Efter två dygn med kaffekoppen och neurologiboken i min grotta under alla täcken och filtar insåg jag plötsligt att maten var slut och att jag var tvungen att ta mig ut. Jag plattade till håret lite (med fettmängden det innehåller nu är styling ingen konst, det lägger sig åt valfritt håll om man bara klappar lite på det), drog på mig första bästa kläder och cyklade till affären. Mjölk, yoghurt, bröd, ost, skorpor och äpplen. Nu kan jag vara Gollum i några dagar till. Tills på tisdag, närmare bestämt. Då är det tenta och sedan kommer K.
Och jag missade en tid idag igen. Det börjar tära på plånboken (frikortet täcker allt om jag kommer ihåg, men det kostar 350 spänn att glömma), samvetet och motivationen. Vad ska jag med vård till om jag ändå inte lyckas ta mig dit? Egentligen vill jag byta mottagning till den jag har gångavstånd till, byta läkare till en som faktiskt bryr sig om att lyssna på vad jag säger, deklarera att jag slutar med samtliga piller och kräva långsiktigt, målinriktat stöd istället för en massa daltande och småpill. Det känns som om de tror att jag ska vara såhär för evigt och bara behöver lära mig att leva med det. Men det går jag fan inte med på. Jag har större potential än såhär.
No comments:
Post a Comment