Men idag hade jag nostalgitripp och raderade saker från ett litterärt community jag älskade en gång. Så här får ni ett poem från kanske någon gång jättelängesen jagvetinte 2001 kanske.
kuddkrig
febergråt
slemmiga regndroppar eller kanske tårar
regntårar
och åska i magen
någon gång skall jag
resa mig upp med mina pubertala
svängningar
svälja pistolerna och skratta
åt alla sagoblinda
Det är ju så där det är
Och jag kunde skriva, det kunde jag. Det är därför jag är här där jag är idag. Jag och alla mina öglor. Och åh åh åh allting är så fint och jag var ett geni när jag var sexton, really. Och jag vill ta hit mig-själv-sexton-år och hålla om mig tills inget mera ont får ske, nu ska inget mera ont få ske, säg mig att du lovar mig det. Och flatnovellen med fläkttrummorna på taket, den jag blev hissad till skyarna för. Och som kirrade mitt MVG i tre olika ämnen.
Jag undrar om jag behöver skriva igen. Eller så behöver jag bara läsa. Det kanske är det jag behöver. Läsa mig.
Om ni ber snällt så kanske det finns mer.
6 comments:
Ok: Ber snällt: Snällasnälla... :)
Pretty please...?
snella?
:) :) :)
jag kommer ihåg den nu. precis. det var fint då och det är fint nu.
kram.
snällasnällasnällasnälla!
Jag känner igen mig i dig, kunde skriva. Då. För längesedan i mörka vinternätter och blixtrande solsken. Innan och mitt i. Men nu då? Efter? Läser gärna mer.
Post a Comment