Så ge mig en megafon

Ibland när det talas queerfeminism (oftast om Tiina Rosenberg och F!-falanger) i mer heterosexuella sammanhang tittar någon plötsligt fundersamt på mig och säger något i stil med ”men sån där är ju inte du, väl?” och jag ler och säger ”nejnej, men det har ju ändå en funktion - en rörelse behöver sina extremer för att kunna hållas samman” men då ljuger jag nog. Jag blir mer och mer radikal för varje tanke jag tänker (och jag tänker ganska mycket); min senaste aha-upplevelse är att det biologiska könet också är en social konstruktion. (Och jag känner därmed ett påträngande behov av att läsa Judith Butler.)

Men vi får ta det från början här, och ”från början” innebär att definiera begreppen. Feminism i mainstreamtappning vet vi vad det betyder – uppfattningen att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp (=könsmaktsordningen) och att detta bör förändras (=heja, heja). As simple as that.

För att förstå queer, däremot, behöver vi först förstå begreppet heteronormativitet. Heteronormen är inte, som man kanske kan tro, enbart en norm som dikterar att alla ska vara heterosexuella, utan snarare ett idékomplex som förutsätter att det finns två och enbart två sorters människor och att dessa två sorter är män respektive kvinnor, att män har kuk och att kvinnor har fitta, att män ser ut och beter sig maskulint och att kvinnor ser ut och beter sig feminint, att de attraheras av varandra och enbart av varandra och enbart av en i taget, att de har lagom mycket sex på rätt sätt och att de så småningom bildar kärnfamiljer. Man är inte bara heterosexuell, utan man är precis lika mycket heterosexuell som alla andra, på precis samma sätt.

Queer är ett konstigt ord, kan man tycka, och det kan bero på att det betyder just ”konstig”. (På finska heter det pervo, vilket är roligt.) Efter att folk i något engelskspråkigt land (gissningsvis USA) börjat använda ordet som slang för bög har queer utvecklats till att bli det centrala begreppet i queerteori, som i extrem korthet går ut på att man analyserar hur heteronormen skapas och upprätthålls snarare än ifrågasätter det som avviker från den. Queer är dekonstruerande - men queer kan också vara uppbyggande och identitetsskapande och rebelliskt. Man kan ha en identitet som homo + queer, bi + queer, hetero + queer eller enbart queer. Queer kan vara en vägran att inordna sig i de kategorier som erbjuds, eller en markering av att man faktiskt inte passar in i någon av dem, eller helt enkelt ett statement mot att låta någon annan kategorisera en. Queer kan också vara ett ifrågasättande av att sexuell läggning överhuvudtaget skulle vara något som i första hand kretsar kring kön och inte kring t.ex. personlighet, utseende eller ålder.

Homo är snällt, homo rättar sig i leden, kammar sig och håller sig i sitt fack. Queer är argt, spretigt och sprakande - queer springer bredvid och skriker i megafon. Men som en del av den allmänna dekonstruktionen vill queer till syvende och sist gärna dekonstruera även sig själv, vilket kan göra henne lite svår att fånga in, greppa, definiera och – just – konstruera.

Queerfeminism är när man slår två flugor i en smäll. Heteronormen och könsmaktsordningen samverkar eller är rentav två aspekter av samma sak, och sexuella läggningar såväl som genus är konstruktioner.

(Exempel på ord i det här inlägget som Words stavningskontroll inte förstår: queer, queerfeminism, queerteori, heteronormativitet, idékomplex, mainstreamtappning, statement, pervo.)

Skillnaden på att nämnas och att genomsyra

Idag hade jag tråkigt och satt och spanade i tevetablån och hittade plötsligt det här:

Ramp - Kunskapskanalen 18.45-19:15
Sex, kärlek och relationer. Eva Röse och Jonas Leksell pratar om förhållanden, att bli ihop och göra slut. Vi träffar Karolina och Freja som är nyförälskade, men bor 55 mil från varandra. Dessutom kollar programledaren Emil Nikkhah om man kan lukta sig till sin partner. Del 3 av 8. Även 27/1 i K. Text-tv sid 793

Titta, titta, det där måste jag ju se, tänkte jag – för om två brudar är ihop i ett teveprogram utan att fokus ligger på att de är just två brudar så är det alltid en bra och befriande grej, och i ett program som riktar sig till högstadieungdomar och är tänkt att kunna användas i skolan är det om möjligt ännu viktigare än annars. Dock brukar ju även de mest seriösa och i övrigt genomtänkta program ha en tendens att till slut trilla in på det vanliga "jamen det måste ju vara jobbigt att vara homosexuell och hur tog era föräldrar det egentligen?", så det var med stor spänning jag satte igång rätt kanal. Och höll andan.

Det började med att två tjejer fick skriva ned vad de tänkte att killar tänkte om tjejer, samtidigt som två killar fick skriva ned vad de tänkte att tjejer tänkte om killar, och sedan satt de allihop i ett skolcafé och jämförde och fnittrade. Det handlade mest om vilken slags killar tjejer vill ha och vilken slags tjejer killar vill ha. Fint, säkert – för dem. Men inget av det gick att applicera på mig och inget av det hade heller gått att applicera på mig-när-jag-var-15.

Sedan fortsatte det i samma spår (en kille fick lukta sig fram till sin flickvän och vice versa, typ), ända tills reportaget om Karolina och Freja startade efter dryga 20 minuter. Det var ett fint inslag – men det var liksom tre lösryckta minuter som inte alls hängde ihop med resten av programmet. Två kloka, genomtänkta femtonåriga flator (?) satt i ett kök och pratade om saker som till exempel hur man kan veta att man fortfarande är kär fastän man bor långt ifrån varandra och träffas sällan. Sedan fick de till och med pussas lite oskyldigt i slutet utan att det klipptes bort och utan att någon påpekade att de var två tjejer och att det är helt okej ändå. Det var avdramatiserat och uträknat ickenormativt – precis ett sånt reportage som det skulle behövas tusen stycken av. I alla kanaler. Varje dag.

Problemet är bara att det inte fanns någon som helst heteronorms-medvetenhet bakom resten av programmet. Och ännu mer syftet man kan ana, den där eviga ursäkten – "titta, nu har vi varit duktiga och medvetna och gjort det här med homosexualitet jättebra så nu kan vi strunta i det i resten av programserien". Det är så lätt att fuska sig ur, och sedan sitter homo- och bi-kidsen där i sina hormonstinna högstadieklassrum och lyssnar på heterorösterna som pratar över huvudet på dem om saker som inte rör dem. Tills reportaget kommer och klasskamraterna börjar fnissa och peka och överrösta alltihop. Precis som jag satt – för snart tio år sedan.

Det går att göra ickeheteronormativa ungdomsprogram om sex, kärlek och relationer. Det är bara det att ingen orkar göra det – för normtänkande överhuvudtaget är en utmaning för vem som helst. Det är det för mig med (jag är till exempel smärtsamt medveten om att jag spontant utgår från att tjejerna var homo och inte bi). Men det är värt det, jag lovar.

Hur man uppfyller en vision

Idag pratade vi om visioner. Det var vi gaystudenter, kristna studentrörelsen och lite lösryckta veganer och frihetliga socialister, typ. Och konstruktiva samtal och likhetssökande istället för de där eviga argumentationstävlingarna man hade kunnat ha.

Jag lärde mig saker: Det är tufft när någon plötsligt formulerar något man har tänkt på men aldrig så noga att man har satt ord på det. Som att en tjej - jag minns inte vad hon hette - nyss hade pratat med en somalier som sagt "nu bombar de oss, som om vi inte var människor". Hennes vision var en global vision om att alla ska få vara människor. Och E frågade henne om det var en antikapitalistisk vision. "Nej, det tror jag inte. Kapitalism kanske är en faktor i det men jag tror att samma problem skulle kunna finnas kvar i en icke-kapitalistisk värld."

Det handlar om att se ett problem, att vilja lösa det och att fråga sig vilken värld det inte skulle kunna finnas kvar i. Och att sedan skapa den världen istället för att måla upp en fiende (som t.ex. kapitalismen) och slåss mot den som om det var någons särskilds fel (d.v.s. någon annans fel) och inte världen det är fel på.

Att jämföra äpplen och päron

I Kanada kan kidsen nu få rätt till alla sina föräldrar även om de råkar ha tre.

I Sverige är det fortfarande inte självklart att ens få två.

Ponera följande: En kvinna drar iväg på charterresa, blir stupfull och har sex med en okänd man. När hon kommit hem upptäcker hon att hon är gravid. Hon har ingen aning om vem mannen var och minns inte varken hur han ser ut eller vad han heter, och hon kan därmed inte söka rätt på honom. Hon föder barnet och gifter sig sedan med en helt annan man. Ingen skulle någonsin ifrågasätta barnets rätt att bli adopterat av den mannen. Eller ja - kanske om han knarkar eller något, men inte med argumentet att den biologiske fadern är okänd...

(Om kvinnan däremot är gift med den mannen sedan innan men istället har vänsterprasslat på chartern så behövs det inte ens något adoptionsförfarande. Mannen hon är gift med anses automatiskt vara far till barnet oavsett om han är det biologiskt eller inte, om inte paret aktivt påpekar något annat.)

Men man kan låtsas att Nederländerna (och barnen) så småningom kommer att ta över världen - då känns allting plötsligt lite bättre.

Vidare om ideal:

Idag var jag in en sväng på Apoteket och köpte halsbrännepiller (i en förpackning som ser ut som om den skulle innehålla godis - hur barnsäkert är det på en skala?) och tjejen i kassan var klädd i vit rock och sjal. Och jag tänkte: vad fint att de a) har anställt henne och b) låter henne ha sjal när hon jobbar fastän de typ har uniform här nästan.

Sedan tänkte jag: Varför tänker jag på det här?

Sedan fastnade mitt kvitto i kvittoapparaten och vi log besvärat mot varandra och hjälptes åt att få loss det. Det blev en liten kö.

Reconsider me baby, come on

Det finns en kille jag alltid har haft svårt för. Han tar plats, gärna lite för mycket plats. Snor åt sig ordet titt som tätt, ibland på bekostnad av andras utrymme, och ofta för att säga något helt ovidkommande. Sedan broderar han ut, gärna i en lite skämtsam ton, och folk skrattar med. Men det känns som om han mest pratar bara för att prata, eller för att han är van att göra det, eller för att han är van att stå i uppmärksamhetens centrum och blir otrygg när han inte får göra det. En bekräftelsesucker. Och jag tror inte att varken han själv eller folk runtomkring är särskilt medvetna om faktum. (Typisk klassisk feministisk issue sådär, ni vet.)

Det speciella med just den här situationen, dock, är att jag nu nyligen såg honom i ett helt annat sammanhang än vanligt. Han hade krympt minst en meter, satt lite hopkrupen och verkade liksom inte vara mer än en liten pojkvasker. Han till och med nämnde att han tyckte att situationen var jobbig och lite otäck. Och verkade skämmas för sin litenhet.

En svaghet, en angreppspunkt, en annan synvinkel att se hans dominans från. En förklaring och något som gör det lättare att stå ut.

(För jag är ju en duktig flicka och gör inget åt det, varken uppmärksammar de andra på det eller säger ifrån... Det känns som om jag sviker mig själv och alla ideal jag har. Peppa mig?)

Old news, new news

Fråga: Är ni tillsammans?
Svar: Ja.

---

Åtta dagar kvar.

---

Jag kräks på politiken. När den viktigaste valfrågan är huruvida man ska prata ihop sig om en gemensam linje inom blocken innan valdagen eller ej (och påpeka att den andra sidan har gjort eller inte gjort det och hur dåligt det är minst tio gånger under varje debatt) så känns alltihop så ohyggligt meningslöst.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska rösta på. De jag tvekar mellan debatterar ju aldrig mot varandra. Alltid tryggast att måla upp en gemensam fiende att spegla sig i, förstås.