Skam

Jag väntade ett halvår på en samtalskontakt, och nu har jag honom, åtminstone preliminärt. Jag har världens jävla chans att ordna upp saker och ting, världens jävla jävla chans. Jag tycker till och med om honom, tror jag. Han pratar lugnt och lyssnar utan att jag behöver bry mig om den där gränsen för vad man egentligen får säga till folk (ja, det är väl det som är tanken liksom). Men när jag ska sätta mig på den där spårvagnen och åka mina 22 minuter dit ut till honom så blir allting plötsligt helt meningslöst och benen bly. Och jag känner mer eller mindre konstant att jag kanske borde ringa och säga att jag inte vill komma mer, att jag inte har någon lust.

Jag vet inte om det är för att det egentligen är det mest meningsfulla jag gör, kanske. Att det är liksom STOP, THIS IS HEAVY STUFF eller något. De gamla banorna är tryggast, förändring är alltid omvälvande (duh, per definition) och jobbigt, och det är lättast att bara låta bli. Man vet att man överlever i det man alltid har gjort, för man har alltid överlevt innan. Fastän själva poängen med grejen är väl att jag inte gör det.

Jag känner mig barnslig, gnällig, utnyttjande och falsk. Jag-är-ju-inte-sjuk-på-riktigt. Jag-behöver-ingen-hjälp. (Var kom den där sjukhusräkningen ifrån? Bunten med recept? Alla tiotusen piller? Varför har jag inga vänner kvar? Vart tog sommaren vägen?)

"Nej, det är ingen fara, jag är bara lite trött."

---

Jag borde hålla käften. Jag ber om ursäkt i förhand, nuhand och efterhand. (Snälla, lämna mig inte.)