade just när det handlar om psykiatri, men vi är banne mig inte sjuka i oss själva.

När Cullberg har Freudat färdigt för en stund fortsätter han med att faderligt förkasta den "homosexuella livsstilen":

I homosexuella förhållanden handlar det inte om två olika könsroller, utan om två likartade könsroller, där inget är givet på förhand. Det innebär att parterna om och om igen måste kompromissa mot bakgrund av uppkomna konflikter.

Och det kan ju verka logiskt. Förutom att... ja. Han glömmer en sak: Jag är jätteglad över att jag slipper slåss mot Mannen och den automatiska, slentrianmässiga könsrollsfördelning som jag föreställer mig uppstår i olikkönade förhållanden om man inte tänker efter hela tiden och är medvetet medveten. Jag är toknöjd med att helt självklart få ompröva såna saker med varje ny person och situation. Det är i själva verket en av mina största teoretiska bonusar med att "välja" att leva med kvinnor. Det är praktiskt, som fasen. Och jag är glad.

Senare i kapitlet står det saker som att transsexuella egentligen bara är dolda homosexuella. D.v.s. att en kvinna i en manskropp som vill ha sin rätta kropp egentligen är en homosexuell man som vill "bli" kvinna för att få manliga partners. Sure... Det påstås också att homo- och bisexualitet ofta (men i regel alltså inte?) förekommer hos "välfungerande personligheter". Vi kan till och med, "precis som andra människor", tillgodogöra oss psykoanalytisk behandling, om förutsättningarna i övrigt är de rätta. Det är dock "tveksamt om man kan förändra den sexuella preferensen"... Hjärntvättningsterapiskit. Jag säger: vi ska tycka om oss själva som vi är istället.

Och sedan förväntas det att jag ska tro på resten som står i den här boken, åtminstone i de andra kapitlen. Bull shit, säger jag. Jag tänker hitta allt material jag behöver till hemtentan på Wikipedia.

Gäsp

Jag villintevillintevillinte. LALALALALALALA.

Jag kanske klarade tentan idag - för det var ett bra ihopräkningssystem där mina två bra delar kan väga upp min dåliga ganska mycket. Glida. Efteråt eftertentan-fikade vi på det franska caféet som luktar gott när man cyklar förbi och jag blev allergisk mot min mandelsnurregrej men det gick över. All glädje är bra glädje och det var överhuvudtaget skönt att göra något annat än att sitta och försöka tvinga sig att plugga.

Jag är krypig i kroppen och känner mig ostrukturerad, sömnig och stressad. Sov middag två timmar i eftermiddags efter att jag och Y hade gått ett bonusvarv runt synagogan och tittat på stängsel. Nu låtsas väl hjärnan att den är utsövd eller något. Jag måste skärpa mig.

För övrigt ska jag bli heterosexuell så jag kan bli kär i en tvåmeterspojke med fint skägg och långa kramarmar. Det skulle vara så fint.

Jag fryser.

Jag vet inte riktigt vem jag är. Eller åtminstone inte vad jag är. Jag mår så jävla bra just nu - fast jag äter inget, sover inget, har avbokat samtalsgubben tre gånger i rad tills tiderna tog slut och bryr mig inte om att plugga. Det kommer väl och biter mig i svansen snart.

Klimakteriet

Dagens uppvaknande var märkligt. Det ringde på dörren. Och sedan ringde det igen. Och igen. Och jag tänkte att "jäkla grannar, fattar ni inte att jag sover!" För när det ringer på dörren (till skillnad mot när det ringer på porttelefonen) så brukar det bara vara dåliga saker som till exempel TV-avgiftskontrollanter eller folk som vill inkräkta på min tvättid. Så jag bara vände mig om, drog täcket över huvudet och morrade för mig själv. Men då ringde det igen. Och sedan ringde det helt mystiskt en signal på mobilen. Så då öppnade jag - och där stod ett alldeles eget litet luciatåg!

Vi åt gröt och lussekatter och och såg på nyhetsmorgon och pratade om klimakteriet. Den lucian som hade labbrock berättade att frukter också kan vara klimakteriska. Och det smittar lite. Det är därför avocado (som är icke-klimakterisk) mognar om man lägger den i en påse tillsammans med något klimakteriskt, som till exempel en tomat eller ett äpple. Den kommer liksom också i klimakteriet då. Och det var väldigt roligt sådär på morgonkvisten.

Och trots den tidiga tidpunkten blev jag överhuvudtaget glad och lite rörd.

Här är det

Det här är vägen hem. I alla fall från i slutet av januari. Uppför backen där finns det tusentals likadana fyravåningshus i gult tegel. Min lägenhet har balkong (med morgonsol och blomlåda), badkar, ugn och frys. Och ett köksbord. Vad mer kan man begära här i livet?

Sökes: vänner med starka armar och friskt humör.

Jag och mina nätter

Det är inte egentligen att jag inte kan sova. Det är mer att jag inte orkar och inte har någon lust.

Så jag virkar en sjal istället (fastän garnet inte kommer räcka).

Dyslexidag, och ett ufo gör entré

Ja, tenta på fredag - tills dess har jag en dyslexidag (=idag), en vara-i-skolan-dag med seminarium och grejs (=imorgon), en AKK-dag och två afasidagar. Jag är så fruktansvärt organiserad. Åtminstone i teorin.

Nåja.

Imorse, d.v.s. i eftermiddags, var jag på gymmet. Det var en bra tid, för nästan ingen annan var där. Ju mer folk det är desto mer världsvan måste man se ut, för alla är så himla hippa och har träningskläder i funktionsmaterial och pastellfärger och såna där sömmar som ser ut som små rullar. Och så måste man hålla reda på vilka ställen man ska gå till i vilken ordning för det vore så o-coolt att gå omkring med näsan i sin A4-instruktion med alla siffror och pedagogiska bilder av maskinerna (fast jag har den i bakfickan, för säkerhets skull). Man måste koncentrera sig, räkna hur många gånger man gör varenda grej, hitta något att hålla blicken på, undvika att glo förundrat på biffmännen, ahhh, fokus. Jag är koordinationslös och klumpig som en skranglig femtonårspojke.

Och så tänker jag: Jag vill simma. Jag vill gömma mig under vattnet, flyta med strömmen och tänka på något helt annat. Bastu efteråt, tanter som sitter i trädgårdsstolar och väntar på bättre tider, ingen prestige, inga siffror, ingenting att göra fel. Simma äger, gymma suger.

10 10 10 10 for everything everything everything everything

Jag tog ett piller för fem timmar sedan men allting är fortfarande dimmigt och inuti mig är det luddigt och det var till ingen nytta för jag har inte fått ett skit gjort.

Jag vill mest bara lägga mig ned och gråta. Ska nog göra det, också.

Kull

Idag när jag skulle gå hem från skolan kände jag mig lagom wild and crazy och tog en liten nästan-skogsstig som jag har spanat in ett tag. Det var ganska blött och lerigt, och inte så stort, men ändock, det var en skog. Och vid skogens slut stod en mossklädd dinosaurie. Det ni!

Sedan filosoferade jag över ord och gav mig den på att komma ihåg att slå upp "omkull" när jag kom hem, för det lät så roligt. Jag kom såklart inte ihåg det - förrän det kom en låt där det var med.

Det hade hänvisning till kull, och kull betyder något med huvud eller topp, typ. Att falla omkull är således samma sak som att falla på huvudet. Kullig boskap är kor utan horn, och [dal]kullor är unga flickor utan horn, d.v.s. jungfrur. Morkullan (fågeln) är en skogsjungfru (mor- betyder skog och är samma mor- som i Mora). Så himla fint!

Kullen på hatten, kullar som är små berg samt kullret i kullersten kommer också från samma ord.

Och därmed lärde vi oss något om livet även idag.

Kolan smiter

Hej, idag blev det juletider och jag blev 22. Det var en fin födelsedag med många peppmoment.

<3

Grace Slick & Janis Joplin

Ikväll är jag för övrigt kär i de här brudarna (och givetvis i den fantastiska bilden!):

Tredje könet, och fjärde och femte

Jag kom till skolan imorse och det var lite struligt för det var inte så många där och lokalen låg lite undanskymt. Läraren blev orolig över att folk inte skulle komma så hon började räkna in oss.

Läraren: "Hur många män har ni i klassen egentligen?"
Den ende mannen: "Två."
Någon annan: "Nej, tre är ni ju."
Mannen: "Ja, två och så P."

Alla skrattade till. Jag också, för man hinner ju inte liksom. Läraren berättade en historia om när hon och hennes lille son såg en transsexuell på stan, och försäkrade sedan oss alla om att de båda tyckte att det var helt okej. För transsexualism är ju exakt samma sak som homo/bisexualitet och man kan kanske ha oss som maskotar litegrann men när bögen är borta dansar råttorna på bordet...

Sedan kom resten, inklusive P himself i all sin relativt maskulina gayighet. Föreläsningen började och jag ägnade en halvtimme åt att formulera snygga oneliners. Men då var det ju redan för sent.

Dessutom har jag Roxette i huvudet

Jag är berusad och glad. Dock kanske egentligen lite för berusad för att kunna hantera ett tangentbord ordentligt, men det går väl om man koncentrerar sig.

Fast jag köpte en skrivbok idag, en ganska brun och tråkig, efter att ha petat på alla Åhléns och Ordning&redas olika flashiga prylar. Den ska bli en nattbok för alla genialiska saker jkag kommer på på natten och skriver på baksidan av kvitton och sådär. Så nu slipper jag hålla reda på alla kvitton och annat smått jag slänger omkring mig.

Men jag hade glömt bort hur dumt det är att gå på stan en lördag i december. Och alla fina adventsstjärnor kostade skjortan. Jag har letat i tre jular och fortfarande inte hittat någon jag vill ha. Jag kanske är för kräsen.

Hej december

Snart är det jul; tills dess skall jag bara hålla andan.

Och göra röstövningar och plugga.

Och se på julkalendern.

Fri besökstid för pappor och syskon. Ingen besökstid för övriga.

Jag har aldrig varit så gay som jag är nu.

Men det är bra.

Och jag vill skrivaskrivaskriva.

Det är också bra.

Förtigandet

Igår fick jag en ny kusin. Det är en flicka och mer vet jag inte. Hade ingen aning om att det var något på g och har aldrig träffat mamman. Bra att man har så bra kontakt med sin familj...

(Fast det är banne mig fel generation, ändå. Män över 45 ska inte föda barn. Det är dags för kusinbarn, inte kusiner.)

**

Ringde återbud till samtalsgubben. Jag tror att jag mår för bra. Eller för dåligt. I fredags pratade vi en halvtimme om att man kan vara lite matt när man just har haft feber. Som om det var något nytt och unikt.

Jag kan prata med vem som helst om feber.

Från början, första gångerna jag träffade honom, var jag glad och road över att han pratade könsneutralt om "den du har ett förhållande med". Jag gjorde det lite till ett spel att se hur länge han skulle hålla ut utan att försäga sig eller fråga. Han höll ut, och nu är det jag som undviker ämnet. Alltså kan jag inte prata om det som är, så jag pratar om feber istället.

Smart. Smart.

Det stora i det lilla

Självkänsla kan vara att gå ut i regnet för att köpa ett stort lass vindruvor bara till sig själv. För att man vet att man är värd det bara för att man finns.

Jag är värd det, och mer.

Dagens mem:

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense. NO CHEATING!

(Okej, jag fuskade liiite, när det kom saker som inte var musik och så.)

Will it be ok?
One dark night

How are you feeling today?
I'm 9 today

How do your friends see you?
Lång väg hem

Will you get married?
What's the hurry

What is your best friend’s theme song?
Bird on the wire

What is the story of your life?
Pickin on me

What was high school like?
I left a woman waiting

How can you get ahead in life?
Atombomb

What is the best thing about your friends?
Très bien

What is today going to be like?
Behind two hills, a swimmingpool

What is in store for this weekend?
Same time tomorrow

What song describes you?
Little black cloud

To describe your grandparents?
Snö

How is your life going?
Chewing on shadows

What song will they play at your funeral?
Girl you're gonna get'em

How does the world see you?
Wake me up when September ends

Will you have a happy life?
Savior

What do your friends really think of you?
Fuck it

Do people secretly lust after you?
Tell me

How can I make myself happy?
Music non stop

What should you do with your life?
What if no one's watching

Will you ever have children?
Ingen har lust

Pengar

Nu har hyran kommit. Det betyder att jag har lika många betalningspåminnelser som riktiga räkningar den här månaden.

En av påminnelserna är för ett vårdcentralsbesök som jag "inte har avbokat". Fastän jag avbokade det. Jag är arg, men mest på att jag inte orkar ta tag i att ringa och vara just arg. Jag har ju inga bevis för skiten. Antagligen var det det här som inte fungerade som det ska. 36 timmar i förväg var jag, men eftersom jag var hos K och inte hemma så gjorde jag inte ens en skärmdump.

Det är lätt att vara efterklok.

Suck

Febern kom tillbaka inatt. Jag vaknade varje timme för att klä av mig eller på mig. Luften väger tio ton. Just nu känner jag mig ganska normaltempererad igen, dock.

Skolan var totalt meningslös. Kirgizistan var sorgligt och imponerande. Sedan drack vi öl. (Hur smart nu det kan vara.)

Nu är det väl dags att söva sig, gonatt.

Slutet

Ja, det var du som förstörde. Eller, det kanske inte var bara du som förstörde, vi kanske förstörde tillsammans, eller var och en på sitt håll, jag vet inte, det spelar ingen roll, men det var du som gav upp. Som om det vi hade inte var värt att kämpa för. Och jag är nästan mer arg(/ledsen) över det än över själva faktum. Att det inte var viktigare än såhär för dig.

Och över din dåliga timing. Du kunde ha sagt något innan jag kom till dig eller åtminstone antytt. Eller väntat till sista dagen. Nu hittade jag något mjukt med tak över att sova på de andra två nätterna till slut, men paniktimmarna av runtirrande innan det löste sig med det kunde du gott ha besparat mig. Om du, som du säger, bryr dig om.

Jag vet inte om det var menat att vara. Men jag vet att "menat att vara" inte nödvändigtvis behöver betyda "menat att vara för evigt". Jag försöker tänka på det.

Jag har inte feber längre, men jag har glömt att äta igen. Det spelar ingen roll, jag är konstant matt ändå. Men det funkar - så länge jag är sysselsatt och/eller har sällskap. Tur att tungjävla kursen drar igång på riktigt nu, jag ska begrava mig, och imorgon är det kvällsföreläsning om HBT i Kirgizistan och Kazakstan.

Och det enda jag vill är att kramas och dricka varm choklad.

Dagens mem:

hälsningsfras: Hej.
smeknamn: Nja, inte så ofta.
födelsedatum: Sjunde december.
stjärntecken: Skytt.
lunarnick: fnill, men jag hänger inte där.
fler alias: "Öh du".
humör just nu: Trött och magont.
kläder just nu: Sovkläder.
musik just nu: Teven.
vad åt du senast?: Kex.
vad sa du senast?: Hejdå (till mamma i telefonen).
favoritkläder: Mjukisbyxor.
favoritskor: Mina mörkgrå fejkconverse.
favoritalkohol: Öl.
om du röker, favoritcigaretter: Lakritspipa.
favorit-hangout: Min säng.
favoritfärg: Lila och grön.
favorit i vänner: Jag gillar alla mina vänner. Teve-vännerna tittar jag inte på.
favoritfilmkaraktär: Amelie kanske.
favoritkaraktär i bok: Fanny i Flickan som uppfann livet (av Johanna Nilsson). (Gemensam nämnare: drömmar.)
favoritpizza: Pappas hemlagade.
om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då?: Jag vill leva här och nu.
sommarplan: Jobba?
framtidsplan: Jobba?
hälsning till valfri person: Hej fågel!
hälsning till kungen: Hej knugen!
tre prylar till en öde ö: Mat, vatten och en båt.
tre prylar till en rymdfärja: Mat, vatten och jordnötter.
tre favoritprylar: Rädd, min laptop och den blå muggen med guldstjärnor.
tre av dina bra egenskaper: Intelligent, obegränsad, kreativ.
tre av dina dåliga egenskaper: Dömer för fort, ohövlig, lat.
bästa barnprogram från 90-talet: Anki & Pytte (fast det kanske är 2000-tal).
bästa leksak från 90-talet: Kylskåpspoesi.
bästa barndomsminne: Somrarna i stugan.
vilken sagofigur skulle du vilja vara?: Snusmumriken. (Kom ihåg den gemensamma nämnaren nu!)
bästa låtcitat: "I recommend sticking your foot in your mouth at anytime. Feel free." (Alanis Morissette - You Learn)
är du vegetarian eller vegan?: Nästan.
är du politiskt aktiv?: Ja.
i såna fall i vilket förbund?: Jag är ganska fri från förbund just nu.
hur många har du kysst?: Är inget privat längre?
hur många har du haft sex med?: Hallå...
hur många förhållanden har du haft?: Ungefär lagom många.
hur många piercings har du? Stjärnor i öronen.
något ingen vet: Alla vet.
något alla vet: Nej, folk fattar inte.
en vanlig missuppfattning om dig: Att jag alltid kommer att vara såhär.
din egen bild av dig själv: Halvtransparent.
din idealvikt: 66,6 kg.
ditt idealutseende: Mindre fötter och en ny hud.
vad tycker du mest om hos dig själv?: Hörntänderna och händerna.
vad får du oftast komplimanger för?: Att jag är smart, klok och effektiv.
vad säger du för att imponera på någon?: Ingenting. Jag visar bara musklerna så är det kört. :)
hur imponerar man på dig?: Man gör något överraskande och kreativt.
göra härnäst: Sova kanske.
slutord: Hejdå.

Alltså jag trodde verkligen inte att det skulle bli såhär på länge än åtminstone,

punkt.

Sedan fick jag feber under den korta lilla vägen mellan tåget och hemma. Just typiskt. Studiebesök imorgon, det gäller att rycka upp sig.

Rycka upp sig.

(Det som inte härdar dödar.)

It's a silly time to learn to swim on the way down

Imorgon är jag hos dig och vi ordnar allt.

Det som inte dödar härdar.

It's a silly time to learn to swim when you start to drown

(Vad off vi är i Sverige.)

Vad off allt är, jag är.

Vi börjar om från början och jag orkar inte gråta mer.

Ung & stolt

men jag tar inte mitt liv som ett straff
som en tunnel till evigheten
vad är den utan mig

(Eva Dahlgren)

Tentahelgen vecka 45

Har tillbringat de senaste dagarna i sängen nedgrävd under alla täckena med datorn, handoutsen och en massa papper hit och dit. Det har varit helt fantastiskt tråkigt. Att jag är färdig redan halvåtta kvällen innan tentan måste däremot vara någon slags rekord.

Det känns som om det här med universitet går ut på att man ska ta ett smalt litet ämne, vilket som helst som egentligen är roligt, och älta det tills man hatar det. Jag hatar det. Jag vill inte alls läsa någon dum neurolingvistik (eller genusvetenskap heller för den delen), jag vill gå på folkhögskola resten av livet och lära mig saker på riktigt istället.

I fredags var jag i alla fall på kafferep (eller snarare terep, per definition) med finaste klassisarna, vilket helt klart var helgens höjdpunkt. Sju människor, två katter och tio sorters kakor som vi alla hade varit med och bakat. Jag har aldrig ätit så många kakor på samma gång förut tror jag:


Medsols uppifrån är det en chokladmuffin med vaniljgegg, en hallongrotta med maräng, en rulltårtsbit, en morotskaksbit med sjukt mycket glasyr, radiokaka (min!), kolakaka, kladdkaka, schackruta och chokladboll. På bilden saknas brownies, eftersom de innehöll nötter och därmed var bannlysta från mitt fat.

Så jag hade inget annat än katterna att bli allergisk mot.

Men det blev jag...

Fuck.

Stora sexboken

Jag behöver den här. Normal förlag <3<3<3

Funderar på att ta ett sabbatsår och läsa genus.

Alltså, på riktigt.

"Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?"

Det här inlägget har legat och mognat i huvudet ett tag, så kanske har det vuxit färdigt nu. Be prepared.

***

Jag tänkte alltid att jag aldrig aktivt skulle komma ut för mina föräldrar utan bara låta det komma sådär automatiskt som det gör i vänskapsrelationer när de fungerar som de ska. När folk alldeles av sig själva drar till med något i stil med "Jaha, vad heter han eller hon då?" och jag liksom slipper ta initiativet. (Det händer mig hela tiden och jag har ingen som helst koll på vilka av mina mer ytliga bekanta som vet eller inte vet. Vilket faktiskt känns ganska hälsosamt.)

I alla fall så sade jag det till mamma sedan, typ sommaren -04 (vilket är i princip alldeles nyss), för det blev så löjligt att låta bli. Och hon visste redan om det såklart och "ja, vi har ju försökt skapa tillfällen så du skulle känna att du kunde berätta det här" o.s.v. Sedan kramades vi och jag tänkte att fine, nu är det gjort, nu är det klart, resten är bara småpotatis.

Sedan upptäckte jag att det finns en generation till. Och att jag inte vill. Och att jag på något sjukt sätt litegrann sitter och väntar på att de ska dö för att jag ska slippa.

Okej, mormor går säkert bra efter en viss förvåningsfas, hon är modern och lagar vegetarisk mat utan problem och ser på Faktum på teve och det är lugnt liksom. Morfar är redan död. Men jag har en farmor och en farfar som varje gång jag är i hemma frågar om jag har hittat någon stilig dalmas respektive göteborgare ännu, och jag svarar alltid nej och byter samtalsämne eller låter dem (=hon) göra det. Och bekymmersrynkorna växer djupare och djupare för varje gång. De tycker synd om mig. Jag är deras äldsta barnbarn och de funderar mer och mer över det hela för varje yngre kusin som släpar med sig pojk/flickvän till en eller annan släkttillställning. Och gång på gång sviker jag dem genom att - tiga.

Men. De kommer att tycka ännu mer synd om mig om jag säger som det är, för jag kommer inte att kunna övertyga dem om att det här är det finaste jag har, att det här är det som gör mig allra mest lycklig av allt. De kommer att se till problemen, nackdelarna och allt de tror är svårt, hur jag kommer att bli misshandlad till döds eller få aids. Det är så de är.

I alla fall. Grejen jag har funderat över nu ett tag är att jag lovade mig själv att jag måste säga det även till dem om/när det blir en väldigt relevant grej. Där "väldigt relevant" betyder om jag ska flytta ihop med någon, gifta mig med någon eller skaffa barn med någon. Sådant förtiger man inte, åtminstone inte när alla andra vet. Inte här och inte nu.

Och det har aldrig varit mer aktuellt än det är nu.

Längtan

Ljuset, blommorna och vågskvalpet. Duscha i vedeldsvärmt sjövatten som bara räcker halvvägs i förrådet där hallonen växer in genom dörrspringan. Mamma som gnäller lite på att man har sovit för länge igen.

Dagens mem:

1.Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
Första spalten: that, depending on the measure used to as-
Andra spalten: the picture of what once thought to be

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Väggen.

3. Vad var det senaste du såg på tv?
Ett program om bonobos (dvärgschimpanser) på Kunskapskanalen. Jag var tvungen att småtitta lite för att det har pratats så mycket om sådana i skolan på sistone - de är nämligen rätt smarta och bra på att kommunicera. Under förra föreläsningen utbrast föreläsaren plötsligt "visste ni att schimpans stavas med sch på svenska?!" som om det var värsta nyheten. Det här programmet var dock vinklat på ett lite annat sätt - "de har sex med vem som helst, när som helst. Honor med honor, hannar med hannar och vuxna med ungar". Spännande.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
23:nånting

5. Bortsett från datorn, vad gör du just nu?(helt ärligt!)
Äter skorpor och dricker jos.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Igår, jag gick hem från skolan och handlade lite mat på vägen.

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
M:s blogg (där jag även hittade detta, då).

8. Vad har du på dig?
Mjukisbyxor, en RKUF-tshirt ("Diskriminerar du?" i svart), fleecetröja, strumpor med möss på, randiga trosor och en leopardmönstrad filt.

9. Drömde du något inatt?
Minns inte.

10. När skrattade du senast?
Minns inte...

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En loesje-affisch, en postitlapp, en liten bild på min familj och en på Gandhi, och ett vykort med en naken kvinna och texten "Skål på er därhemma. Vi lefva här det ljufva lifvet"

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Sexande schimpanser...

13. Vilken var den senaste film du såg?
Kissing Jessica Stein. Ingen höjdare direkt men lite mysig var den väl.

14. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
En lägenhet, en stor säng och något avancerat bokhyllesystem. Sedan skulle jag betala av mina skulder till CSN och fortsättningsvis köpa all kurslitteratur.

15. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag saknar M mer än jag saknar min familj. Det skäms jag lite över.

16. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Gratis tåg för alla vart som helst, när som helst.

17. Tycker du om att dansa?
Nope.

18. George Bush?
Öhm.

19-20. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Flicknamnen är hemliga (så ingen snor dem). Någon son vill jag inte ha. :)

21. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Sure, men bara om man kan dricka kranvattnet.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Men tjena! Vill du ha en kopp te?" eller något annat hemtrevligt.

Hur gör djur

SVTs "Böglobbyn" är det pinsammaste teveprogram jag sett på mycket länge. Med mål att "minska homofobin" och "göra det lättare för unga män att komma ut" inledde de programserien igår med ett avsnitt om cruising. Vi blev runtvisade i Slottsskogens dunkla bergssluttningar och fick veta hur det hela går till (och hur guiden själv hade träffat någon just där dagen innan), och redan efter fem minuter hade hela målgruppen bytt kanal. Och det var innan scenen med begagnade kondomer.

När jag googlade på det hittade jag det här istället och det var ju mycket roligare. Särskilt eftersom reportern verkar helt omedveten om varifrån konceptet kommer. Håhåjaja.

Jag har en plan

Idag har jag skissat på ett nytt skin till bloggen, för jag vill inte vara riktigt som alla andra. Jag undrar när/om jag ska få/ta mig tid att sätta planen i verket. Och om jag fortfarande kan html.

Skam

Jag väntade ett halvår på en samtalskontakt, och nu har jag honom, åtminstone preliminärt. Jag har världens jävla chans att ordna upp saker och ting, världens jävla jävla chans. Jag tycker till och med om honom, tror jag. Han pratar lugnt och lyssnar utan att jag behöver bry mig om den där gränsen för vad man egentligen får säga till folk (ja, det är väl det som är tanken liksom). Men när jag ska sätta mig på den där spårvagnen och åka mina 22 minuter dit ut till honom så blir allting plötsligt helt meningslöst och benen bly. Och jag känner mer eller mindre konstant att jag kanske borde ringa och säga att jag inte vill komma mer, att jag inte har någon lust.

Jag vet inte om det är för att det egentligen är det mest meningsfulla jag gör, kanske. Att det är liksom STOP, THIS IS HEAVY STUFF eller något. De gamla banorna är tryggast, förändring är alltid omvälvande (duh, per definition) och jobbigt, och det är lättast att bara låta bli. Man vet att man överlever i det man alltid har gjort, för man har alltid överlevt innan. Fastän själva poängen med grejen är väl att jag inte gör det.

Jag känner mig barnslig, gnällig, utnyttjande och falsk. Jag-är-ju-inte-sjuk-på-riktigt. Jag-behöver-ingen-hjälp. (Var kom den där sjukhusräkningen ifrån? Bunten med recept? Alla tiotusen piller? Varför har jag inga vänner kvar? Vart tog sommaren vägen?)

"Nej, det är ingen fara, jag är bara lite trött."

---

Jag borde hålla käften. Jag ber om ursäkt i förhand, nuhand och efterhand. (Snälla, lämna mig inte.)

Sweet sweet memories

Tantolunden, prick tre månader sedan:

Vi skulle ha picknick uppe på den där kullen (det slutade med att vi satt typ tre stycken under mitt paraply, alla blev blöta och jag fick en fästing, men det är en annan historia). Några hittade oss inte och ringde mig, så jag sprang ned mot ingången för att leta efter dem bland allt folket. Plötsligt hörde jag att någon ropade mitt namn, så jag vände mig om och där satt hon, under ett träd, tillsammans med några andra människor som jag inte kände igen.

Och jag tänkte "shit, vilken snygg lugg, jag fattar precis varför jag hånglade med henne!"

Och hon tänkte "shit, vilken snygg häck, jag fattar precis varför jag hånglade med henne!"

Och resten är, så att säga, historia.

Vidare om ideal:

Idag var jag in en sväng på Apoteket och köpte halsbrännepiller (i en förpackning som ser ut som om den skulle innehålla godis - hur barnsäkert är det på en skala?) och tjejen i kassan var klädd i vit rock och sjal. Och jag tänkte: vad fint att de a) har anställt henne och b) låter henne ha sjal när hon jobbar fastän de typ har uniform här nästan.

Sedan tänkte jag: Varför tänker jag på det här?

Sedan fastnade mitt kvitto i kvittoapparaten och vi log besvärat mot varandra och hjälptes åt att få loss det. Det blev en liten kö.

Reconsider me baby, come on

Det finns en kille jag alltid har haft svårt för. Han tar plats, gärna lite för mycket plats. Snor åt sig ordet titt som tätt, ibland på bekostnad av andras utrymme, och ofta för att säga något helt ovidkommande. Sedan broderar han ut, gärna i en lite skämtsam ton, och folk skrattar med. Men det känns som om han mest pratar bara för att prata, eller för att han är van att göra det, eller för att han är van att stå i uppmärksamhetens centrum och blir otrygg när han inte får göra det. En bekräftelsesucker. Och jag tror inte att varken han själv eller folk runtomkring är särskilt medvetna om faktum. (Typisk klassisk feministisk issue sådär, ni vet.)

Det speciella med just den här situationen, dock, är att jag nu nyligen såg honom i ett helt annat sammanhang än vanligt. Han hade krympt minst en meter, satt lite hopkrupen och verkade liksom inte vara mer än en liten pojkvasker. Han till och med nämnde att han tyckte att situationen var jobbig och lite otäck. Och verkade skämmas för sin litenhet.

En svaghet, en angreppspunkt, en annan synvinkel att se hans dominans från. En förklaring och något som gör det lättare att stå ut.

(För jag är ju en duktig flicka och gör inget åt det, varken uppmärksammar de andra på det eller säger ifrån... Det känns som om jag sviker mig själv och alla ideal jag har. Peppa mig?)

Tristess

Jag känner mig allmänt uttråkad och omotiverad. Idag har jag diskat, pluggat, handlat och kokat grahamsgrynsgröt. Imorgon ska jag gå på föreläsning, lämna böcker, hämta andra böcker ("The relation between gestures and semantic processes: a study of normal language development and specific language impairment in children" och "Right hemisphere damage: disorders of communication and cognition" - det verkar vara inne med långa titlar) och kanske köpa en vattenkokare.

Jag är alltid så nervös för att glömma det här med sommar- och vintertid men jag kom ihåg det i år också.

Hejdå.

Dagens mem:

Öppna Google. Skriv "[ditt förnamn] needs" i rutan och tryck på enter. Välj ut det bästa av det du ser. Blogga.

Ludo needs to be excused from class today
Ludo needs a fan club too!
Ludo needs to leave the porn industry all together
Ludo needs to balance out, and find peace without extremes
Ludo needs to learn the value of commitment
Ludo needs bodyguards

Tuttifrutti

Nu är jag hemma igen.

(Tåget var försenat men jag har en taktik: Tänker jag på Gudrun-stormen, när jag blev tre dygn sen från Malmö till Leksand, så känns allting annat som småpotatis.)

Violently happy

En bild säger mer än tusen ord.

Tre dagar kvar.

Wiki

Istället för att plugga sitter jag och klickar runt i Wikipedia. Eller - jag pluggar det sista genom att klicka runt i Wikipedia eftersom jag inte orkar bläddra i boken för det står så mycket i den och jag är trött. Tur att man inte behöver ange källor på tentan.

sky: something very big / people can see it / people can think like this about this something: "it is a place / it is above all other places / it is far from people"

The shit.

Tur även att nästa kurs är lingvistik.

Kreativa exempel (som utlovat)

(Resten av svaren har jag hoppat över för det är inte så roligt att läsa. Ni får bara exemplen.)

4. När människor gör bedömningar bortser de ofta från den så kallade "relativa frekvensen" (base rates). Vad innebär detta och vilka konsekvenser kan det få? Redogör för ditt svar med hjälp av ett beskrivande exempel.

Läs följande personbeskrivning: "Ulla har en ytterst välvårdad röst. På fritiden ägnar hon sig åt en studiecirkel i franska samt sjunger i kör. Hon har två efternamn, ett typiskt svenskt och ett typiskt osvenskt." Tag sedan ställning till om du tror att Ulla jobbar som lärare eller som logoped.

De flesta skulle kanske säga att hon jobbar som logoped, eftersom den diagnostiska informationen vi fått om henne stämmer in på väldigt många logopeder, kanske så många som 90%. Den stämmer inte in på lika stor andel av alla lärare, utan kanske bara på 5%. Poängen är dock att det överhuvudtaget finns många fler lärare än logopeder, vilket man lätt bortser från när man ställs inför fallbeskrivningar som denna. För även om beskrivningen stämmer in på en mycket mindre andel av lärarna så stämmer den kanske in på ett större faktiskt antal lärare eftersom det totala antalet yrkesverksamma lärare är mycket större än det totala antalet yrkesverksamma logopeder. Därför är det i själva verket mer rimligt att gissa att Ulla arbetar som lärare.

19. Hur kan lagrad kunskap i formen av scheman/scripts påverka vårt minne av situationer och händelser?

(Det hela går ut på att ens minnen flyter ihop och man gärna tror att en situation avviker mindre än den egentligen gör från schablonversionen av den typen av situation.)

Om tio år kommer jag inte ihåg att jag fick just de här tentafrågorna i förväg för det brukar man inte få.

MEN scheman kan också göra att man minns detaljer som avviker väldigt mycket från schemat/scriptet. T.ex. om tentasalen plötsligt sprängdes mitt under tentan.

Prosit

Det gick inte så bra. Min egen vårdcentral hade inga tider förrän 25:e och de två andra jag ringde ville inte ta emot mig. Fick tips om en privatläkarmottagning och ringde den också, men blev mest avsnäst med något i stil med "men lilla vän, tror du verkligen att vi har tid med dig?!" (fast med fler och finare ord). Sedan gav jag upp och somnade om.

Läget är följande: K har en katt som betyder allt för henne. Den har ingenstans att bo. Jag har plats och vilja - en till synes lätt ekvation. Problemet är bara att jag reagerade rejält på något oidentifierbart i somras, i den lägenhet jag sov i under priden. Kanske var det damm, mögel, kvalster, asbest, pollen, could have been anything. Kanske var det katterna som också bodde där.

Mitt huvudförslag just nu är en utflykt till kattens nuvarande tillhåll hos K:s ex. Jag får ladda upp med ett paket antihistaminpiller att ta om det går åt skogen, och sedan gosa hejvilt, nosa päls och gnugga ögon. Sedan vet vi.

-----

Imorgon gäller fortsatt tentaplugg. Det är en slags mellanting mellan hemtenta och salstenta - vi har fått 33 frågor varav 12 ska besvaras under salstentaförhållanden på måndag. Det innebär att man i princip hanterar det hela som en lååång hemtenta men lär sig svaren såpass utantill att man kan skriva ned dem ur minnet. Det känns ganska hårt. Men det finns en chans till success*, trots allt, insåg jag efter att jag och Y bytte lite svarskladdar över internet idag - vi är ändå inne på ganska samma spår och det borde ju betyda att det är bra.

(*Svengelska är något som lär ge pluspoäng, eftersom huvudföreläsaren svängt sig med konstiga blanduttryck hela kursen. Likaså fåniga, kreativa exempel. Jag ska visa. Det kommer.)

04:10

They spell it i-n-s-o-m-n-i-a.

Klockan åtta ska jag vakna och ringa ett Mycket Viktigt Telefonsamtal till vårdcentralen, för att boka ett Mycket Viktigt Allergitest. Mer info kommer så småningom.

Nu ska jag ägna mig åt fyra timmars tablettsömn.

Gonatt.

Var har du varit och vart är du på väg?

Igårkväll på spårvagnen hem blev jag intervjuad av Västtrafik-undersökare som frågade var jag hade klivit på och vart jag skulle åka. Folk var pigga på att svara, såg nästan glada ut när de fick veta vad det handlade om. Man borde fråga så oftare. Var har du varit och vart är du på väg?

Jag hade varit hos klasskamrat H och spelat spel. Det är fint att vi har ett sånt litet spela spel-gäng, finaste klassisarna och jag, för det blir så sällan att man gör det annars.

Tidigare under dagen hade K åkt härifrån. Det var lättare den här gången. Dels för att vi väl är lite säkrare nu, på varandra och vad vi har tillsammans, det här är inte något som går över helt plötsligt vilket ögonblick som helst. Dels för att min biljett upp till henne redan är bokad. Jag ska bara klara en tenta först så åker jag. Torsdag nästa vecka. Dit är jag på väg. Spännande att få se hennes liv till slut, se henne i ett sammanhang liksom.

Sedan avslutade jag kvällen med en allergichock som hette duga. Först kom blåsorna i munnen, sedan tjutluftrören och halsbrännan, sedan utslag i ansiktet och under armarna och i ljumskarna, sedan feber och värk i bröstet och benen och armarna. Ett tag var jag beredd att åka till akuten och säga "hej, rädda mig". Sedan orkade jag inte ens ringa sjukvårdsupplysningen. Sov tolv timmar och hade fortfarande ont överallt när jag vaknade. Dock ingen feber längre. Och cykelturen till skolan hjälpte.

Men jag är fortfarande lite mör.

Ikväll har jag varit på Studs och lekt med mina gaystudenter. En schysst pratstund om att komma ut eller inte, att leva öppet eller inte, att göra saker för sin egen skull eller inte.

En av kvällens nygamla insikter: Jag är inte bara gay, jag har större potential än så. Större potential än så också.

That sun

Trouble in mind, I'm blue
But I won't be blue always,
'Cause that sun is gonna shine in my back door someday.

(Janis Joplin - Trouble in mind)

Gollum

Efter två dygn med kaffekoppen och neurologiboken i min grotta under alla täcken och filtar insåg jag plötsligt att maten var slut och att jag var tvungen att ta mig ut. Jag plattade till håret lite (med fettmängden det innehåller nu är styling ingen konst, det lägger sig åt valfritt håll om man bara klappar lite på det), drog på mig första bästa kläder och cyklade till affären. Mjölk, yoghurt, bröd, ost, skorpor och äpplen. Nu kan jag vara Gollum i några dagar till. Tills på tisdag, närmare bestämt. Då är det tenta och sedan kommer K.

Och jag missade en tid idag igen. Det börjar tära på plånboken (frikortet täcker allt om jag kommer ihåg, men det kostar 350 spänn att glömma), samvetet och motivationen. Vad ska jag med vård till om jag ändå inte lyckas ta mig dit? Egentligen vill jag byta mottagning till den jag har gångavstånd till, byta läkare till en som faktiskt bryr sig om att lyssna på vad jag säger, deklarera att jag slutar med samtliga piller och kräva långsiktigt, målinriktat stöd istället för en massa daltande och småpill. Det känns som om de tror att jag ska vara såhär för evigt och bara behöver lära mig att leva med det. Men det går jag fan inte med på. Jag har större potential än såhär.

Höst

Igår var det sommar, jag cyklade i t-shirt till skolan halv nio på morgonen och satt ett par eftermiddagstimmar i parken (som egentligen är en kyrkogård) och åt potatissallad och läste första kapitlet i neurologiboken. Idag blev det höst, jag cyklade till skolan med jacka, sjal och paraply, och när jag kom hem fick jag hänga in jeansen i torkskåpet och dra på mig rena pyjamasbyxor, och de var ni vet sådär mjuka och varma som bara pyjamasbyxor kan vara när man just har kommit in från hösten utanför.

Sedan kom gaystudentfolket hit och kollade film. "Fire" hette den och jag trodde att den skulle vara en hyfsat lättsam kärleksfilm med lite djupa bottnar i, men det var snarare en djupbottnad allvarlig film med kärlek i. Men det var trevligt, i alla fall. Alltid schysst att hänga med sköna människor. Och äta chips och dricka läsk.

Annars är webbradio dagens hype. Neighbour radio på last.fm. You should try it.

(Jo, jag ska skriva om något annat, någon gång)

Känns så avlägset att K sitter på en båt halvvägs till Newcastle nu. Jag gissar att det inte ens skulle finnas mobiltäckning om jag ringde, men jag tänker inte prova. Jag borde däremot gå och lägga mig. Gick upp sju imorse och skulle kramas och koka kaffe (men grät mest), och sedan när hon hade gått så kunde jag inte somna om.

Ägnade dagen åt att hämta min cykel i stan, titta lite på kläder och sedan bränna nästan alla mina foton på cd. Med dubbel backup. Nu sitter jag och halvtittar på Beck, med en mördare som gömmer sig i mörkret i trappuppgången. Stalkers är verkligen en öm tå att trampa på. Blod och våld är mycket mindre läskigt.

Du är vaniljsåsen på min äppelpaj

...och mjölken i mitt kaffe.

<3

Old news, new news

Fråga: Är ni tillsammans?
Svar: Ja.

---

Åtta dagar kvar.

---

Jag kräks på politiken. När den viktigaste valfrågan är huruvida man ska prata ihop sig om en gemensam linje inom blocken innan valdagen eller ej (och påpeka att den andra sidan har gjort eller inte gjort det och hur dåligt det är minst tio gånger under varje debatt) så känns alltihop så ohyggligt meningslöst.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska rösta på. De jag tvekar mellan debatterar ju aldrig mot varandra. Alltid tryggast att måla upp en gemensam fiende att spegla sig i, förstås.

Sova ensam?

Hur gör man?

K

Jag visste att jag skulle sakna henne. Men inte så mycket att det skulle kännas som om hela kroppen höll på att falla i bitar.

Jag, jag, jag borde kunna det här med distans. Jag har vinkat hejdå vid tåg massor av gånger och gått hem utan att våldsgråta. Och jag vet att det alltid är lättast att vara den som åker, svårast att vara den som stannar kvar. Lättast att sitta på tåget och längta hem litegrann ändå, svårast att gå ensam från stationen till en lägenhet som luktar bara lite lite av annan människa och som helt plötsligt är helt som vanligt igen. Det saknas saker här, saker som har legat på mitt golv och skrivbord och lite överallt i elva dagar. Det saknas någon som kramar mig i hallen.

Jag är kär och lycklig och jag har tårar i ögonen igen. Hon är det vackraste jag varit med om på länge, länge.

Lisa Ekdahl

Spelglädje på Liseberg ikväll: Sådär så man önskar att det aldrig ska ta slut och går därifrån med lyckorus och saknad.

*

Jag köpte hennes första skiva för mina egenhändigt ihopsparade veckopengar. Det var 1994 och jag var nio. Mina klasskamrater tyckte att jag var konstig (det var mer inne med Yabbadabbadance-skivor). Dessutom var ju hon-den-där tillsammans med en man som var dubbelt så gammal som henne själv och det går ju faktiskt inte.

Det var lite pinsamt ett tag, men jag hittade tillbaka till skivan och Lisan igen på högstadiet. Nu är jag, förstås, bara stolt över min redan då så goda smak. :)

Here we go again

Idag började skolan. Jag frånvarade från mitt eget introseminarium och begav mig till en inklämd datasal för att leka fejknolla. Efter korvstoppningsuppropet avslöjade vi oss själva (till allas lättnad...), bjöd på fika och visade runt de nya i Hälsovetarbackens labyrinter. Nu är jag ju som vi vet expert på att döma ut folk för tidigt, men - de verkade generellt rätt tråkiga. Jag hoppas att jag får revidera min bild. För de var väl antagligen mest överväldigade och förstadagsblyga.

Imorgon förmiddag börjar första kursen. Det är litteraturhänvisning till 92 sidor i en bok jag inte har och inte vill ha. På eftermiddagen har jag min första omtenta och det enda jag har gjort inför den är att titta lite på handoutsen från kursdelen jag kuggade. Jag kom på att jag skulle låna boken idag, men då hade jag redan gått nedför halva backen till Linnéplatsen så jag orkade inte.

Det är verkligen pang på. Nu kör vi.

-----

Samtidigt vill jag bara stanna hemma under filten och låtsas att världen utanför inte finns. Jag är rädd, det sticker jag inte under stol med. Men fina, fina klasskamrater frågar på riktigt om det känns okej och säger att de är glada att jag är tillbaka. Det är fint. Jag har aldrig tyckt så bra om en klass som jag tycker om den här.

Scones

Livet är märkligt ibland.

Idag blev det höst. Det är höstmusik, höstbelysning, filten, åskan utanför, mörkret, regnet som regnar in mellan fönsterglasen och gör ränder. Skolan börjar i övermorgon och jag har läst en halv bok idag. "Children's Language and Communication Difficulties - Understanding, Identification and Intervention". Jag känner mig precis lika duktig som jag borde göra med tanke på titeln.

Jag steker scones i stekpanna för första gången (vilket går bra), dricker Luleåteet och saknar M. Ibland tror jag nästan att vi har någon slags parapsykologisk connection.

Och det är mycket som händer. Min inställning till det hela låter jag vara ett simpelt "go with the flow". Hjärta, inte hjärna. Mer än så tänker jag inte säga just nu.

likt stjärnor i himmelen
för ingens skull
punkterar natten
lev som den vilda vind
för lekens skull
över vida vatten

(Eva Dahlgren - Lev så)

Dagar

Jag har en liten liten almanacka i min plånbok. I kreditkortsformat, med reklam på. Jag har den där bara för att veta vilka dagar som finns.

Lugn och ro

Innan det var jag ute i regnet och tittade i skyltfönster.

En mycket mer bisarr sak hände under Pride:

Jag åkte "Studenter för kärlek"-flak i paraden. Alldeles i slutet, efter att musiken hade slagits av, sprang några kompisar ikapp på sidan och ropade mitt namn. De ville ha med mig på picknick, och jag ville gärna ha picknick med dem. Sedan försvann de i folkmassan, jag snodde alla ballonger från flaket och gick för att leta. De satt bakom en korvvagn och drack vin.

När vinet var slut och två hade blivit för fulla och försvunnit och vi hade suttit på en annan gräsmatta en stund gick vi andra mot parkingången. Jag och K hade dogtags, men de andra två som var kvar skulle köpa dagsbiljetter. Jag upplyste dem flera gånger om att det inte var värt 300 spänn för att komma in och kunna köpa dyr öl, jag tjatade nästan, men de insisterade. Så vi gick till biljettkassan. De betalade och fick armband. När allt var i princip färdigt frågade tjejen bakom disken var jag kom ifrån. Det visade sig att hon var min bästis från lågstadiet, som jag inte träffat sen... lågstadiet? Vi utbytte telefonnummer och allting kändes sådär bisarrt och jag var glad.

Jag älskar slumpen. Eller ödet, eller vad det nu är.

(Och efteråt konstaterar jag: ännu en av alla bra människor från mitt förflutna visar sig vara något annat än hetero. Det har hänt förr, det händer hela tiden. Det är roligt men lite konstigt ändå, fortfarande.)

Kontakt med främlingar

1. Igår när jag skulle ut tryckte jag upp hissen. Blev lite förvånad när någon annan var inuti den och skulle kliva ur när jag klev in. Hon var vacker. Jag sade ett spontant "hej" och hon svarade ett överraskat "hej" tillbaka.

2. Tog båten ut till Frihamnspiren ikväll för att höra Lisa Miskovsky (det är ju gatufestivalgrejs i halva Göteborg nu). Hamnade vid en annan scen och såg ett skönt, skönt band som jag inte har en aning om vad de hette. Jag önskar att jag visste. Sedan gick jag mot stora scenen, ställde mig ganska långt bak. Två fjortistjejer fnissade med varandra en bit bort och mumlade något om att det var många vuxna där och "man kanske skulle fråga någon". Sedan skuttade en av dem fram till mig och sade "ursäkta, men är det här Lisa Miskovsky ska spela ikväll" och jag sade ja.

3. På vägen hem kändes världen helt vacker och onåbar. Jag tittade på ljusstrålar. När jag gick på bron över min å blev jag omcyklad av två personer. Den ena sade "vänta" till den andra och stannade, tittade på mig, log, nästan skrattade, förtjust, överraskad. "Är det Rebecka?" "Nej, tyvärr. Bara en dubbelgångare" sade jag, och så log vi mot varandra och gick/cyklade vidare åt varsitt håll. (Jag undrar vem Rebecka är och varför de inte har träffat varandra på länge.)

Närhetsabstinens

Ja, det var ordet.

Punkter

Natten till igår kändes som en vändpunkt. Vi låg i en säng och tittade i taket, tror jag, och jag pratade om saker och sammanhang som jag egentligen inte kan prata om.

Sedan grät jag.

Och jag tänkte skriva ned det där viktiga, men nu har jag glömt vad det var. Eller kan inte sätta fingret på det.

Jag hjälper Pär att klistra över stavfel
Vårt flak, "Studenter för kärlek"

Kom hem igårkväll. Trött och eländig. Vräkte i mig pasta. Skar mig i fingret på nya IKEA-katalogen. Somnade ensam. Snoozade en och en halv timme innan jag orkade ens sätta mig upp. Idag tvättar jag, sedan umgås jag, sedan är det nog dags att ta en titt på vad som händer på Göteborgskalaset och EM och allt det där.

Pride, dag 1

Det är bra med Pride för man behöver inte stämma träff så mycket med folk för man träffas ändå. Flera gånger till och med. Såpass litet är det, men ändå stort.

Igår hade vi picknick på kullen med ostbricka och allt. Plötsligt började det ösregna och vi kurade tre personer under mitt paraply men blev blöta ändå på kroppsdelar som stack ut. Jag fick en fästing upptäckte jag på kvällen, under armen/bakpå axeln av alla ställen. Jag ryckte ut den fort som attan lite panikartat sådär, men de som tittade efter sedan sade att den verkade vara borta. Hoppas jag inte får hjärnhinneinflammation.

Sedan drack vi vin och jag slocknade i en bäddsoffa.

Nu är jag tillbaka hos min host för veckan. Katterna smyger omkring och jamar. Igår låg en av dem och gosade i min ena sko. Det var rätt sött. Jag verkar vara allergisk mot dem, dock.

Nu ska jag äta frukost och ladda mobilen. Sedan drar jag mot parken igen. Jobbar 14-17, kom och hälsa på!

Ett år

Om en halvtimme börjar dagen då jag har bott här i ett år. Så fort det gick. Så annorlunda allt är:

För ett år sedan kom jag och pappa hit med bilen, efter en maratonfärd genom Sverige. Vi körde vilse i stan ett antal gånger medan vi väntade på att det skulle bli dags att hämta nyckeln. Sedan kom vi in hit, rummet var mindre än jag trodde men fönstrena var större. Vi hivade in alla grejor och blåste upp luftmadrasser. Två dagar senare tog jag tåget till Stockholm. Två veckor senare kom jag tillbaka. Kände ingen. Kände inte Göteborg. Var förvirrad och ledsen och arg och ensamensamensam. Och jag och A hade just gjort slut och jag hade ingen i hela världen att prata med, kändes det som, för efter en sommar av sällskap både här och där stod jag plötsligt ensam. Sedan började skolan och allting blev långsamt bättre.

Imorgon tar jag tåget till Stockholm, igen. Om en vecka kommer jag tillbaka. Jag känner lite folk, jag känner mig lite hemma, jag har arbetat mig in litegrann. Jag hittar i stan. Jag vet hur lång tid det tar att cykla till olika ställen. Jag har till och med några ställen som är mina. Det är tryggt. Fortfarande lite ensamt, lite rotlöst, men tryggt. Och mitt.

Jag har lite krokar ute för stora fina lägenheter utanför stan, att bo tillsammans med någon annan i. Men det är ingen brådska. Jag trivs här i min lilla kub. Det är okej, jag kan leva så här. Inte för alltid, men för nu.