"Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?"

Det här inlägget har legat och mognat i huvudet ett tag, så kanske har det vuxit färdigt nu. Be prepared.

***

Jag tänkte alltid att jag aldrig aktivt skulle komma ut för mina föräldrar utan bara låta det komma sådär automatiskt som det gör i vänskapsrelationer när de fungerar som de ska. När folk alldeles av sig själva drar till med något i stil med "Jaha, vad heter han eller hon då?" och jag liksom slipper ta initiativet. (Det händer mig hela tiden och jag har ingen som helst koll på vilka av mina mer ytliga bekanta som vet eller inte vet. Vilket faktiskt känns ganska hälsosamt.)

I alla fall så sade jag det till mamma sedan, typ sommaren -04 (vilket är i princip alldeles nyss), för det blev så löjligt att låta bli. Och hon visste redan om det såklart och "ja, vi har ju försökt skapa tillfällen så du skulle känna att du kunde berätta det här" o.s.v. Sedan kramades vi och jag tänkte att fine, nu är det gjort, nu är det klart, resten är bara småpotatis.

Sedan upptäckte jag att det finns en generation till. Och att jag inte vill. Och att jag på något sjukt sätt litegrann sitter och väntar på att de ska dö för att jag ska slippa.

Okej, mormor går säkert bra efter en viss förvåningsfas, hon är modern och lagar vegetarisk mat utan problem och ser på Faktum på teve och det är lugnt liksom. Morfar är redan död. Men jag har en farmor och en farfar som varje gång jag är i hemma frågar om jag har hittat någon stilig dalmas respektive göteborgare ännu, och jag svarar alltid nej och byter samtalsämne eller låter dem (=hon) göra det. Och bekymmersrynkorna växer djupare och djupare för varje gång. De tycker synd om mig. Jag är deras äldsta barnbarn och de funderar mer och mer över det hela för varje yngre kusin som släpar med sig pojk/flickvän till en eller annan släkttillställning. Och gång på gång sviker jag dem genom att - tiga.

Men. De kommer att tycka ännu mer synd om mig om jag säger som det är, för jag kommer inte att kunna övertyga dem om att det här är det finaste jag har, att det här är det som gör mig allra mest lycklig av allt. De kommer att se till problemen, nackdelarna och allt de tror är svårt, hur jag kommer att bli misshandlad till döds eller få aids. Det är så de är.

I alla fall. Grejen jag har funderat över nu ett tag är att jag lovade mig själv att jag måste säga det även till dem om/när det blir en väldigt relevant grej. Där "väldigt relevant" betyder om jag ska flytta ihop med någon, gifta mig med någon eller skaffa barn med någon. Sådant förtiger man inte, åtminstone inte när alla andra vet. Inte här och inte nu.

Och det har aldrig varit mer aktuellt än det är nu.