I say so long to self-pity, goodbye blues

Såhärärdet. Jag funderade rätt länge kring de där pillren och förra helgen uppstod det ett tillfälle. Pappa kom för att hjälpa mig att flytta och jag fick städa undan alltihop. Han stannade två nätter. Så jag tog dem inte. Då. Och sedan, när han hade åkt, fortsatte jag att inte ta dem.

Och det har gått fint. Eller, det har gått tankfullt. Men det är skönt, jag står på marken med fötterna och det känns som jord, om ni hänger med i analogierna här. Jag känner spontanitet och iver och till och med flirtnerven har vaknat till litegrann (ikea igår, spårvagnen idag, och hon den där fina som jag nog tänker ha som span ett tag, kanske).

Men dagarna blir kortare. Dels för att jag sover mer och bättre, dels för att allt tar lite mer tid som det känns, och för att tid går åt till att hantera allt det där jag inte har behövt hantera för att det har varit bortblockerat. Jag vet inte om det beror mest på o-pillren, flytten eller den allmänna dekadensen. Jag kan inte göra en sak åt gången, bara tre eller tretton eller ingen. Jag svänger mer, helt enkelt. På gott och ont.

För det är klart att det är tryggt och bra att hoppa omkring på kryckor när man har brutit benet men förr eller senare måste man lägga bort dem och börja gå igen. Eller man måste ju inte, men man vinner helt klart på det för man kan skutta och springa bättre utan. Och jag vill skutta och springa, för jag är en skuttande och springande person och jag har saknat mig och allt.

Och okej. Tablettkartongerna, -burkarna och -kartorna ligger i sin låda, och jag tänker inte göra mig av med dem. Men lådan ligger i ett skåp och där ska den få ligga. Hejdå, säger jag. Och här ligger livet, etc.

Växa. Släppa taget.

Jag undrar hur tunn den här isen är.

Det mörknar över ån och över TV-tablån och det är leda och slentrian

...Men man kan inte bara bestämma att allt ska vara bra bara sådär, för det finns inget "ge upp" för hur ger man upp? Det finns inget att ge upp.

Det är en massa småbesvikelser hela tiden och det är liksom inget flyt på någonting. Jag tror att jag kanske håller på att tappa kontrollen litegrann och borde ge mig själv semester, men när fasen då? Man måste springa hela tiden annars går det inte.

Nu vill jag ha öl, gimme. Men jag måste skriva en rapport. Idag. Nu.

Let go

Förråden börjar sina. Det är dags att hitta på ett nytt steg. Kanske sluta med det här jävla dravlet jag är så utled less less less. Titta, här är jag, naken. Det är bara nån vecka kvar på frikorten - jag hinner inte ens få en läkartid. Mitt år har gått, tiden är ute. Fritt fram, vit flagg. Nu ger jag upp. Nu blir allt bra,. Allt måste blir bra,.§§§§Det måste bli bra.

It could happen here today

Jag måste. måste.måste. sova

Can you hold on while I take hold of myself
Can you hold on while I take hold of myself

sova.siva.suva.supa.

Ahh, någon borde plinga på dörren precis nu och säga "hej, har du te?".

(Citat: Cranberries - Saving grace)

We're not ok

One may think we're alright
But we need pills to sleep at night
We need lies to make it through the day
We're not ok

(The Perishers - Pills)

Det är så förvirrat. Jag kan inte säga mer.

Dagens höjdpunkt, helthelt oväntat: "Jag gillar dig så otroligt mycket. Vill bara att du ska veta det." Och jag smälter och blir mållös och alldeles varm i själen.

Gäsp

Jag villintevillintevillinte. LALALALALALALA.

Jag kanske klarade tentan idag - för det var ett bra ihopräkningssystem där mina två bra delar kan väga upp min dåliga ganska mycket. Glida. Efteråt eftertentan-fikade vi på det franska caféet som luktar gott när man cyklar förbi och jag blev allergisk mot min mandelsnurregrej men det gick över. All glädje är bra glädje och det var överhuvudtaget skönt att göra något annat än att sitta och försöka tvinga sig att plugga.

Jag är krypig i kroppen och känner mig ostrukturerad, sömnig och stressad. Sov middag två timmar i eftermiddags efter att jag och Y hade gått ett bonusvarv runt synagogan och tittat på stängsel. Nu låtsas väl hjärnan att den är utsövd eller något. Jag måste skärpa mig.

För övrigt ska jag bli heterosexuell så jag kan bli kär i en tvåmeterspojke med fint skägg och långa kramarmar. Det skulle vara så fint.

Jag fryser.

Jag vet inte riktigt vem jag är. Eller åtminstone inte vad jag är. Jag mår så jävla bra just nu - fast jag äter inget, sover inget, har avbokat samtalsgubben tre gånger i rad tills tiderna tog slut och bryr mig inte om att plugga. Det kommer väl och biter mig i svansen snart.

Jag och mina nätter

Det är inte egentligen att jag inte kan sova. Det är mer att jag inte orkar och inte har någon lust.

Så jag virkar en sjal istället (fastän garnet inte kommer räcka).

10 10 10 10 for everything everything everything everything

Jag tog ett piller för fem timmar sedan men allting är fortfarande dimmigt och inuti mig är det luddigt och det var till ingen nytta för jag har inte fått ett skit gjort.

Jag vill mest bara lägga mig ned och gråta. Ska nog göra det, också.

Förtigandet

Igår fick jag en ny kusin. Det är en flicka och mer vet jag inte. Hade ingen aning om att det var något på g och har aldrig träffat mamman. Bra att man har så bra kontakt med sin familj...

(Fast det är banne mig fel generation, ändå. Män över 45 ska inte föda barn. Det är dags för kusinbarn, inte kusiner.)

**

Ringde återbud till samtalsgubben. Jag tror att jag mår för bra. Eller för dåligt. I fredags pratade vi en halvtimme om att man kan vara lite matt när man just har haft feber. Som om det var något nytt och unikt.

Jag kan prata med vem som helst om feber.

Från början, första gångerna jag träffade honom, var jag glad och road över att han pratade könsneutralt om "den du har ett förhållande med". Jag gjorde det lite till ett spel att se hur länge han skulle hålla ut utan att försäga sig eller fråga. Han höll ut, och nu är det jag som undviker ämnet. Alltså kan jag inte prata om det som är, så jag pratar om feber istället.

Smart. Smart.

Skam

Jag väntade ett halvår på en samtalskontakt, och nu har jag honom, åtminstone preliminärt. Jag har världens jävla chans att ordna upp saker och ting, världens jävla jävla chans. Jag tycker till och med om honom, tror jag. Han pratar lugnt och lyssnar utan att jag behöver bry mig om den där gränsen för vad man egentligen får säga till folk (ja, det är väl det som är tanken liksom). Men när jag ska sätta mig på den där spårvagnen och åka mina 22 minuter dit ut till honom så blir allting plötsligt helt meningslöst och benen bly. Och jag känner mer eller mindre konstant att jag kanske borde ringa och säga att jag inte vill komma mer, att jag inte har någon lust.

Jag vet inte om det är för att det egentligen är det mest meningsfulla jag gör, kanske. Att det är liksom STOP, THIS IS HEAVY STUFF eller något. De gamla banorna är tryggast, förändring är alltid omvälvande (duh, per definition) och jobbigt, och det är lättast att bara låta bli. Man vet att man överlever i det man alltid har gjort, för man har alltid överlevt innan. Fastän själva poängen med grejen är väl att jag inte gör det.

Jag känner mig barnslig, gnällig, utnyttjande och falsk. Jag-är-ju-inte-sjuk-på-riktigt. Jag-behöver-ingen-hjälp. (Var kom den där sjukhusräkningen ifrån? Bunten med recept? Alla tiotusen piller? Varför har jag inga vänner kvar? Vart tog sommaren vägen?)

"Nej, det är ingen fara, jag är bara lite trött."

---

Jag borde hålla käften. Jag ber om ursäkt i förhand, nuhand och efterhand. (Snälla, lämna mig inte.)

04:10

They spell it i-n-s-o-m-n-i-a.

Klockan åtta ska jag vakna och ringa ett Mycket Viktigt Telefonsamtal till vårdcentralen, för att boka ett Mycket Viktigt Allergitest. Mer info kommer så småningom.

Nu ska jag ägna mig åt fyra timmars tablettsömn.

Gonatt.

Gollum

Efter två dygn med kaffekoppen och neurologiboken i min grotta under alla täcken och filtar insåg jag plötsligt att maten var slut och att jag var tvungen att ta mig ut. Jag plattade till håret lite (med fettmängden det innehåller nu är styling ingen konst, det lägger sig åt valfritt håll om man bara klappar lite på det), drog på mig första bästa kläder och cyklade till affären. Mjölk, yoghurt, bröd, ost, skorpor och äpplen. Nu kan jag vara Gollum i några dagar till. Tills på tisdag, närmare bestämt. Då är det tenta och sedan kommer K.

Och jag missade en tid idag igen. Det börjar tära på plånboken (frikortet täcker allt om jag kommer ihåg, men det kostar 350 spänn att glömma), samvetet och motivationen. Vad ska jag med vård till om jag ändå inte lyckas ta mig dit? Egentligen vill jag byta mottagning till den jag har gångavstånd till, byta läkare till en som faktiskt bryr sig om att lyssna på vad jag säger, deklarera att jag slutar med samtliga piller och kräva långsiktigt, målinriktat stöd istället för en massa daltande och småpill. Det känns som om de tror att jag ska vara såhär för evigt och bara behöver lära mig att leva med det. Men det går jag fan inte med på. Jag har större potential än såhär.

Here we go again

Idag började skolan. Jag frånvarade från mitt eget introseminarium och begav mig till en inklämd datasal för att leka fejknolla. Efter korvstoppningsuppropet avslöjade vi oss själva (till allas lättnad...), bjöd på fika och visade runt de nya i Hälsovetarbackens labyrinter. Nu är jag ju som vi vet expert på att döma ut folk för tidigt, men - de verkade generellt rätt tråkiga. Jag hoppas att jag får revidera min bild. För de var väl antagligen mest överväldigade och förstadagsblyga.

Imorgon förmiddag börjar första kursen. Det är litteraturhänvisning till 92 sidor i en bok jag inte har och inte vill ha. På eftermiddagen har jag min första omtenta och det enda jag har gjort inför den är att titta lite på handoutsen från kursdelen jag kuggade. Jag kom på att jag skulle låna boken idag, men då hade jag redan gått nedför halva backen till Linnéplatsen så jag orkade inte.

Det är verkligen pang på. Nu kör vi.

-----

Samtidigt vill jag bara stanna hemma under filten och låtsas att världen utanför inte finns. Jag är rädd, det sticker jag inte under stol med. Men fina, fina klasskamrater frågar på riktigt om det känns okej och säger att de är glada att jag är tillbaka. Det är fint. Jag har aldrig tyckt så bra om en klass som jag tycker om den här.