Vemod

Pappa är här. Vi har ätit gôtt mos på Jonsborgs och nu har han somnat på min säng efter att ha upptäckt Anna Ternheim ("oj, är hon norsk?"). Två semlor står i kylen. Imorgon är det flyttlass. Hejdå fina huset...

Flyttnytt

Pappa ringer och berättar att skåpbilen vi ska hyra har varit inblandad i ett rån, men att det inte är någon fara för de ska ordna det. Vi ska få skjuts till en annan mack för att hämta en annan bil, men han har glömt bort vad den macken heter och var den ligger. Spännande.

Hello Gothenburg!

Heyheyhey, allting går så bra, jag är glad. Jag satt en lång stund och tittade på min egen spegelbild i tågfönstret idag och tänkte att fasen, vilken het brud. Att vara lite sådär lagom kär i sig själv - jag jobbar på det.

Under loppet av ett resdygn träffade jag fyra människor som står/har stått mig nära på sjutton miljoner olika sätt. Den första tittade på tallrikar, den andra flög med samma flyg, den tredje sov bredvid och den fjärde åt laxrosa morotssoppa medan jag drack te. Det blev något av en resumé.

Distans.

Det finns tiotusen olika sorters distans. Den geografiska dåliga onddistansen är dåligdålig. Bäst är den mentala distansen som är lagom och hälsosam och konstruktiv. Sån som man nästan inte vågar tänka på och som nästan inte finns kanske, men sedan bara är den där, helt av sig själv. Jag kan göra vad jag vill, det behöver inte göra ont.

Göteborg hälsade välkommen hem med regn och blåst, som vanligt. Det har regnat hela hösten/vintern. Precis hela. Men det kändes som att hey, det spelar ingen roll för jag är hemma nu. I min svinkalla lägenhet (fleecetröja, tofflor) och utan knappt någon mat (yoghurt). Men det är hemma. Det är min femte bra sak med 2006, M! Göteborg har blivit hemma.

Och jag hade fått rolig post.

(Men det har aldrig känts så vemodigt att lämna hometown som det gjorde den här gången.)

Kärlek, kärlek.

Här är det

Det här är vägen hem. I alla fall från i slutet av januari. Uppför backen där finns det tusentals likadana fyravåningshus i gult tegel. Min lägenhet har balkong (med morgonsol och blomlåda), badkar, ugn och frys. Och ett köksbord. Vad mer kan man begära här i livet?

Sökes: vänner med starka armar och friskt humör.

Ett år

Om en halvtimme börjar dagen då jag har bott här i ett år. Så fort det gick. Så annorlunda allt är:

För ett år sedan kom jag och pappa hit med bilen, efter en maratonfärd genom Sverige. Vi körde vilse i stan ett antal gånger medan vi väntade på att det skulle bli dags att hämta nyckeln. Sedan kom vi in hit, rummet var mindre än jag trodde men fönstrena var större. Vi hivade in alla grejor och blåste upp luftmadrasser. Två dagar senare tog jag tåget till Stockholm. Två veckor senare kom jag tillbaka. Kände ingen. Kände inte Göteborg. Var förvirrad och ledsen och arg och ensamensamensam. Och jag och A hade just gjort slut och jag hade ingen i hela världen att prata med, kändes det som, för efter en sommar av sällskap både här och där stod jag plötsligt ensam. Sedan började skolan och allting blev långsamt bättre.

Imorgon tar jag tåget till Stockholm, igen. Om en vecka kommer jag tillbaka. Jag känner lite folk, jag känner mig lite hemma, jag har arbetat mig in litegrann. Jag hittar i stan. Jag vet hur lång tid det tar att cykla till olika ställen. Jag har till och med några ställen som är mina. Det är tryggt. Fortfarande lite ensamt, lite rotlöst, men tryggt. Och mitt.

Jag har lite krokar ute för stora fina lägenheter utanför stan, att bo tillsammans med någon annan i. Men det är ingen brådska. Jag trivs här i min lilla kub. Det är okej, jag kan leva så här. Inte för alltid, men för nu.