En gran granen granar granarna

Jag brukar inte nyhetsblogga, men nu finns det två saker jag har gått och grunnat på ett tag:

1. Det är någon som mördar granarna i Delsjön. Systematiskt. Men vem kommer på att göra något sådant, och varför? Varför är det granar och inte andra träd? Jag föreställer mig liksom någon/några vuxna människor med alldeles för lite spänning i sin vardag som smyger runt och testar hur många de kan såga i utan att någon upptäcker det. ”Du, ska vi ta en tur ikväll?” Men det är så bisarrt och jag får inte ihop det.

2. Och så håller ju personnumren på att ta slut. Det känns lite som en metanyhet men det är helt på riktigt - det är också konstigt. Hur klarade man sig egentligen innan de infördes (1947)? Och varför kan man knappt göra något alls utan dem nuförtiden (hyra film, skriva tenta, ha bankkonto, köpa saker på internet...)?

Eftersom jag inte är född i Sverige fick jag inget svenskt personnummer förrän jag var nästan tre, och när jag fick ett så fick jag ett konstigt nummer, för så var det när man var invandrare – alla andras fyra sista siffror började på 89 eller 90-nånting, för det här var Norrbotten. Mitt började med en nolla. När man gick till biblioteket med skolan var man tvungen att säga sitt nummer för att få låna, för de hade våra lånekort i en pärm bakom disken. Vi var för små för att få ansvara för dem själva. Det hände att jag låtsades att jag inte kunde mina fyra sista siffror, för de som inte kunde dem fick säga sin skola, klass och namn istället. Tänk vad rädd man kan vara för att avvika...

...Och tänk vad smart det vore att slopa den där könssiffran i personnumren helt och hållet – då skulle folk inte behöva byta nummer bara för att de bytte juridiskt kön, eller behöva råka illa ut på diverse andra sätt. Och de som inte är könsöverskridare skulle ju knappast skadas av en sådan förändring. Eller hur?

Och Mp ligger - som vanligt när det gäller queerprylar - i framkant.

Så ge mig en megafon

Ibland när det talas queerfeminism (oftast om Tiina Rosenberg och F!-falanger) i mer heterosexuella sammanhang tittar någon plötsligt fundersamt på mig och säger något i stil med ”men sån där är ju inte du, väl?” och jag ler och säger ”nejnej, men det har ju ändå en funktion - en rörelse behöver sina extremer för att kunna hållas samman” men då ljuger jag nog. Jag blir mer och mer radikal för varje tanke jag tänker (och jag tänker ganska mycket); min senaste aha-upplevelse är att det biologiska könet också är en social konstruktion. (Och jag känner därmed ett påträngande behov av att läsa Judith Butler.)

Men vi får ta det från början här, och ”från början” innebär att definiera begreppen. Feminism i mainstreamtappning vet vi vad det betyder – uppfattningen att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp (=könsmaktsordningen) och att detta bör förändras (=heja, heja). As simple as that.

För att förstå queer, däremot, behöver vi först förstå begreppet heteronormativitet. Heteronormen är inte, som man kanske kan tro, enbart en norm som dikterar att alla ska vara heterosexuella, utan snarare ett idékomplex som förutsätter att det finns två och enbart två sorters människor och att dessa två sorter är män respektive kvinnor, att män har kuk och att kvinnor har fitta, att män ser ut och beter sig maskulint och att kvinnor ser ut och beter sig feminint, att de attraheras av varandra och enbart av varandra och enbart av en i taget, att de har lagom mycket sex på rätt sätt och att de så småningom bildar kärnfamiljer. Man är inte bara heterosexuell, utan man är precis lika mycket heterosexuell som alla andra, på precis samma sätt.

Queer är ett konstigt ord, kan man tycka, och det kan bero på att det betyder just ”konstig”. (På finska heter det pervo, vilket är roligt.) Efter att folk i något engelskspråkigt land (gissningsvis USA) börjat använda ordet som slang för bög har queer utvecklats till att bli det centrala begreppet i queerteori, som i extrem korthet går ut på att man analyserar hur heteronormen skapas och upprätthålls snarare än ifrågasätter det som avviker från den. Queer är dekonstruerande - men queer kan också vara uppbyggande och identitetsskapande och rebelliskt. Man kan ha en identitet som homo + queer, bi + queer, hetero + queer eller enbart queer. Queer kan vara en vägran att inordna sig i de kategorier som erbjuds, eller en markering av att man faktiskt inte passar in i någon av dem, eller helt enkelt ett statement mot att låta någon annan kategorisera en. Queer kan också vara ett ifrågasättande av att sexuell läggning överhuvudtaget skulle vara något som i första hand kretsar kring kön och inte kring t.ex. personlighet, utseende eller ålder.

Homo är snällt, homo rättar sig i leden, kammar sig och håller sig i sitt fack. Queer är argt, spretigt och sprakande - queer springer bredvid och skriker i megafon. Men som en del av den allmänna dekonstruktionen vill queer till syvende och sist gärna dekonstruera även sig själv, vilket kan göra henne lite svår att fånga in, greppa, definiera och – just – konstruera.

Queerfeminism är när man slår två flugor i en smäll. Heteronormen och könsmaktsordningen samverkar eller är rentav två aspekter av samma sak, och sexuella läggningar såväl som genus är konstruktioner.

(Exempel på ord i det här inlägget som Words stavningskontroll inte förstår: queer, queerfeminism, queerteori, heteronormativitet, idékomplex, mainstreamtappning, statement, pervo.)

Dagens:

Sovmorgon, varma mackor och fortsatt snökaos.

Sociala konstruktioner, dikotomier, kategorier, intersektionalitet, Thailands tre kön, seriell monogami, hypothalamus, läggningar/preferenser/störningar, treenigheter, parafilier, perversioner, masochism och tolerans.

Skumbad, hallonbåtar, nyfikenhet, triggerfaktorer och det där stora trötta som växer ut bland alla kroppsdelar.

Gonatt världen.

Ever since I was eight or nine, I've been standing on the shoreline

Mitt första minne av att jag tänkte på mig själv som flata är från sexualkunskapen i fyran när fröken Kerstin berättade att i genomsnitt en i varje klass är homosexuell. Det här var innan vi hade lärt oss vad genomsnitt var, så alla började se sig omkring och fnissa i jakt på den skyldige, och några av de mer framfusiga killarna pekade ut varandra. Jag satt i mitt hörn och tänkte "vad dumma de är, det där är det ju jag som är, det är inte någon av dem, det är inte ens en kille" - och det här var ändå långt innan min första kärlek och ännu längre innan jag hade träffat en livs levande öppen flata för första gången. Jag visste ändå, och jag var helt säker.

Men jag hade ingen aning om vad det betydde. Och ännu mindre hade jag någon aning om vad det hade för konsekvenser. Jag förstod inte att det var det som var anledningen till att jag var helt ointresserad och nästan äcklad av fråga chans-lekarna och av allt tissel och tassel och av listorna man skulle skriva över vilka killar som var snyggast (jag skrev egna hemliga listor över vilka tjejer som var "snällast" istället). Jag fattade inte varför det skulle vara så roligt att gå på disco eller gå omkring och vara rädd för att plötsligt få en snöboll i huvudet och ändå sådär förtjust hålla sig så nära de snöbollskrigande killarna man kunde. Jag fattade inte poängen med någonting alls som tjejerna pysslade med och således hade jag inga vänner heller.

Jag hade en kusin däremot, eller har. Hon var ett år äldre än mig och vi var jättetighta när vi var små fastän hon bodde långt bort och vi bara sågs på somrar och jular. Men plötsligt, en av de där mellanstadiesomrarna, kom hon till stan och hade slutat gilla hästar och börjat gilla killar istället, och jag förstod ingenting. Jag kände mig så jävla sviken. När Fucking Åmål kom såg jag den med henne på bio (jag hade inte fattat vad som var temat i förväg) och skämdes över att jag hade släpat dit henne och bad till min lyckliga stjärna att hon inte skulle förstå att jag var flata, jag med, precis som i filmen. Inte för att jag direkt skämdes över själva faktum eller så, utan mer för att det bara var så konstigt för ingen annan var ju det. Trodde jag.

I efterhand har det visat sig att nästan ingen jag umgicks med var hetero.

Skillnaden på att nämnas och att genomsyra

Idag hade jag tråkigt och satt och spanade i tevetablån och hittade plötsligt det här:

Ramp - Kunskapskanalen 18.45-19:15
Sex, kärlek och relationer. Eva Röse och Jonas Leksell pratar om förhållanden, att bli ihop och göra slut. Vi träffar Karolina och Freja som är nyförälskade, men bor 55 mil från varandra. Dessutom kollar programledaren Emil Nikkhah om man kan lukta sig till sin partner. Del 3 av 8. Även 27/1 i K. Text-tv sid 793

Titta, titta, det där måste jag ju se, tänkte jag – för om två brudar är ihop i ett teveprogram utan att fokus ligger på att de är just två brudar så är det alltid en bra och befriande grej, och i ett program som riktar sig till högstadieungdomar och är tänkt att kunna användas i skolan är det om möjligt ännu viktigare än annars. Dock brukar ju även de mest seriösa och i övrigt genomtänkta program ha en tendens att till slut trilla in på det vanliga "jamen det måste ju vara jobbigt att vara homosexuell och hur tog era föräldrar det egentligen?", så det var med stor spänning jag satte igång rätt kanal. Och höll andan.

Det började med att två tjejer fick skriva ned vad de tänkte att killar tänkte om tjejer, samtidigt som två killar fick skriva ned vad de tänkte att tjejer tänkte om killar, och sedan satt de allihop i ett skolcafé och jämförde och fnittrade. Det handlade mest om vilken slags killar tjejer vill ha och vilken slags tjejer killar vill ha. Fint, säkert – för dem. Men inget av det gick att applicera på mig och inget av det hade heller gått att applicera på mig-när-jag-var-15.

Sedan fortsatte det i samma spår (en kille fick lukta sig fram till sin flickvän och vice versa, typ), ända tills reportaget om Karolina och Freja startade efter dryga 20 minuter. Det var ett fint inslag – men det var liksom tre lösryckta minuter som inte alls hängde ihop med resten av programmet. Två kloka, genomtänkta femtonåriga flator (?) satt i ett kök och pratade om saker som till exempel hur man kan veta att man fortfarande är kär fastän man bor långt ifrån varandra och träffas sällan. Sedan fick de till och med pussas lite oskyldigt i slutet utan att det klipptes bort och utan att någon påpekade att de var två tjejer och att det är helt okej ändå. Det var avdramatiserat och uträknat ickenormativt – precis ett sånt reportage som det skulle behövas tusen stycken av. I alla kanaler. Varje dag.

Problemet är bara att det inte fanns någon som helst heteronorms-medvetenhet bakom resten av programmet. Och ännu mer syftet man kan ana, den där eviga ursäkten – "titta, nu har vi varit duktiga och medvetna och gjort det här med homosexualitet jättebra så nu kan vi strunta i det i resten av programserien". Det är så lätt att fuska sig ur, och sedan sitter homo- och bi-kidsen där i sina hormonstinna högstadieklassrum och lyssnar på heterorösterna som pratar över huvudet på dem om saker som inte rör dem. Tills reportaget kommer och klasskamraterna börjar fnissa och peka och överrösta alltihop. Precis som jag satt – för snart tio år sedan.

Det går att göra ickeheteronormativa ungdomsprogram om sex, kärlek och relationer. Det är bara det att ingen orkar göra det – för normtänkande överhuvudtaget är en utmaning för vem som helst. Det är det för mig med (jag är till exempel smärtsamt medveten om att jag spontant utgår från att tjejerna var homo och inte bi). Men det är värt det, jag lovar.

Att jämföra äpplen och päron

I Kanada kan kidsen nu få rätt till alla sina föräldrar även om de råkar ha tre.

I Sverige är det fortfarande inte självklart att ens få två.

Ponera följande: En kvinna drar iväg på charterresa, blir stupfull och har sex med en okänd man. När hon kommit hem upptäcker hon att hon är gravid. Hon har ingen aning om vem mannen var och minns inte varken hur han ser ut eller vad han heter, och hon kan därmed inte söka rätt på honom. Hon föder barnet och gifter sig sedan med en helt annan man. Ingen skulle någonsin ifrågasätta barnets rätt att bli adopterat av den mannen. Eller ja - kanske om han knarkar eller något, men inte med argumentet att den biologiske fadern är okänd...

(Om kvinnan däremot är gift med den mannen sedan innan men istället har vänsterprasslat på chartern så behövs det inte ens något adoptionsförfarande. Mannen hon är gift med anses automatiskt vara far till barnet oavsett om han är det biologiskt eller inte, om inte paret aktivt påpekar något annat.)

Men man kan låtsas att Nederländerna (och barnen) så småningom kommer att ta över världen - då känns allting plötsligt lite bättre.

Sex and the thaimat

Fredag kväll: Två flator sitter i en säng och pratar engagerat och analytiskt om heterosexuellt sex. I flera timmar. Vi är oerhört fördomsfulla (men medvetna om det).

Sökes: Queera heteropersoner som vågar jämföra.

Make Out

Allt är förgängligt och allt ska förgås. Det är kanske det som är felet med den här staden. Tiden står stilla och går hundra gånger för fort. Ingenting har hänt och allt har hänt igen och igen. Jag tänkte ett tag att jag kunde komma tillbaka någon gång och sätta bo och skaffa barn eller något och bli vuxen. Men det kommer med största sannolikhet aldrig att hända.

*

Igår besökte vi den lokala HBT-klubben på Kafelino. Det var fint, finare än de (den?) som varit tidigare och lagts ned, DJ:n var söt (och spelade bra och rolig musik) och jag kände inte igen mer än hälften av dem som var där. Och det var inte en sluten grupp av medelålders män i ena hörnet och en annan sluten grupp av innebandyflator i det andra, utan blandade folk av olika slag, och borden var tomma och dansgolvet var fullt.

En kille med milslång lugg kom fram till mig och sade "hej, jag tror att du är min kusin". "Ja, ta mig tusan!" sade jag och kom inte på att jag kanske borde fråga om han var bög förrän han redan hade gått tillbaka till de sina. Han betedde sig lite heterosexuellt senare och i vilket fall som helst så var jag för feg för att gå fram och fråga. Man frågar inte så, det bryter mot koden. Men man kunde ju göra lite undantag ibland kanske, när det plötsligt kan handla om en annan människa som behöver handskas med samma personer och värderingar och så. Samtals- och erfarenhetsutbyte. Men vi känner ju inte varandra.

Och han kan liksom inte vara bög, det går inte. Han är ju liten (jag räknade ut att han måste vara 18 nu). Och jag har alltid tänkt att hans syster nog är bi om någon ska vara något, och då är kvoten fylld många gånger om. Så han kan inte vara bög, det kan han väl inte? Han var bara där för att hans bisexuella tjejkompisar var där, väl? Och för att det var 18-årsgräns även en juldag... Men han hade ju bögig lugg ändå.

Fortsättning

Idag är jag sur och grinig och det är något jävla fel, antagligen är det för att jag var uppe till halv fyra inatt och bedrev aktivism i kursboken. Jag skrattar åt det, men jag är arg också, arg som fan. Men det är så himla konstiga saker som står så det är svårt att tro att det verkligen kan vara på allvar.

Jag ska låna alla de andra exemplaren också och göra lite av samma sak i dem. Upp till kamp. Man kan anmäla det till universitetet också om man orkar - de är skyldiga att utreda det och det lär de ha gjort förut. Till slut kanske de ledsnar och byter bok. Likabehandlingslagen is your friend.

Böglobbyn does it! :D

Här kommer logopednörderi på hög nivå - klicka här, sedan är det "Se program 7 här!" och så typ 12½ minut in i programmet. Logopediprofessorn analyserar fjollfaktorn i bögröster. Det är helt galet.

Se inte början av programmet (där är det tråkigt) men gärna slutet, efter inslaget. Want more? Se program 6 om Åke Green eller program 4 om HIV. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, eller kanske både och.

Men jag är ingen slav under min kurslitteratur

Okej, följande står på fullaste allvar i min psykiatrikursbok (Johan Cullbergs "Dynamisk psykiatri", 5:e rev. uppl.):

Den djupa, olösta symbiotiska kontakten med modern i förbindelse med en överväldigande kastrationsångest betingar hos den homosexuelle mannen en rädsla att uppslukas och förintas av det kvinnliga sexualorganet.

Cullberg har kritiserats hårt för sitt homo-kapitel av bland andra Sveriges Förenade Gaystudenter och RFSL. Han försvarar sig med att homosexualitet (bisexualitet finns inte) behöver tas upp på utbildningar för människovårdande yrken eftersom det medför speciella svårigheter i livet som man behöver känna till - vilket han givetvis har rätt i. Grejen är bara att han i princip inte tar upp någon av de riktiga svårigheterna (läs: heteronorm, garderob, osynliggörande) i kapitlet. Istället sjukliggör han oss, mitt bland alla andra psykiatriska diagnoser. Men jag är inte sjuk. Vi är inte sjuka. Vi kanske är lite överrepresenterade just när det handlar om psykiatri, men vi är banne mig inte sjuka i oss själva.

När Cullberg har Freudat färdigt för en stund fortsätter han med att faderligt förkasta den "homosexuella livsstilen":

I homosexuella förhållanden handlar det inte om två olika könsroller, utan om två likartade könsroller, där inget är givet på förhand. Det innebär att parterna om och om igen måste kompromissa mot bakgrund av uppkomna konflikter.

Och det kan ju verka logiskt. Förutom att... ja. Han glömmer en sak: Jag är jätteglad över att jag slipper slåss mot Mannen och den automatiska, slentrianmässiga könsrollsfördelning som jag föreställer mig uppstår i olikkönade förhållanden om man inte tänker efter hela tiden och är medvetet medveten. Jag är toknöjd med att helt självklart få ompröva såna saker med varje ny person och situation. Det är i själva verket en av mina största teoretiska bonusar med att "välja" att leva med kvinnor. Det är praktiskt, som fasen. Och jag är glad.

Senare i kapitlet står det saker som att transsexuella egentligen bara är dolda homosexuella. D.v.s. att en kvinna i en manskropp som vill ha sin rätta kropp egentligen är en homosexuell man som vill "bli" kvinna för att få manliga partners. Sure... Det påstås också att homo- och bisexualitet ofta (men i regel alltså inte?) förekommer hos "välfungerande personligheter". Vi kan till och med, "precis som andra människor", tillgodogöra oss psykoanalytisk behandling, om förutsättningarna i övrigt är de rätta. Det är dock "tveksamt om man kan förändra den sexuella preferensen"... Hjärntvättningsterapiskit. Jag säger: vi ska tycka om oss själva som vi är istället.

Och sedan förväntas det att jag ska tro på resten som står i den här boken, åtminstone i de andra kapitlen. Bull shit, säger jag. Jag tänker hitta allt material jag behöver till hemtentan på Wikipedia.

Tredje könet, och fjärde och femte

Jag kom till skolan imorse och det var lite struligt för det var inte så många där och lokalen låg lite undanskymt. Läraren blev orolig över att folk inte skulle komma så hon började räkna in oss.

Läraren: "Hur många män har ni i klassen egentligen?"
Den ende mannen: "Två."
Någon annan: "Nej, tre är ni ju."
Mannen: "Ja, två och så P."

Alla skrattade till. Jag också, för man hinner ju inte liksom. Läraren berättade en historia om när hon och hennes lille son såg en transsexuell på stan, och försäkrade sedan oss alla om att de båda tyckte att det var helt okej. För transsexualism är ju exakt samma sak som homo/bisexualitet och man kan kanske ha oss som maskotar litegrann men när bögen är borta dansar råttorna på bordet...

Sedan kom resten, inklusive P himself i all sin relativt maskulina gayighet. Föreläsningen började och jag ägnade en halvtimme åt att formulera snygga oneliners. Men då var det ju redan för sent.

Fri besökstid för pappor och syskon. Ingen besökstid för övriga.

Jag har aldrig varit så gay som jag är nu.

Men det är bra.

Och jag vill skrivaskrivaskriva.

Det är också bra.

Förtigandet

Igår fick jag en ny kusin. Det är en flicka och mer vet jag inte. Hade ingen aning om att det var något på g och har aldrig träffat mamman. Bra att man har så bra kontakt med sin familj...

(Fast det är banne mig fel generation, ändå. Män över 45 ska inte föda barn. Det är dags för kusinbarn, inte kusiner.)

**

Ringde återbud till samtalsgubben. Jag tror att jag mår för bra. Eller för dåligt. I fredags pratade vi en halvtimme om att man kan vara lite matt när man just har haft feber. Som om det var något nytt och unikt.

Jag kan prata med vem som helst om feber.

Från början, första gångerna jag träffade honom, var jag glad och road över att han pratade könsneutralt om "den du har ett förhållande med". Jag gjorde det lite till ett spel att se hur länge han skulle hålla ut utan att försäga sig eller fråga. Han höll ut, och nu är det jag som undviker ämnet. Alltså kan jag inte prata om det som är, så jag pratar om feber istället.

Smart. Smart.

It's a silly time to learn to swim when you start to drown

(Vad off vi är i Sverige.)

Vad off allt är, jag är.

Vi börjar om från början och jag orkar inte gråta mer.

Stora sexboken

Jag behöver den här. Normal förlag <3<3<3

Funderar på att ta ett sabbatsår och läsa genus.

Alltså, på riktigt.

"Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?"

Det här inlägget har legat och mognat i huvudet ett tag, så kanske har det vuxit färdigt nu. Be prepared.

***

Jag tänkte alltid att jag aldrig aktivt skulle komma ut för mina föräldrar utan bara låta det komma sådär automatiskt som det gör i vänskapsrelationer när de fungerar som de ska. När folk alldeles av sig själva drar till med något i stil med "Jaha, vad heter han eller hon då?" och jag liksom slipper ta initiativet. (Det händer mig hela tiden och jag har ingen som helst koll på vilka av mina mer ytliga bekanta som vet eller inte vet. Vilket faktiskt känns ganska hälsosamt.)

I alla fall så sade jag det till mamma sedan, typ sommaren -04 (vilket är i princip alldeles nyss), för det blev så löjligt att låta bli. Och hon visste redan om det såklart och "ja, vi har ju försökt skapa tillfällen så du skulle känna att du kunde berätta det här" o.s.v. Sedan kramades vi och jag tänkte att fine, nu är det gjort, nu är det klart, resten är bara småpotatis.

Sedan upptäckte jag att det finns en generation till. Och att jag inte vill. Och att jag på något sjukt sätt litegrann sitter och väntar på att de ska dö för att jag ska slippa.

Okej, mormor går säkert bra efter en viss förvåningsfas, hon är modern och lagar vegetarisk mat utan problem och ser på Faktum på teve och det är lugnt liksom. Morfar är redan död. Men jag har en farmor och en farfar som varje gång jag är i hemma frågar om jag har hittat någon stilig dalmas respektive göteborgare ännu, och jag svarar alltid nej och byter samtalsämne eller låter dem (=hon) göra det. Och bekymmersrynkorna växer djupare och djupare för varje gång. De tycker synd om mig. Jag är deras äldsta barnbarn och de funderar mer och mer över det hela för varje yngre kusin som släpar med sig pojk/flickvän till en eller annan släkttillställning. Och gång på gång sviker jag dem genom att - tiga.

Men. De kommer att tycka ännu mer synd om mig om jag säger som det är, för jag kommer inte att kunna övertyga dem om att det här är det finaste jag har, att det här är det som gör mig allra mest lycklig av allt. De kommer att se till problemen, nackdelarna och allt de tror är svårt, hur jag kommer att bli misshandlad till döds eller få aids. Det är så de är.

I alla fall. Grejen jag har funderat över nu ett tag är att jag lovade mig själv att jag måste säga det även till dem om/när det blir en väldigt relevant grej. Där "väldigt relevant" betyder om jag ska flytta ihop med någon, gifta mig med någon eller skaffa barn med någon. Sådant förtiger man inte, åtminstone inte när alla andra vet. Inte här och inte nu.

Och det har aldrig varit mer aktuellt än det är nu.

Hur gör djur

SVTs "Böglobbyn" är det pinsammaste teveprogram jag sett på mycket länge. Med mål att "minska homofobin" och "göra det lättare för unga män att komma ut" inledde de programserien igår med ett avsnitt om cruising. Vi blev runtvisade i Slottsskogens dunkla bergssluttningar och fick veta hur det hela går till (och hur guiden själv hade träffat någon just där dagen innan), och redan efter fem minuter hade hela målgruppen bytt kanal. Och det var innan scenen med begagnade kondomer.

När jag googlade på det hittade jag det här istället och det var ju mycket roligare. Särskilt eftersom reportern verkar helt omedveten om varifrån konceptet kommer. Håhåjaja.

En mycket mer bisarr sak hände under Pride:

Jag åkte "Studenter för kärlek"-flak i paraden. Alldeles i slutet, efter att musiken hade slagits av, sprang några kompisar ikapp på sidan och ropade mitt namn. De ville ha med mig på picknick, och jag ville gärna ha picknick med dem. Sedan försvann de i folkmassan, jag snodde alla ballonger från flaket och gick för att leta. De satt bakom en korvvagn och drack vin.

När vinet var slut och två hade blivit för fulla och försvunnit och vi hade suttit på en annan gräsmatta en stund gick vi andra mot parkingången. Jag och K hade dogtags, men de andra två som var kvar skulle köpa dagsbiljetter. Jag upplyste dem flera gånger om att det inte var värt 300 spänn för att komma in och kunna köpa dyr öl, jag tjatade nästan, men de insisterade. Så vi gick till biljettkassan. De betalade och fick armband. När allt var i princip färdigt frågade tjejen bakom disken var jag kom ifrån. Det visade sig att hon var min bästis från lågstadiet, som jag inte träffat sen... lågstadiet? Vi utbytte telefonnummer och allting kändes sådär bisarrt och jag var glad.

Jag älskar slumpen. Eller ödet, eller vad det nu är.

(Och efteråt konstaterar jag: ännu en av alla bra människor från mitt förflutna visar sig vara något annat än hetero. Det har hänt förr, det händer hela tiden. Det är roligt men lite konstigt ändå, fortfarande.)

Pride, dag 1

Det är bra med Pride för man behöver inte stämma träff så mycket med folk för man träffas ändå. Flera gånger till och med. Såpass litet är det, men ändå stort.

Igår hade vi picknick på kullen med ostbricka och allt. Plötsligt började det ösregna och vi kurade tre personer under mitt paraply men blev blöta ändå på kroppsdelar som stack ut. Jag fick en fästing upptäckte jag på kvällen, under armen/bakpå axeln av alla ställen. Jag ryckte ut den fort som attan lite panikartat sådär, men de som tittade efter sedan sade att den verkade vara borta. Hoppas jag inte får hjärnhinneinflammation.

Sedan drack vi vin och jag slocknade i en bäddsoffa.

Nu är jag tillbaka hos min host för veckan. Katterna smyger omkring och jamar. Igår låg en av dem och gosade i min ena sko. Det var rätt sött. Jag verkar vara allergisk mot dem, dock.

Nu ska jag äta frukost och ladda mobilen. Sedan drar jag mot parken igen. Jobbar 14-17, kom och hälsa på!