Reconsider me baby, come on

Det finns en kille jag alltid har haft svårt för. Han tar plats, gärna lite för mycket plats. Snor åt sig ordet titt som tätt, ibland på bekostnad av andras utrymme, och ofta för att säga något helt ovidkommande. Sedan broderar han ut, gärna i en lite skämtsam ton, och folk skrattar med. Men det känns som om han mest pratar bara för att prata, eller för att han är van att göra det, eller för att han är van att stå i uppmärksamhetens centrum och blir otrygg när han inte får göra det. En bekräftelsesucker. Och jag tror inte att varken han själv eller folk runtomkring är särskilt medvetna om faktum. (Typisk klassisk feministisk issue sådär, ni vet.)

Det speciella med just den här situationen, dock, är att jag nu nyligen såg honom i ett helt annat sammanhang än vanligt. Han hade krympt minst en meter, satt lite hopkrupen och verkade liksom inte vara mer än en liten pojkvasker. Han till och med nämnde att han tyckte att situationen var jobbig och lite otäck. Och verkade skämmas för sin litenhet.

En svaghet, en angreppspunkt, en annan synvinkel att se hans dominans från. En förklaring och något som gör det lättare att stå ut.

(För jag är ju en duktig flicka och gör inget åt det, varken uppmärksammar de andra på det eller säger ifrån... Det känns som om jag sviker mig själv och alla ideal jag har. Peppa mig?)