Brusa högre lilla räv

Ibland kommer man hem efter värsta skoldagen och värsta restaurangmiddagen och värsta snökaoset (1 dm, rejäla förseningar i kollektivtrafiken, hög frånvaroincidens), slänger sig i soffan med datorn i knät, ser girlylicious tv-program på trean och surfar igenom sin vanliga bloggrunda när nåt sånt här plötsligt dyker upp:

Ibland kommer jag att tänka på varför A är så himla bra och varför hon liksom inte går att ersätta även om det hade varit behändigt att ha någon som hon i Umeå. Såna där saker som att hon har världens ibland roligaste blogg, och att hon också gillar kroppsdelar som heter roliga saker. Eller att hon kan ge en en liten tygräv som hon har sytt på natten för att hon inte kunde sova. Eller att hon faktiskt hänger med en på utflykt när det är kallt och blåsigt och jävligt. Och att hon fattar när hon ska säga "stackars dig" och när hon ska säga "ryck upp dig nu". Såå mycket kärlek. Saknar.

Och då tänker man: Nu åker jag till Umeå nununu genast så vi får kramas.

Nu håller jag på att somna här, så jag besparar er alla vidare önskningar och planer. Imorgon är en annan dag.

Flyttkartongsexpeditionen

Idag lekte jag och Y tycka-om-samma-saker-på-IKEA-leken. Den går till såhär att man går runt hela affären och pillar på allt som är turkost eller lila eller har fina blommor på sig och suckar längtande, helst samtidigt.

"Åh, titta vilken fin!"
"Ja, och titta den här då!"
"Ja, det var ju precis den jag pekade på!"

Repeat x100. Ahh, en stilfrände.

Be my tomtebloss

Jag tänkte bara delge er några bilder. Först kommer en gottnyttårbild från tolvslaget eller strax efter (det var lite svårt att tända tomteblossen för det blåste, så vi kanske blev försenade):



Så, god fortsättning på er. (Jag har grubblat lite över hur långt in på det nya året man kan säga så. Kanske ett par veckor. Inte för att det spelar någon roll, för jag säger det ändå inte, med undantag för just nyss, men ändå. Teoretiskt sett så borde det fungera ända tills det blir dags att säga god jul igen, d.v.s. runt nästa lucia någon gång. Men det är ju ganska länge och det är inte så i verkligheten. Man kan inte säga det i juli, till exempel.)

Sedan kommer en bild på en tokfin julklapp, ett älgaspel som står här och snurrar i detta nu, under min kvällstestund:



Aj löv jo Mary, det vet du.

Hello Gothenburg!

Heyheyhey, allting går så bra, jag är glad. Jag satt en lång stund och tittade på min egen spegelbild i tågfönstret idag och tänkte att fasen, vilken het brud. Att vara lite sådär lagom kär i sig själv - jag jobbar på det.

Under loppet av ett resdygn träffade jag fyra människor som står/har stått mig nära på sjutton miljoner olika sätt. Den första tittade på tallrikar, den andra flög med samma flyg, den tredje sov bredvid och den fjärde åt laxrosa morotssoppa medan jag drack te. Det blev något av en resumé.

Distans.

Det finns tiotusen olika sorters distans. Den geografiska dåliga onddistansen är dåligdålig. Bäst är den mentala distansen som är lagom och hälsosam och konstruktiv. Sån som man nästan inte vågar tänka på och som nästan inte finns kanske, men sedan bara är den där, helt av sig själv. Jag kan göra vad jag vill, det behöver inte göra ont.

Göteborg hälsade välkommen hem med regn och blåst, som vanligt. Det har regnat hela hösten/vintern. Precis hela. Men det kändes som att hey, det spelar ingen roll för jag är hemma nu. I min svinkalla lägenhet (fleecetröja, tofflor) och utan knappt någon mat (yoghurt). Men det är hemma. Det är min femte bra sak med 2006, M! Göteborg har blivit hemma.

Och jag hade fått rolig post.

(Men det har aldrig känts så vemodigt att lämna hometown som det gjorde den här gången.)

Kärlek, kärlek.

We're not ok

One may think we're alright
But we need pills to sleep at night
We need lies to make it through the day
We're not ok

(The Perishers - Pills)

Det är så förvirrat. Jag kan inte säga mer.

Dagens höjdpunkt, helthelt oväntat: "Jag gillar dig så otroligt mycket. Vill bara att du ska veta det." Och jag smälter och blir mållös och alldeles varm i själen.

Gäsp

Jag villintevillintevillinte. LALALALALALALA.

Jag kanske klarade tentan idag - för det var ett bra ihopräkningssystem där mina två bra delar kan väga upp min dåliga ganska mycket. Glida. Efteråt eftertentan-fikade vi på det franska caféet som luktar gott när man cyklar förbi och jag blev allergisk mot min mandelsnurregrej men det gick över. All glädje är bra glädje och det var överhuvudtaget skönt att göra något annat än att sitta och försöka tvinga sig att plugga.

Jag är krypig i kroppen och känner mig ostrukturerad, sömnig och stressad. Sov middag två timmar i eftermiddags efter att jag och Y hade gått ett bonusvarv runt synagogan och tittat på stängsel. Nu låtsas väl hjärnan att den är utsövd eller något. Jag måste skärpa mig.

För övrigt ska jag bli heterosexuell så jag kan bli kär i en tvåmeterspojke med fint skägg och långa kramarmar. Det skulle vara så fint.

Klimakteriet

Dagens uppvaknande var märkligt. Det ringde på dörren. Och sedan ringde det igen. Och igen. Och jag tänkte att "jäkla grannar, fattar ni inte att jag sover!" För när det ringer på dörren (till skillnad mot när det ringer på porttelefonen) så brukar det bara vara dåliga saker som till exempel TV-avgiftskontrollanter eller folk som vill inkräkta på min tvättid. Så jag bara vände mig om, drog täcket över huvudet och morrade för mig själv. Men då ringde det igen. Och sedan ringde det helt mystiskt en signal på mobilen. Så då öppnade jag - och där stod ett alldeles eget litet luciatåg!

Vi åt gröt och lussekatter och och såg på nyhetsmorgon och pratade om klimakteriet. Den lucian som hade labbrock berättade att frukter också kan vara klimakteriska. Och det smittar lite. Det är därför avocado (som är icke-klimakterisk) mognar om man lägger den i en påse tillsammans med något klimakteriskt, som till exempel en tomat eller ett äpple. Den kommer liksom också i klimakteriet då. Och det var väldigt roligt sådär på morgonkvisten.

Och trots den tidiga tidpunkten blev jag överhuvudtaget glad och lite rörd.

Kolan smiter

Hej, idag blev det juletider och jag blev 22. Det var en fin födelsedag med många peppmoment.

<3

Det stora i det lilla

Självkänsla kan vara att gå ut i regnet för att köpa ett stort lass vindruvor bara till sig själv. För att man vet att man är värd det bara för att man finns.

Jag är värd det, och mer.

Slutet

Ja, det var du som förstörde. Eller, det kanske inte var bara du som förstörde, vi kanske förstörde tillsammans, eller var och en på sitt håll, jag vet inte, det spelar ingen roll, men det var du som gav upp. Som om det vi hade inte var värt att kämpa för. Och jag är nästan mer arg(/ledsen) över det än över själva faktum. Att det inte var viktigare än såhär för dig.

Och över din dåliga timing. Du kunde ha sagt något innan jag kom till dig eller åtminstone antytt. Eller väntat till sista dagen. Nu hittade jag något mjukt med tak över att sova på de andra två nätterna till slut, men paniktimmarna av runtirrande innan det löste sig med det kunde du gott ha besparat mig. Om du, som du säger, bryr dig om.

Jag vet inte om det var menat att vara. Men jag vet att "menat att vara" inte nödvändigtvis behöver betyda "menat att vara för evigt". Jag försöker tänka på det.

Jag har inte feber längre, men jag har glömt att äta igen. Det spelar ingen roll, jag är konstant matt ändå. Men det funkar - så länge jag är sysselsatt och/eller har sällskap. Tur att tungjävla kursen drar igång på riktigt nu, jag ska begrava mig, och imorgon är det kvällsföreläsning om HBT i Kirgizistan och Kazakstan.

Och det enda jag vill är att kramas och dricka varm choklad.

Alltså jag trodde verkligen inte att det skulle bli såhär på länge än åtminstone,

punkt.

Sedan fick jag feber under den korta lilla vägen mellan tåget och hemma. Just typiskt. Studiebesök imorgon, det gäller att rycka upp sig.

Rycka upp sig.

(Det som inte härdar dödar.)

It's a silly time to learn to swim on the way down

Imorgon är jag hos dig och vi ordnar allt.

Det som inte dödar härdar.

It's a silly time to learn to swim when you start to drown

(Vad off vi är i Sverige.)

Vad off allt är, jag är.

Vi börjar om från början och jag orkar inte gråta mer.

"Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?"

Det här inlägget har legat och mognat i huvudet ett tag, så kanske har det vuxit färdigt nu. Be prepared.

***

Jag tänkte alltid att jag aldrig aktivt skulle komma ut för mina föräldrar utan bara låta det komma sådär automatiskt som det gör i vänskapsrelationer när de fungerar som de ska. När folk alldeles av sig själva drar till med något i stil med "Jaha, vad heter han eller hon då?" och jag liksom slipper ta initiativet. (Det händer mig hela tiden och jag har ingen som helst koll på vilka av mina mer ytliga bekanta som vet eller inte vet. Vilket faktiskt känns ganska hälsosamt.)

I alla fall så sade jag det till mamma sedan, typ sommaren -04 (vilket är i princip alldeles nyss), för det blev så löjligt att låta bli. Och hon visste redan om det såklart och "ja, vi har ju försökt skapa tillfällen så du skulle känna att du kunde berätta det här" o.s.v. Sedan kramades vi och jag tänkte att fine, nu är det gjort, nu är det klart, resten är bara småpotatis.

Sedan upptäckte jag att det finns en generation till. Och att jag inte vill. Och att jag på något sjukt sätt litegrann sitter och väntar på att de ska dö för att jag ska slippa.

Okej, mormor går säkert bra efter en viss förvåningsfas, hon är modern och lagar vegetarisk mat utan problem och ser på Faktum på teve och det är lugnt liksom. Morfar är redan död. Men jag har en farmor och en farfar som varje gång jag är i hemma frågar om jag har hittat någon stilig dalmas respektive göteborgare ännu, och jag svarar alltid nej och byter samtalsämne eller låter dem (=hon) göra det. Och bekymmersrynkorna växer djupare och djupare för varje gång. De tycker synd om mig. Jag är deras äldsta barnbarn och de funderar mer och mer över det hela för varje yngre kusin som släpar med sig pojk/flickvän till en eller annan släkttillställning. Och gång på gång sviker jag dem genom att - tiga.

Men. De kommer att tycka ännu mer synd om mig om jag säger som det är, för jag kommer inte att kunna övertyga dem om att det här är det finaste jag har, att det här är det som gör mig allra mest lycklig av allt. De kommer att se till problemen, nackdelarna och allt de tror är svårt, hur jag kommer att bli misshandlad till döds eller få aids. Det är så de är.

I alla fall. Grejen jag har funderat över nu ett tag är att jag lovade mig själv att jag måste säga det även till dem om/när det blir en väldigt relevant grej. Där "väldigt relevant" betyder om jag ska flytta ihop med någon, gifta mig med någon eller skaffa barn med någon. Sådant förtiger man inte, åtminstone inte när alla andra vet. Inte här och inte nu.

Och det har aldrig varit mer aktuellt än det är nu.

Sweet sweet memories

Tantolunden, prick tre månader sedan:

Vi skulle ha picknick uppe på den där kullen (det slutade med att vi satt typ tre stycken under mitt paraply, alla blev blöta och jag fick en fästing, men det är en annan historia). Några hittade oss inte och ringde mig, så jag sprang ned mot ingången för att leta efter dem bland allt folket. Plötsligt hörde jag att någon ropade mitt namn, så jag vände mig om och där satt hon, under ett träd, tillsammans med några andra människor som jag inte kände igen.

Och jag tänkte "shit, vilken snygg lugg, jag fattar precis varför jag hånglade med henne!"

Och hon tänkte "shit, vilken snygg häck, jag fattar precis varför jag hånglade med henne!"

Och resten är, så att säga, historia.

Violently happy

En bild säger mer än tusen ord.

Tre dagar kvar.

Var har du varit och vart är du på väg?

Igårkväll på spårvagnen hem blev jag intervjuad av Västtrafik-undersökare som frågade var jag hade klivit på och vart jag skulle åka. Folk var pigga på att svara, såg nästan glada ut när de fick veta vad det handlade om. Man borde fråga så oftare. Var har du varit och vart är du på väg?

Jag hade varit hos klasskamrat H och spelat spel. Det är fint att vi har ett sånt litet spela spel-gäng, finaste klassisarna och jag, för det blir så sällan att man gör det annars.

Tidigare under dagen hade K åkt härifrån. Det var lättare den här gången. Dels för att vi väl är lite säkrare nu, på varandra och vad vi har tillsammans, det här är inte något som går över helt plötsligt vilket ögonblick som helst. Dels för att min biljett upp till henne redan är bokad. Jag ska bara klara en tenta först så åker jag. Torsdag nästa vecka. Dit är jag på väg. Spännande att få se hennes liv till slut, se henne i ett sammanhang liksom.

Sedan avslutade jag kvällen med en allergichock som hette duga. Först kom blåsorna i munnen, sedan tjutluftrören och halsbrännan, sedan utslag i ansiktet och under armarna och i ljumskarna, sedan feber och värk i bröstet och benen och armarna. Ett tag var jag beredd att åka till akuten och säga "hej, rädda mig". Sedan orkade jag inte ens ringa sjukvårdsupplysningen. Sov tolv timmar och hade fortfarande ont överallt när jag vaknade. Dock ingen feber längre. Och cykelturen till skolan hjälpte.

Men jag är fortfarande lite mör.

Ikväll har jag varit på Studs och lekt med mina gaystudenter. En schysst pratstund om att komma ut eller inte, att leva öppet eller inte, att göra saker för sin egen skull eller inte.

En av kvällens nygamla insikter: Jag är inte bara gay, jag har större potential än så. Större potential än så också.

(Jo, jag ska skriva om något annat, någon gång)

Känns så avlägset att K sitter på en båt halvvägs till Newcastle nu. Jag gissar att det inte ens skulle finnas mobiltäckning om jag ringde, men jag tänker inte prova. Jag borde däremot gå och lägga mig. Gick upp sju imorse och skulle kramas och koka kaffe (men grät mest), och sedan när hon hade gått så kunde jag inte somna om.

Ägnade dagen åt att hämta min cykel i stan, titta lite på kläder och sedan bränna nästan alla mina foton på cd. Med dubbel backup. Nu sitter jag och halvtittar på Beck, med en mördare som gömmer sig i mörkret i trappuppgången. Stalkers är verkligen en öm tå att trampa på. Blod och våld är mycket mindre läskigt.

Du är vaniljsåsen på min äppelpaj

...och mjölken i mitt kaffe.

<3

Old news, new news

Fråga: Är ni tillsammans?
Svar: Ja.

---

Åtta dagar kvar.

---

Jag kräks på politiken. När den viktigaste valfrågan är huruvida man ska prata ihop sig om en gemensam linje inom blocken innan valdagen eller ej (och påpeka att den andra sidan har gjort eller inte gjort det och hur dåligt det är minst tio gånger under varje debatt) så känns alltihop så ohyggligt meningslöst.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska rösta på. De jag tvekar mellan debatterar ju aldrig mot varandra. Alltid tryggast att måla upp en gemensam fiende att spegla sig i, förstås.