Första gången jag hörde det där med att aldrig-veta-bäst och att aldrig-ta-plats var i mellanstadiet, gissningsvis i fyran eller femman. Jag och mina föräldrar var där på utvecklingssamtal. Utvecklingssamtalen var alltid en plåga, för jag hatade de eviga uppmaningarna om att vara mer social och leka med de andra barnen. (Jag tyckte inte om de andra barnen och de tyckte inte om mig - men jag ville ju ändå.)
Fram tills dess hade jag alltid varit hyfsat framåt och tagit för mig av vad som erbjöds. Jag var duktig i skolan och bad ofta om extrauppgifter som jag sedan glatt gjorde, även om de sällan var några direkta utmaningar de heller. Antagligen betraktades jag som ett pedagogiskt problem - kunskapen bara rann in på första försöket och sedan satt jag och gapade efter mer. På en gång. Man skulle lätt ha kunnat sysselsätta en egen lärare bara med att passa upp på mig.
(Om jag kunde gå tillbaka dit nu så skulle jag ta mig-själv-tio-år i handen och säga "kom, nu går vi till rektorn och ser till att du blir uppflyttad en klass".)
Fröken, som hette Kerstin, berättade att jag var jätteduktig i alla ämnen. Och att jag borde satsa mer på att öva på att umgås med de andra istället. Och så påpekade hon att jag skulle få kompisar och att allt skulle bli mycket bättre om jag bara slutade visa att jag var så duktig. För de andra kunde ju bli avundsjuka. För vi vet ju ändå att du är duktig, du och jag, tyckte hon.
Och jag ville ju ha kompisar - självklart ville jag det. Så jag slutade säga till när jag var klar med en uppgift, och slutade räcka upp handen i klassrummet när det ställdes frågor. Jag satt och skrev engelskaglosorna ett varv till, fast med pennan en bit ovanför papperet. Bläddrade igenom läseboken utan att läsa. Lekte maskerad. Och så fortsatte jag ända tills någon gång på gymnasiet.
Fuck you, Kerstin.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment