Gårdagens:

Först har vi ett genusseminarium som vägrar handla om genus och jag blir småsur och besviken. När jag försöker komma med fett bra diskussionsinlägg på lagom nivå blir det bara tyst och krystad stämning och dessutom sitter Mannen och stirrar på mig hela tiden från sitt hörn av bordet. Inte direkt ett elakt stirr i sig, men ändock ett stirr. Och just för att det är från honom.

När jag går ut från skolan infinner sig den gamla välbekanta tomhetskänslan. Den säger ”hej, jag är ett hål, deal with me” precis som den gjorde på mellan- och högstadiet när jag gick hem på höstlov sportlov jullov och tänkte att vad fanken ska jag göra nu då? För jag mår bra av rutiner och lagom välfyllda dagar - min obefintliga självdisciplin räcker inte för att hålla mig uppe på egen hand, det är ett faktum. Och det gjorde den inte dåförtiden heller, så jag gick in för att fylla hålet med oändliga antal biblioteksböcker (jag minns särskilt ett höstlov då jag konstruerade en numerologisk kalender för flera år framöver) och nördiga intressen men det blev bara större ju mer jag försökte, så till slut slutade jag väl.

Halvvägs hem upptäcker jag att käkarna sitter ihop med varandra och att det gör ont när jag försöker dra isär dem. Ajaj. Kommer hem, slänger pasta på spisen och spatserar sedan iväg för tröstshopping precis som då, förr, med den skillnaden att jag nuförtiden faktiskt köper saker. På vägen träffar jag den där skottande mannen och blir kär i en byggnad som ser ut som en vårlök. Jag ber härmed officiellt om hjälp att identifiera den (crappy bild, jag vet - det är mobilens fel och den är skarpare och lökigare i verkligheten och inte så stor som den ser ut i jämförelse med de där husen):



Resultatet blir så småningom en ljuslykta till badrummet, en mango, örhängen samt massor av pennor. Fina, fina pennor. Men jag får inte leka med dem än för snart är det tenta.

Läskiga ord:

hiatusbråck
svalglambå
halsdissektion
grötig röst
bolus

Imorgon är det tenta, tjoho vad jag har pluggat. Eller inte.

Självdisciplin, hej kom och hjälp mig

Idag gick det inte så bra.

Det skulle vara en pluggdag, men det enda jag har gjort är att kolla upp i gamla tentor om det är en tenta med olika delar i eller bara en enda stor tenta.

Det är en tenta med delar.

Jag är helt slut; det känns som om jag har pluggat hela dagen.

Tugga och svälj

När jag kom in på biblioteket i eftermiddags upptäckte jag att mina böcker fyllde halva reservationshyllan - och ändå saknas det fortfarande en hel del i min hög.


(Jag undrar vad kalaset hade gått på om jag hade köpt alltihop istället.)

Det är alltid galet besvärligt att få tag på rätt böcker. Universitetsbiblioteket har ett ex eller två som man får slåss om och bokhandlarna i stan tar inte in vår kurslitteratur eftersom vi är så få på utbildningen (och/eller för att institutionen inte skickar dit sina listor ordentligt). Internetbokhandlarna brukar ha en leveranstid som är så lång att kursen är slut innan man hinner få det man beställt, såtillvida att man inte chansar och beställer långt innan kursen börjar. Om de ens har böckerna. "Swallowing disorders" (det är den översta i min hög, UB:s enda hemlåningsbara exemplar i rätt upplaga - det finns ett av en tidigare också) går bara att köpa om man beställer den direkt från förlaget i USA, säger några av mina mer köp-insatta klasskamrater.

Fast samtidigt känns det ändå ganska tufft och proffsigt att få läsa böcker som är så specialiserade att de knappt finns att få tag på. Tänk, en hel bok som handlar enbart om hur man sväljer, liksom. Hur konstigt är inte det?

En slående likhet

(Nu har jag skrivit en rapport.)

Och nu måste alla som är pryda blunda, för man behöver inte ens ha snuskig fantasi för det här:

Där uppe - d.v.s. larynx (=struphuvudet) med stämband o.s.v:


Där nere:


Det är så att man kan sitta och fnittra åt sig själv av bara tanken.

(Jo, jag är precis så labil som jag låter.)

Dagvild

Det känns som om det är fredag, vilket är ganska dåligt på en måndag tror jag.

Idag på universitetet fick vi lära oss att man har tre musslor och en cykel i näsan. Och att nya förkylningsvirus skulle kunna vara en slags invasion från rymden.

Jo, på riktigt.

Come back, come back and haunt me

Första gången jag hörde det där med att aldrig-veta-bäst och att aldrig-ta-plats var i mellanstadiet, gissningsvis i fyran eller femman. Jag och mina föräldrar var där på utvecklingssamtal. Utvecklingssamtalen var alltid en plåga, för jag hatade de eviga uppmaningarna om att vara mer social och leka med de andra barnen. (Jag tyckte inte om de andra barnen och de tyckte inte om mig - men jag ville ju ändå.)

Fram tills dess hade jag alltid varit hyfsat framåt och tagit för mig av vad som erbjöds. Jag var duktig i skolan och bad ofta om extrauppgifter som jag sedan glatt gjorde, även om de sällan var några direkta utmaningar de heller. Antagligen betraktades jag som ett pedagogiskt problem - kunskapen bara rann in på första försöket och sedan satt jag och gapade efter mer. På en gång. Man skulle lätt ha kunnat sysselsätta en egen lärare bara med att passa upp på mig.

(Om jag kunde gå tillbaka dit nu så skulle jag ta mig-själv-tio-år i handen och säga "kom, nu går vi till rektorn och ser till att du blir uppflyttad en klass".)

Fröken, som hette Kerstin, berättade att jag var jätteduktig i alla ämnen. Och att jag borde satsa mer på att öva på att umgås med de andra istället. Och så påpekade hon att jag skulle få kompisar och att allt skulle bli mycket bättre om jag bara slutade visa att jag var så duktig. För de andra kunde ju bli avundsjuka. För vi vet ju ändå att du är duktig, du och jag, tyckte hon.

Och jag ville ju ha kompisar - självklart ville jag det. Så jag slutade säga till när jag var klar med en uppgift, och slutade räcka upp handen i klassrummet när det ställdes frågor. Jag satt och skrev engelskaglosorna ett varv till, fast med pennan en bit ovanför papperet. Bläddrade igenom läseboken utan att läsa. Lekte maskerad. Och så fortsatte jag ända tills någon gång på gymnasiet.

Fuck you, Kerstin.

En subbas dagbok

Den här dagen började med ett smakprov på den sociala inkompetens som har genomsyrat hela den här veckan. Den ende mannen i vår lilla trepersonersgrupp kom in genom dörren - försenad, precis som han varit till i princip varenda tid vi haft att passa. Telefonen ringde strax, handledaren svarade och hummade och lade på och meddelade sedan att Mannen var inkallad till avdelningschefen, genast. Han lämnade oss.

Efter att jag och Y hade installerat oss bakom envägsglasrutan (och morgonens första patient satt sig tillrätta på andra sidan) kom Mannen tillbaka, satte sig ned på sin stol och tog på sig hörlurarna. Stämningen var tryckt, men ändå inte mer tryckt än den varit de tidigare dagarna. Det hela skulle så småningom brisera i en stor sista dagen-final - fast det visste vi inte än.

För det visste vi inte förrän under patientmöte #2 när det plötsligt började brusa och skrapa i mina lurar. Jag skruvade till kontakten så den satt ordentligt i uttaget igen och stirrade stint på Y som satt och virkade ihop sin hörlurssladd med en bit av min. Vi sade några ord om saken och skrattade väl kanske, och plötsligt fräste Mannen till: "NI KAN VÄL VARA LITE TYSTA!!"

Jag sade åt honom att vi försökte reda ut sladdarna så att jag skulle höra igen och att jag inte tyckte att han hade mandat att direkt skälla på saken i och med att han inte varit särskilt störningsskuldfri själv heller. (Senkomning, tidiggåning och ogiltig frånvaro där både jag, Y och handledarna suttit frågande och väntat på honom. Om och om igen.)

Han sade att jag var en jävla subba och jävligt tråkig och sedan malde han vidare, men då lyssnade jag inte för jag var upptagen med att tysta ned honom med ett "vi kan ta det här sen, vi kan ta det här sen". Sedan tog det väl en halvtimme eller så tills handledaren var klar med patienten (jag andades, andades, andades, förberedde, blev arg, insåg att jag inte är den som låtsas som ingenting, blev ledsen och förvirrad) och när det var klart försökte Mannen smita ut genom dörren. Jag bad honom stanna kvar, väntade tills vi var ensamma och frågade sedan om han hade menat vad han sade och om han hade något mer att säga.

Det hade han.

Han ställde sig lätt framåtlutad över mig (jag satt kvar på min stol) och såg på mig med sin ondaste blick (med inbakad rädsla - han ser alltid rädd ut).

Jag är äcklig, det har han tyckt ända sen första skoldagen för 1½ år sedan. Och jag är så ful att man mår illa av att se på mig. Jag är en besserwisser som alltid ska ha sista ordet i varje diskussion, både i helklass och i smågrupp (inte för att vi har grupparbetat ihop, men) och det är han säker på att andra också tycker. Jag ska alltid hävda mig och låtsas att jag är bäst. Jag är oartig och otrevlig och svarar inte när han hälsar på mig i korridoren och frågar vad jag har gjort i helgen (fast det gör han inte, och dessutom är han inte ett dugg intresserad av det - det sade han också). Jag är en subba, helt enkelt. Och jävligt tråkig, som sagt. Vidrig, faktiskt. Är jag.

Och jag satt där och tänkte "oh no, det här är inte på riktigt, han gör verkligen en parodi på sig själv, ska jag skratta eller gråta, vad ska jag göra?" och så skärpte jag till mig, gav honom saklig och objektiv kritik för hur han hanterat sin frånvaro under veckan utan förklaring. Hur han åtminstone kunde ha meddelat handledaren eller oss om att han inte tänkt komma tillbaka på resten av dagen igår när han plöstligt stormade ut, tyckte jag. Det är liksom vanlig artighet. (Hans i övrigt mansgrisiga uppförande brydde jag mig inte om att nämna - det kändes som ett totalt omöjligt projekt.)

Han sade att han hade rätt att komma sent och att jag inte skulle lägga mig i för vi kunde ju göra samma saker i alla fall. (Förutom att vi fick sitta och vänta en kvart på att han ska komma efter varje rast, o.s.v.)

Sedan försökte han gå.

Jag sade höpphöpphöpp, och påpekade att han inte känner mig, och att han kanske borde akta sig för att dra förhastade slutsatser om min person. Särskilt om han nu påstår sig vilja vara tjenis med mig och få veta vad jag har gjort i helgen.

Han avbröt mig med något mummel (vilket jag hanterade genom att på klassiskt feministiskt manér vägra att låta mig kuvas, heja mig!), ställde sig sådär framåtlutad igen och sade att han inte bryr sig och att han har rätt att komma sent. Och att jag ju som sagt är en subba.

Jag förklarade att jag inte tycker att man måste vara bästis med alla bara för att man går i samma klass, men att det ju är bra om man kan vistas i samma rum utan att behöva kalla varandra för fula saker.

Sedan gick han, och jag tänkte "helvete".

---

Möjliga förklaringar:

• Han är en 40-årig mansgris; jag är en ung tjej som inte är som eller ser ut som en ung tjej ska vara och göra.
• Han är homofob, och chockad av att jag just visat mig vara o-hetero, för eftersom han inte pratar med någon eller någonsin deltar i rastfikor så kan han inte ha fått nys om faktum förrän nyligen, under en högljudd diskussion om kurslitteratur. Det kanske var lite chockerande för stackarn. (Och "ful" och "vidrig" känns som klassiska homofob-duäringenriktigkvinna-detärfelpådig-jagärrätt-reaktioner.)
  
• Det ligger någonting i vad han säger (besserwissergrejen och taförmycketplats-grejen har sagts förr).
• Han är helt enkelt socialt inkompetent, ännu mer än man kunde tro.
  

---

Jag såg en stor jagärensubba-ångestkväll framför mig. Men när man äter gröt på golvet blir allt mycket bättre. Remember: Gröt. Golv. Sällskap. Det är the shit, så att säga.

Hej verkligheten

Idag började praktiken. Nå, det är bara en enda vecka och det är bara auskultation, men ändå. Avdelningen vi (=jag och fem klasskamrater) är på luktar illa. Vi tillbringade dagen med hörlurar bakom ett sånt där enkelriktat vittneskonfrontationsfönster.

Och det var... roligt.

Imorgon står "Dysfagi med Åsa" och "Stamning med Harriet" på schemat. Det låter lite som hå och hej med farbror Frej.

Men nu är jag hemma och det känns som om jag aldrig mer vill gå hemifrån igen.

Fortsättning

Idag är jag sur och grinig och det är något jävla fel, antagligen är det för att jag var uppe till halv fyra inatt och bedrev aktivism i kursboken. Jag skrattar åt det, men jag är arg också, arg som fan. Men det är så himla konstiga saker som står så det är svårt att tro att det verkligen kan vara på allvar.

Jag ska låna alla de andra exemplaren också och göra lite av samma sak i dem. Upp till kamp. Man kan anmäla det till universitetet också om man orkar - de är skyldiga att utreda det och det lär de ha gjort förut. Till slut kanske de ledsnar och byter bok. Likabehandlingslagen is your friend.

Böglobbyn does it! :D

Här kommer logopednörderi på hög nivå - klicka här, sedan är det "Se program 7 här!" och så typ 12½ minut in i programmet. Logopediprofessorn analyserar fjollfaktorn i bögröster. Det är helt galet.

Se inte början av programmet (där är det tråkigt) men gärna slutet, efter inslaget. Want more? Se program 6 om Åke Green eller program 4 om HIV. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, eller kanske både och.

Men jag är ingen slav under min kurslitteratur

Okej, följande står på fullaste allvar i min psykiatrikursbok (Johan Cullbergs "Dynamisk psykiatri", 5:e rev. uppl.):

Den djupa, olösta symbiotiska kontakten med modern i förbindelse med en överväldigande kastrationsångest betingar hos den homosexuelle mannen en rädsla att uppslukas och förintas av det kvinnliga sexualorganet.

Cullberg har kritiserats hårt för sitt homo-kapitel av bland andra Sveriges Förenade Gaystudenter och RFSL. Han försvarar sig med att homosexualitet (bisexualitet finns inte) behöver tas upp på utbildningar för människovårdande yrken eftersom det medför speciella svårigheter i livet som man behöver känna till - vilket han givetvis har rätt i. Grejen är bara att han i princip inte tar upp någon av de riktiga svårigheterna (läs: heteronorm, garderob, osynliggörande) i kapitlet. Istället sjukliggör han oss, mitt bland alla andra psykiatriska diagnoser. Men jag är inte sjuk. Vi är inte sjuka. Vi kanske är lite överrepresenterade just när det handlar om psykiatri, men vi är banne mig inte sjuka i oss själva.

När Cullberg har Freudat färdigt för en stund fortsätter han med att faderligt förkasta den "homosexuella livsstilen":

I homosexuella förhållanden handlar det inte om två olika könsroller, utan om två likartade könsroller, där inget är givet på förhand. Det innebär att parterna om och om igen måste kompromissa mot bakgrund av uppkomna konflikter.

Och det kan ju verka logiskt. Förutom att... ja. Han glömmer en sak: Jag är jätteglad över att jag slipper slåss mot Mannen och den automatiska, slentrianmässiga könsrollsfördelning som jag föreställer mig uppstår i olikkönade förhållanden om man inte tänker efter hela tiden och är medvetet medveten. Jag är toknöjd med att helt självklart få ompröva såna saker med varje ny person och situation. Det är i själva verket en av mina största teoretiska bonusar med att "välja" att leva med kvinnor. Det är praktiskt, som fasen. Och jag är glad.

Senare i kapitlet står det saker som att transsexuella egentligen bara är dolda homosexuella. D.v.s. att en kvinna i en manskropp som vill ha sin rätta kropp egentligen är en homosexuell man som vill "bli" kvinna för att få manliga partners. Sure... Det påstås också att homo- och bisexualitet ofta (men i regel alltså inte?) förekommer hos "välfungerande personligheter". Vi kan till och med, "precis som andra människor", tillgodogöra oss psykoanalytisk behandling, om förutsättningarna i övrigt är de rätta. Det är dock "tveksamt om man kan förändra den sexuella preferensen"... Hjärntvättningsterapiskit. Jag säger: vi ska tycka om oss själva som vi är istället.

Och sedan förväntas det att jag ska tro på resten som står i den här boken, åtminstone i de andra kapitlen. Bull shit, säger jag. Jag tänker hitta allt material jag behöver till hemtentan på Wikipedia.

Gäsp

Jag villintevillintevillinte. LALALALALALALA.

Jag kanske klarade tentan idag - för det var ett bra ihopräkningssystem där mina två bra delar kan väga upp min dåliga ganska mycket. Glida. Efteråt eftertentan-fikade vi på det franska caféet som luktar gott när man cyklar förbi och jag blev allergisk mot min mandelsnurregrej men det gick över. All glädje är bra glädje och det var överhuvudtaget skönt att göra något annat än att sitta och försöka tvinga sig att plugga.

Jag är krypig i kroppen och känner mig ostrukturerad, sömnig och stressad. Sov middag två timmar i eftermiddags efter att jag och Y hade gått ett bonusvarv runt synagogan och tittat på stängsel. Nu låtsas väl hjärnan att den är utsövd eller något. Jag måste skärpa mig.

För övrigt ska jag bli heterosexuell så jag kan bli kär i en tvåmeterspojke med fint skägg och långa kramarmar. Det skulle vara så fint.

Dyslexidag, och ett ufo gör entré

Ja, tenta på fredag - tills dess har jag en dyslexidag (=idag), en vara-i-skolan-dag med seminarium och grejs (=imorgon), en AKK-dag och två afasidagar. Jag är så fruktansvärt organiserad. Åtminstone i teorin.

Nåja.

Imorse, d.v.s. i eftermiddags, var jag på gymmet. Det var en bra tid, för nästan ingen annan var där. Ju mer folk det är desto mer världsvan måste man se ut, för alla är så himla hippa och har träningskläder i funktionsmaterial och pastellfärger och såna där sömmar som ser ut som små rullar. Och så måste man hålla reda på vilka ställen man ska gå till i vilken ordning för det vore så o-coolt att gå omkring med näsan i sin A4-instruktion med alla siffror och pedagogiska bilder av maskinerna (fast jag har den i bakfickan, för säkerhets skull). Man måste koncentrera sig, räkna hur många gånger man gör varenda grej, hitta något att hålla blicken på, undvika att glo förundrat på biffmännen, ahhh, fokus. Jag är koordinationslös och klumpig som en skranglig femtonårspojke.

Och så tänker jag: Jag vill simma. Jag vill gömma mig under vattnet, flyta med strömmen och tänka på något helt annat. Bastu efteråt, tanter som sitter i trädgårdsstolar och väntar på bättre tider, ingen prestige, inga siffror, ingenting att göra fel. Simma äger, gymma suger.

Tredje könet, och fjärde och femte

Jag kom till skolan imorse och det var lite struligt för det var inte så många där och lokalen låg lite undanskymt. Läraren blev orolig över att folk inte skulle komma så hon började räkna in oss.

Läraren: "Hur många män har ni i klassen egentligen?"
Den ende mannen: "Två."
Någon annan: "Nej, tre är ni ju."
Mannen: "Ja, två och så P."

Alla skrattade till. Jag också, för man hinner ju inte liksom. Läraren berättade en historia om när hon och hennes lille son såg en transsexuell på stan, och försäkrade sedan oss alla om att de båda tyckte att det var helt okej. För transsexualism är ju exakt samma sak som homo/bisexualitet och man kan kanske ha oss som maskotar litegrann men när bögen är borta dansar råttorna på bordet...

Sedan kom resten, inklusive P himself i all sin relativt maskulina gayighet. Föreläsningen började och jag ägnade en halvtimme åt att formulera snygga oneliners. Men då var det ju redan för sent.

Tentahelgen vecka 45

Har tillbringat de senaste dagarna i sängen nedgrävd under alla täckena med datorn, handoutsen och en massa papper hit och dit. Det har varit helt fantastiskt tråkigt. Att jag är färdig redan halvåtta kvällen innan tentan måste däremot vara någon slags rekord.

Det känns som om det här med universitet går ut på att man ska ta ett smalt litet ämne, vilket som helst som egentligen är roligt, och älta det tills man hatar det. Jag hatar det. Jag vill inte alls läsa någon dum neurolingvistik (eller genusvetenskap heller för den delen), jag vill gå på folkhögskola resten av livet och lära mig saker på riktigt istället.

I fredags var jag i alla fall på kafferep (eller snarare terep, per definition) med finaste klassisarna, vilket helt klart var helgens höjdpunkt. Sju människor, två katter och tio sorters kakor som vi alla hade varit med och bakat. Jag har aldrig ätit så många kakor på samma gång förut tror jag:


Medsols uppifrån är det en chokladmuffin med vaniljgegg, en hallongrotta med maräng, en rulltårtsbit, en morotskaksbit med sjukt mycket glasyr, radiokaka (min!), kolakaka, kladdkaka, schackruta och chokladboll. På bilden saknas brownies, eftersom de innehöll nötter och därmed var bannlysta från mitt fat.

Så jag hade inget annat än katterna att bli allergisk mot.

Men det blev jag...

Fuck.

Tristess

Jag känner mig allmänt uttråkad och omotiverad. Idag har jag diskat, pluggat, handlat och kokat grahamsgrynsgröt. Imorgon ska jag gå på föreläsning, lämna böcker, hämta andra böcker ("The relation between gestures and semantic processes: a study of normal language development and specific language impairment in children" och "Right hemisphere damage: disorders of communication and cognition" - det verkar vara inne med långa titlar) och kanske köpa en vattenkokare.

Jag är alltid så nervös för att glömma det här med sommar- och vintertid men jag kom ihåg det i år också.

Hejdå.

Wiki

Istället för att plugga sitter jag och klickar runt i Wikipedia. Eller - jag pluggar det sista genom att klicka runt i Wikipedia eftersom jag inte orkar bläddra i boken för det står så mycket i den och jag är trött. Tur att man inte behöver ange källor på tentan.

sky: something very big / people can see it / people can think like this about this something: "it is a place / it is above all other places / it is far from people"

The shit.

Tur även att nästa kurs är lingvistik.

Kreativa exempel (som utlovat)

(Resten av svaren har jag hoppat över för det är inte så roligt att läsa. Ni får bara exemplen.)

4. När människor gör bedömningar bortser de ofta från den så kallade "relativa frekvensen" (base rates). Vad innebär detta och vilka konsekvenser kan det få? Redogör för ditt svar med hjälp av ett beskrivande exempel.

Läs följande personbeskrivning: "Ulla har en ytterst välvårdad röst. På fritiden ägnar hon sig åt en studiecirkel i franska samt sjunger i kör. Hon har två efternamn, ett typiskt svenskt och ett typiskt osvenskt." Tag sedan ställning till om du tror att Ulla jobbar som lärare eller som logoped.

De flesta skulle kanske säga att hon jobbar som logoped, eftersom den diagnostiska informationen vi fått om henne stämmer in på väldigt många logopeder, kanske så många som 90%. Den stämmer inte in på lika stor andel av alla lärare, utan kanske bara på 5%. Poängen är dock att det överhuvudtaget finns många fler lärare än logopeder, vilket man lätt bortser från när man ställs inför fallbeskrivningar som denna. För även om beskrivningen stämmer in på en mycket mindre andel av lärarna så stämmer den kanske in på ett större faktiskt antal lärare eftersom det totala antalet yrkesverksamma lärare är mycket större än det totala antalet yrkesverksamma logopeder. Därför är det i själva verket mer rimligt att gissa att Ulla arbetar som lärare.

19. Hur kan lagrad kunskap i formen av scheman/scripts påverka vårt minne av situationer och händelser?

(Det hela går ut på att ens minnen flyter ihop och man gärna tror att en situation avviker mindre än den egentligen gör från schablonversionen av den typen av situation.)

Om tio år kommer jag inte ihåg att jag fick just de här tentafrågorna i förväg för det brukar man inte få.

MEN scheman kan också göra att man minns detaljer som avviker väldigt mycket från schemat/scriptet. T.ex. om tentasalen plötsligt sprängdes mitt under tentan.

Prosit

Det gick inte så bra. Min egen vårdcentral hade inga tider förrän 25:e och de två andra jag ringde ville inte ta emot mig. Fick tips om en privatläkarmottagning och ringde den också, men blev mest avsnäst med något i stil med "men lilla vän, tror du verkligen att vi har tid med dig?!" (fast med fler och finare ord). Sedan gav jag upp och somnade om.

Läget är följande: K har en katt som betyder allt för henne. Den har ingenstans att bo. Jag har plats och vilja - en till synes lätt ekvation. Problemet är bara att jag reagerade rejält på något oidentifierbart i somras, i den lägenhet jag sov i under priden. Kanske var det damm, mögel, kvalster, asbest, pollen, could have been anything. Kanske var det katterna som också bodde där.

Mitt huvudförslag just nu är en utflykt till kattens nuvarande tillhåll hos K:s ex. Jag får ladda upp med ett paket antihistaminpiller att ta om det går åt skogen, och sedan gosa hejvilt, nosa päls och gnugga ögon. Sedan vet vi.

-----

Imorgon gäller fortsatt tentaplugg. Det är en slags mellanting mellan hemtenta och salstenta - vi har fått 33 frågor varav 12 ska besvaras under salstentaförhållanden på måndag. Det innebär att man i princip hanterar det hela som en lååång hemtenta men lär sig svaren såpass utantill att man kan skriva ned dem ur minnet. Det känns ganska hårt. Men det finns en chans till success*, trots allt, insåg jag efter att jag och Y bytte lite svarskladdar över internet idag - vi är ändå inne på ganska samma spår och det borde ju betyda att det är bra.

(*Svengelska är något som lär ge pluspoäng, eftersom huvudföreläsaren svängt sig med konstiga blanduttryck hela kursen. Likaså fåniga, kreativa exempel. Jag ska visa. Det kommer.)