Var har du varit och vart är du på väg?

Igårkväll på spårvagnen hem blev jag intervjuad av Västtrafik-undersökare som frågade var jag hade klivit på och vart jag skulle åka. Folk var pigga på att svara, såg nästan glada ut när de fick veta vad det handlade om. Man borde fråga så oftare. Var har du varit och vart är du på väg?

Jag hade varit hos klasskamrat H och spelat spel. Det är fint att vi har ett sånt litet spela spel-gäng, finaste klassisarna och jag, för det blir så sällan att man gör det annars.

Tidigare under dagen hade K åkt härifrån. Det var lättare den här gången. Dels för att vi väl är lite säkrare nu, på varandra och vad vi har tillsammans, det här är inte något som går över helt plötsligt vilket ögonblick som helst. Dels för att min biljett upp till henne redan är bokad. Jag ska bara klara en tenta först så åker jag. Torsdag nästa vecka. Dit är jag på väg. Spännande att få se hennes liv till slut, se henne i ett sammanhang liksom.

Sedan avslutade jag kvällen med en allergichock som hette duga. Först kom blåsorna i munnen, sedan tjutluftrören och halsbrännan, sedan utslag i ansiktet och under armarna och i ljumskarna, sedan feber och värk i bröstet och benen och armarna. Ett tag var jag beredd att åka till akuten och säga "hej, rädda mig". Sedan orkade jag inte ens ringa sjukvårdsupplysningen. Sov tolv timmar och hade fortfarande ont överallt när jag vaknade. Dock ingen feber längre. Och cykelturen till skolan hjälpte.

Men jag är fortfarande lite mör.

Ikväll har jag varit på Studs och lekt med mina gaystudenter. En schysst pratstund om att komma ut eller inte, att leva öppet eller inte, att göra saker för sin egen skull eller inte.

En av kvällens nygamla insikter: Jag är inte bara gay, jag har större potential än så. Större potential än så också.