Den djupa, olösta symbiotiska kontakten med modern i förbindelse med en överväldigande kastrationsångest betingar hos den homosexuelle mannen en rädsla att uppslukas och förintas av det kvinnliga sexualorganet.
Cullberg har kritiserats hårt för sitt homo-kapitel av bland andra Sveriges Förenade Gaystudenter och RFSL. Han försvarar sig med att homosexualitet (bisexualitet finns inte) behöver tas upp på utbildningar för människovårdande yrken eftersom det medför speciella svårigheter i livet som man behöver känna till - vilket han givetvis har rätt i. Grejen är bara att han i princip inte tar upp någon av de riktiga svårigheterna (läs: heteronorm, garderob, osynliggörande) i kapitlet. Istället sjukliggör han oss, mitt bland alla andra psykiatriska diagnoser. Men jag är inte sjuk. Vi är inte sjuka. Vi kanske är lite överrepresenterade just när det handlar om psykiatri, men vi är banne mig inte sjuka i oss själva.
När Cullberg har Freudat färdigt för en stund fortsätter han med att faderligt förkasta den "homosexuella livsstilen":
I homosexuella förhållanden handlar det inte om två olika könsroller, utan om två likartade könsroller, där inget är givet på förhand. Det innebär att parterna om och om igen måste kompromissa mot bakgrund av uppkomna konflikter.
Och det kan ju verka logiskt. Förutom att... ja. Han glömmer en sak: Jag är jätteglad över att jag slipper slåss mot Mannen och den automatiska, slentrianmässiga könsrollsfördelning som jag föreställer mig uppstår i olikkönade förhållanden om man inte tänker efter hela tiden och är medvetet medveten. Jag är toknöjd med att helt självklart få ompröva såna saker med varje ny person och situation. Det är i själva verket en av mina största teoretiska bonusar med att "välja" att leva med kvinnor. Det är praktiskt, som fasen. Och jag är glad.
Senare i kapitlet står det saker som att transsexuella egentligen bara är dolda homosexuella. D.v.s. att en kvinna i en manskropp som vill ha sin rätta kropp egentligen är en homosexuell man som vill "bli" kvinna för att få manliga partners. Sure... Det påstås också att homo- och bisexualitet ofta (men i regel alltså inte?) förekommer hos "välfungerande personligheter". Vi kan till och med, "precis som andra människor", tillgodogöra oss psykoanalytisk behandling, om förutsättningarna i övrigt är de rätta. Det är dock "tveksamt om man kan förändra den sexuella preferensen"... Hjärntvättningsterapiskit. Jag säger: vi ska tycka om oss själva som vi är istället.
Och sedan förväntas det att jag ska tro på resten som står i den här boken, åtminstone i de andra kapitlen. Bull shit, säger jag. Jag tänker hitta allt material jag behöver till hemtentan på Wikipedia.
No comments:
Post a Comment