Slutet

Ja, det var du som förstörde. Eller, det kanske inte var bara du som förstörde, vi kanske förstörde tillsammans, eller var och en på sitt håll, jag vet inte, det spelar ingen roll, men det var du som gav upp. Som om det vi hade inte var värt att kämpa för. Och jag är nästan mer arg(/ledsen) över det än över själva faktum. Att det inte var viktigare än såhär för dig.

Och över din dåliga timing. Du kunde ha sagt något innan jag kom till dig eller åtminstone antytt. Eller väntat till sista dagen. Nu hittade jag något mjukt med tak över att sova på de andra två nätterna till slut, men paniktimmarna av runtirrande innan det löste sig med det kunde du gott ha besparat mig. Om du, som du säger, bryr dig om.

Jag vet inte om det var menat att vara. Men jag vet att "menat att vara" inte nödvändigtvis behöver betyda "menat att vara för evigt". Jag försöker tänka på det.

Jag har inte feber längre, men jag har glömt att äta igen. Det spelar ingen roll, jag är konstant matt ändå. Men det funkar - så länge jag är sysselsatt och/eller har sällskap. Tur att tungjävla kursen drar igång på riktigt nu, jag ska begrava mig, och imorgon är det kvällsföreläsning om HBT i Kirgizistan och Kazakstan.

Och det enda jag vill är att kramas och dricka varm choklad.