En subbas dagbok

Den här dagen började med ett smakprov på den sociala inkompetens som har genomsyrat hela den här veckan. Den ende mannen i vår lilla trepersonersgrupp kom in genom dörren - försenad, precis som han varit till i princip varenda tid vi haft att passa. Telefonen ringde strax, handledaren svarade och hummade och lade på och meddelade sedan att Mannen var inkallad till avdelningschefen, genast. Han lämnade oss.

Efter att jag och Y hade installerat oss bakom envägsglasrutan (och morgonens första patient satt sig tillrätta på andra sidan) kom Mannen tillbaka, satte sig ned på sin stol och tog på sig hörlurarna. Stämningen var tryckt, men ändå inte mer tryckt än den varit de tidigare dagarna. Det hela skulle så småningom brisera i en stor sista dagen-final - fast det visste vi inte än.

För det visste vi inte förrän under patientmöte #2 när det plötsligt började brusa och skrapa i mina lurar. Jag skruvade till kontakten så den satt ordentligt i uttaget igen och stirrade stint på Y som satt och virkade ihop sin hörlurssladd med en bit av min. Vi sade några ord om saken och skrattade väl kanske, och plötsligt fräste Mannen till: "NI KAN VÄL VARA LITE TYSTA!!"

Jag sade åt honom att vi försökte reda ut sladdarna så att jag skulle höra igen och att jag inte tyckte att han hade mandat att direkt skälla på saken i och med att han inte varit särskilt störningsskuldfri själv heller. (Senkomning, tidiggåning och ogiltig frånvaro där både jag, Y och handledarna suttit frågande och väntat på honom. Om och om igen.)

Han sade att jag var en jävla subba och jävligt tråkig och sedan malde han vidare, men då lyssnade jag inte för jag var upptagen med att tysta ned honom med ett "vi kan ta det här sen, vi kan ta det här sen". Sedan tog det väl en halvtimme eller så tills handledaren var klar med patienten (jag andades, andades, andades, förberedde, blev arg, insåg att jag inte är den som låtsas som ingenting, blev ledsen och förvirrad) och när det var klart försökte Mannen smita ut genom dörren. Jag bad honom stanna kvar, väntade tills vi var ensamma och frågade sedan om han hade menat vad han sade och om han hade något mer att säga.

Det hade han.

Han ställde sig lätt framåtlutad över mig (jag satt kvar på min stol) och såg på mig med sin ondaste blick (med inbakad rädsla - han ser alltid rädd ut).

Jag är äcklig, det har han tyckt ända sen första skoldagen för 1½ år sedan. Och jag är så ful att man mår illa av att se på mig. Jag är en besserwisser som alltid ska ha sista ordet i varje diskussion, både i helklass och i smågrupp (inte för att vi har grupparbetat ihop, men) och det är han säker på att andra också tycker. Jag ska alltid hävda mig och låtsas att jag är bäst. Jag är oartig och otrevlig och svarar inte när han hälsar på mig i korridoren och frågar vad jag har gjort i helgen (fast det gör han inte, och dessutom är han inte ett dugg intresserad av det - det sade han också). Jag är en subba, helt enkelt. Och jävligt tråkig, som sagt. Vidrig, faktiskt. Är jag.

Och jag satt där och tänkte "oh no, det här är inte på riktigt, han gör verkligen en parodi på sig själv, ska jag skratta eller gråta, vad ska jag göra?" och så skärpte jag till mig, gav honom saklig och objektiv kritik för hur han hanterat sin frånvaro under veckan utan förklaring. Hur han åtminstone kunde ha meddelat handledaren eller oss om att han inte tänkt komma tillbaka på resten av dagen igår när han plöstligt stormade ut, tyckte jag. Det är liksom vanlig artighet. (Hans i övrigt mansgrisiga uppförande brydde jag mig inte om att nämna - det kändes som ett totalt omöjligt projekt.)

Han sade att han hade rätt att komma sent och att jag inte skulle lägga mig i för vi kunde ju göra samma saker i alla fall. (Förutom att vi fick sitta och vänta en kvart på att han ska komma efter varje rast, o.s.v.)

Sedan försökte han gå.

Jag sade höpphöpphöpp, och påpekade att han inte känner mig, och att han kanske borde akta sig för att dra förhastade slutsatser om min person. Särskilt om han nu påstår sig vilja vara tjenis med mig och få veta vad jag har gjort i helgen.

Han avbröt mig med något mummel (vilket jag hanterade genom att på klassiskt feministiskt manér vägra att låta mig kuvas, heja mig!), ställde sig sådär framåtlutad igen och sade att han inte bryr sig och att han har rätt att komma sent. Och att jag ju som sagt är en subba.

Jag förklarade att jag inte tycker att man måste vara bästis med alla bara för att man går i samma klass, men att det ju är bra om man kan vistas i samma rum utan att behöva kalla varandra för fula saker.

Sedan gick han, och jag tänkte "helvete".

---

Möjliga förklaringar:

• Han är en 40-årig mansgris; jag är en ung tjej som inte är som eller ser ut som en ung tjej ska vara och göra.
• Han är homofob, och chockad av att jag just visat mig vara o-hetero, för eftersom han inte pratar med någon eller någonsin deltar i rastfikor så kan han inte ha fått nys om faktum förrän nyligen, under en högljudd diskussion om kurslitteratur. Det kanske var lite chockerande för stackarn. (Och "ful" och "vidrig" känns som klassiska homofob-duäringenriktigkvinna-detärfelpådig-jagärrätt-reaktioner.)
  
• Det ligger någonting i vad han säger (besserwissergrejen och taförmycketplats-grejen har sagts förr).
• Han är helt enkelt socialt inkompetent, ännu mer än man kunde tro.
  

---

Jag såg en stor jagärensubba-ångestkväll framför mig. Men när man äter gröt på golvet blir allt mycket bättre. Remember: Gröt. Golv. Sällskap. Det är the shit, så att säga.