En gran granen granar granarna

Jag brukar inte nyhetsblogga, men nu finns det två saker jag har gått och grunnat på ett tag:

1. Det är någon som mördar granarna i Delsjön. Systematiskt. Men vem kommer på att göra något sådant, och varför? Varför är det granar och inte andra träd? Jag föreställer mig liksom någon/några vuxna människor med alldeles för lite spänning i sin vardag som smyger runt och testar hur många de kan såga i utan att någon upptäcker det. ”Du, ska vi ta en tur ikväll?” Men det är så bisarrt och jag får inte ihop det.

2. Och så håller ju personnumren på att ta slut. Det känns lite som en metanyhet men det är helt på riktigt - det är också konstigt. Hur klarade man sig egentligen innan de infördes (1947)? Och varför kan man knappt göra något alls utan dem nuförtiden (hyra film, skriva tenta, ha bankkonto, köpa saker på internet...)?

Eftersom jag inte är född i Sverige fick jag inget svenskt personnummer förrän jag var nästan tre, och när jag fick ett så fick jag ett konstigt nummer, för så var det när man var invandrare – alla andras fyra sista siffror började på 89 eller 90-nånting, för det här var Norrbotten. Mitt började med en nolla. När man gick till biblioteket med skolan var man tvungen att säga sitt nummer för att få låna, för de hade våra lånekort i en pärm bakom disken. Vi var för små för att få ansvara för dem själva. Det hände att jag låtsades att jag inte kunde mina fyra sista siffror, för de som inte kunde dem fick säga sin skola, klass och namn istället. Tänk vad rädd man kan vara för att avvika...

...Och tänk vad smart det vore att slopa den där könssiffran i personnumren helt och hållet – då skulle folk inte behöva byta nummer bara för att de bytte juridiskt kön, eller behöva råka illa ut på diverse andra sätt. Och de som inte är könsöverskridare skulle ju knappast skadas av en sådan förändring. Eller hur?

Och Mp ligger - som vanligt när det gäller queerprylar - i framkant.

Gårdagens:

Först har vi ett genusseminarium som vägrar handla om genus och jag blir småsur och besviken. När jag försöker komma med fett bra diskussionsinlägg på lagom nivå blir det bara tyst och krystad stämning och dessutom sitter Mannen och stirrar på mig hela tiden från sitt hörn av bordet. Inte direkt ett elakt stirr i sig, men ändock ett stirr. Och just för att det är från honom.

När jag går ut från skolan infinner sig den gamla välbekanta tomhetskänslan. Den säger ”hej, jag är ett hål, deal with me” precis som den gjorde på mellan- och högstadiet när jag gick hem på höstlov sportlov jullov och tänkte att vad fanken ska jag göra nu då? För jag mår bra av rutiner och lagom välfyllda dagar - min obefintliga självdisciplin räcker inte för att hålla mig uppe på egen hand, det är ett faktum. Och det gjorde den inte dåförtiden heller, så jag gick in för att fylla hålet med oändliga antal biblioteksböcker (jag minns särskilt ett höstlov då jag konstruerade en numerologisk kalender för flera år framöver) och nördiga intressen men det blev bara större ju mer jag försökte, så till slut slutade jag väl.

Halvvägs hem upptäcker jag att käkarna sitter ihop med varandra och att det gör ont när jag försöker dra isär dem. Ajaj. Kommer hem, slänger pasta på spisen och spatserar sedan iväg för tröstshopping precis som då, förr, med den skillnaden att jag nuförtiden faktiskt köper saker. På vägen träffar jag den där skottande mannen och blir kär i en byggnad som ser ut som en vårlök. Jag ber härmed officiellt om hjälp att identifiera den (crappy bild, jag vet - det är mobilens fel och den är skarpare och lökigare i verkligheten och inte så stor som den ser ut i jämförelse med de där husen):



Resultatet blir så småningom en ljuslykta till badrummet, en mango, örhängen samt massor av pennor. Fina, fina pennor. Men jag får inte leka med dem än för snart är det tenta.

Ever since I was eight or nine, I've been standing on the shoreline

Mitt första minne av att jag tänkte på mig själv som flata är från sexualkunskapen i fyran när fröken Kerstin berättade att i genomsnitt en i varje klass är homosexuell. Det här var innan vi hade lärt oss vad genomsnitt var, så alla började se sig omkring och fnissa i jakt på den skyldige, och några av de mer framfusiga killarna pekade ut varandra. Jag satt i mitt hörn och tänkte "vad dumma de är, det där är det ju jag som är, det är inte någon av dem, det är inte ens en kille" - och det här var ändå långt innan min första kärlek och ännu längre innan jag hade träffat en livs levande öppen flata för första gången. Jag visste ändå, och jag var helt säker.

Men jag hade ingen aning om vad det betydde. Och ännu mindre hade jag någon aning om vad det hade för konsekvenser. Jag förstod inte att det var det som var anledningen till att jag var helt ointresserad och nästan äcklad av fråga chans-lekarna och av allt tissel och tassel och av listorna man skulle skriva över vilka killar som var snyggast (jag skrev egna hemliga listor över vilka tjejer som var "snällast" istället). Jag fattade inte varför det skulle vara så roligt att gå på disco eller gå omkring och vara rädd för att plötsligt få en snöboll i huvudet och ändå sådär förtjust hålla sig så nära de snöbollskrigande killarna man kunde. Jag fattade inte poängen med någonting alls som tjejerna pysslade med och således hade jag inga vänner heller.

Jag hade en kusin däremot, eller har. Hon var ett år äldre än mig och vi var jättetighta när vi var små fastän hon bodde långt bort och vi bara sågs på somrar och jular. Men plötsligt, en av de där mellanstadiesomrarna, kom hon till stan och hade slutat gilla hästar och börjat gilla killar istället, och jag förstod ingenting. Jag kände mig så jävla sviken. När Fucking Åmål kom såg jag den med henne på bio (jag hade inte fattat vad som var temat i förväg) och skämdes över att jag hade släpat dit henne och bad till min lyckliga stjärna att hon inte skulle förstå att jag var flata, jag med, precis som i filmen. Inte för att jag direkt skämdes över själva faktum eller så, utan mer för att det bara var så konstigt för ingen annan var ju det. Trodde jag.

I efterhand har det visat sig att nästan ingen jag umgicks med var hetero.

Nostalgichockvarning

Plötsligt en dag ringer B, en folkhögskolevän, och att döma av hur bra det flyter är det svårt att tro att vi inte har pratat med varandra på över ett år. Vi bodde vägg i vägg ett tag. Hon och T spelade gitarr och sjöng på andra sidan, och jag och dåvarande flickvännen ringde upp inifrån mig (man kunde göra det hur mycket som helst för det var gratis att ringa inom skolan) och beställde Aerosmiths "I don't wanna miss a thing" för vi var så jäkla kära. Sedan låg vi hand i hand och lyssnade och fnittrade.

En del helger var nästan alla borta från skolan. Då gick vi promenad på isen, kokade nyponsoppa och satt i soffan och planerade kupper i min kartbok. Sedan kom J, som alltid var sorgsen och alltid blev glad och förvånad när någon brydde sig om att vara med honom. Han bodde egentligen i en by i Västerbotten och brukade ha med sig en massa vacuumförpackad palt när han hade varit hemma.

Idag ska vi prata om alkohol

På högstadiet och gymnasiet var jag hängiven nykterist och till och med medlem i UNF ett tag. Jag tänkte att jag minsann kunde ha roligt och vara mig själv utan alkohol och att hela grejen med att dricka var ganska fånig. Jag förstod aldrig poängen med att hälla i sig ett gift helt frivilligt – det gick liksom inte alls ihop med min världsbild. Dessutom var jag livrädd för att spy (det är jag fortfarande). Och så tänkte jag litegrann att "damn it, om jag testar det där så kommer jag att fastna".

Fuckit, säger jag nu, och skålar med mig själv framför datorn. Det är jag värd, för idag har jag fixat så det löser sig med lägenheten och inflyttning och shit. Det var bra gjort av mig.

(Jag har även skolkat [så mycket man nu kan skolka från en föreläsning som inte är obligatorisk] för att titta på möbler, men sedan hade Myrorna inga fina möbler så jag köpte tröjor istället. Det var jag också värd. Heja, heja.)

Come back, come back and haunt me

Första gången jag hörde det där med att aldrig-veta-bäst och att aldrig-ta-plats var i mellanstadiet, gissningsvis i fyran eller femman. Jag och mina föräldrar var där på utvecklingssamtal. Utvecklingssamtalen var alltid en plåga, för jag hatade de eviga uppmaningarna om att vara mer social och leka med de andra barnen. (Jag tyckte inte om de andra barnen och de tyckte inte om mig - men jag ville ju ändå.)

Fram tills dess hade jag alltid varit hyfsat framåt och tagit för mig av vad som erbjöds. Jag var duktig i skolan och bad ofta om extrauppgifter som jag sedan glatt gjorde, även om de sällan var några direkta utmaningar de heller. Antagligen betraktades jag som ett pedagogiskt problem - kunskapen bara rann in på första försöket och sedan satt jag och gapade efter mer. På en gång. Man skulle lätt ha kunnat sysselsätta en egen lärare bara med att passa upp på mig.

(Om jag kunde gå tillbaka dit nu så skulle jag ta mig-själv-tio-år i handen och säga "kom, nu går vi till rektorn och ser till att du blir uppflyttad en klass".)

Fröken, som hette Kerstin, berättade att jag var jätteduktig i alla ämnen. Och att jag borde satsa mer på att öva på att umgås med de andra istället. Och så påpekade hon att jag skulle få kompisar och att allt skulle bli mycket bättre om jag bara slutade visa att jag var så duktig. För de andra kunde ju bli avundsjuka. För vi vet ju ändå att du är duktig, du och jag, tyckte hon.

Och jag ville ju ha kompisar - självklart ville jag det. Så jag slutade säga till när jag var klar med en uppgift, och slutade räcka upp handen i klassrummet när det ställdes frågor. Jag satt och skrev engelskaglosorna ett varv till, fast med pennan en bit ovanför papperet. Bläddrade igenom läseboken utan att läsa. Lekte maskerad. Och så fortsatte jag ända tills någon gång på gymnasiet.

Fuck you, Kerstin.

Poesi

En gång levde jag poesi. Nu är allting långt borta.

Men idag hade jag nostalgitripp och raderade saker från ett litterärt community jag älskade en gång. Så här får ni ett poem från kanske någon gång jättelängesen jagvetinte 2001 kanske.

kuddkrig
        febergråt

slemmiga regndroppar eller kanske tårar
regntårar
     och åska i magen

någon gång skall jag
resa mig upp med mina pubertala
                     svängningar

svälja pistolerna och skratta
åt alla sagoblinda

Det är ju så där det är

Och jag kunde skriva, det kunde jag. Det är därför jag är här där jag är idag. Jag och alla mina öglor. Och åh åh åh allting är så fint och jag var ett geni när jag var sexton, really. Och jag vill ta hit mig-själv-sexton-år och hålla om mig tills inget mera ont får ske, nu ska inget mera ont få ske, säg mig att du lovar mig det. Och flatnovellen med fläkttrummorna på taket, den jag blev hissad till skyarna för. Och som kirrade mitt MVG i tre olika ämnen.

Jag undrar om jag behöver skriva igen. Eller så behöver jag bara läsa. Det kanske är det jag behöver. Läsa mig.




Om ni ber snällt så kanske det finns mer.

2006 hjärta 2007

(Foto: Daniel)
Här började 2006. Eller det började inte där, det började en månad tidigare, men allt relevant som hände under 2006 började där. Stockholm, sista lördagen i januari.

Jag var för full. (Det var jag ett antal gånger, men det där var årets första.)

Jag träffade K för första gången. (Det gjorde jag också ett antal gånger, men det där var just den första. Jag har hennes tröja på mig på bilden, till och med.)

Det var bråk och stök.

Några dagar senare kom hålet. Och resten av året bestod mest av två-steg-framåt-ett-steg-bakåt-principen. Våren var kaos, sommaren var väntan, hösten var kärlek och tankar, uppslag och bakslag.

---

Årets upptäckt: Stampens kyrkogård och hur nära det var dit
Årets kaos: Hela våren som klumpsumma (och höstens alla schemaändringar)
Årets resa: Stockholm (x6), Hemhem (x3), Uppsala (x1)
Årets mat: Risgrynsgröt och potatis (fast kanske inte ihop)
Årets tidsfördriv: Betapet
Årets uttryck: "Aawww..."
Årets lärdom: It's a silly time to learn to swim when you start to drown
Årets upprop: Organdonation
Årets bedrift: Valberedningsförslaget i juni
Årets antiklimax: När Strula med Siri inte fick köra extranummer för att bögarna skulla ha soundcheck på andra scenen
Årets Pride: Pärlplattor i stora mängder
Årets miss: Mitt paraply som gick sönder i ösregnet på väg till en tenta
Årets störningsmoment: Gratistidningsutdelarna på cykelbanan
Årets överraskning: Ett luciatåg
Årets blogg: Min egen, som återuppstod :)
Årets pryl: Nya kameran
Årets skiva: Marit Bergman - Baby dry your eye
Årets konsert: Lisa Ekdahl på Liseberg
Årets borttappade sak: Min F!-knapp
Årets vuxenpoäng: Kaffe, rödvin, facket, riksdagsval

---

2007 blir ett bra år för alla och för mig, det har jag bestämt. (Men jag lovar ingenting, så skyll inte på mig.) Först och främst ska jag flytta - det känns som en nystart. Jag ska även skaffa en fritidsaktivitet samt odla trevliga små kryddor på min nya balkong. Jag tror det blir ett balkongår överhuvudtaget. Det känns så.

Och så tänkte jag lära mig att flyga.

Sweet sweet memories

Tantolunden, prick tre månader sedan:

Vi skulle ha picknick uppe på den där kullen (det slutade med att vi satt typ tre stycken under mitt paraply, alla blev blöta och jag fick en fästing, men det är en annan historia). Några hittade oss inte och ringde mig, så jag sprang ned mot ingången för att leta efter dem bland allt folket. Plötsligt hörde jag att någon ropade mitt namn, så jag vände mig om och där satt hon, under ett träd, tillsammans med några andra människor som jag inte kände igen.

Och jag tänkte "shit, vilken snygg lugg, jag fattar precis varför jag hånglade med henne!"

Och hon tänkte "shit, vilken snygg häck, jag fattar precis varför jag hånglade med henne!"

Och resten är, så att säga, historia.

Tuttifrutti

Nu är jag hemma igen.

(Tåget var försenat men jag har en taktik: Tänker jag på Gudrun-stormen, när jag blev tre dygn sen från Malmö till Leksand, så känns allting annat som småpotatis.)

Lisa Ekdahl

Spelglädje på Liseberg ikväll: Sådär så man önskar att det aldrig ska ta slut och går därifrån med lyckorus och saknad.

*

Jag köpte hennes första skiva för mina egenhändigt ihopsparade veckopengar. Det var 1994 och jag var nio. Mina klasskamrater tyckte att jag var konstig (det var mer inne med Yabbadabbadance-skivor). Dessutom var ju hon-den-där tillsammans med en man som var dubbelt så gammal som henne själv och det går ju faktiskt inte.

Det var lite pinsamt ett tag, men jag hittade tillbaka till skivan och Lisan igen på högstadiet. Nu är jag, förstås, bara stolt över min redan då så goda smak. :)

En mycket mer bisarr sak hände under Pride:

Jag åkte "Studenter för kärlek"-flak i paraden. Alldeles i slutet, efter att musiken hade slagits av, sprang några kompisar ikapp på sidan och ropade mitt namn. De ville ha med mig på picknick, och jag ville gärna ha picknick med dem. Sedan försvann de i folkmassan, jag snodde alla ballonger från flaket och gick för att leta. De satt bakom en korvvagn och drack vin.

När vinet var slut och två hade blivit för fulla och försvunnit och vi hade suttit på en annan gräsmatta en stund gick vi andra mot parkingången. Jag och K hade dogtags, men de andra två som var kvar skulle köpa dagsbiljetter. Jag upplyste dem flera gånger om att det inte var värt 300 spänn för att komma in och kunna köpa dyr öl, jag tjatade nästan, men de insisterade. Så vi gick till biljettkassan. De betalade och fick armband. När allt var i princip färdigt frågade tjejen bakom disken var jag kom ifrån. Det visade sig att hon var min bästis från lågstadiet, som jag inte träffat sen... lågstadiet? Vi utbytte telefonnummer och allting kändes sådär bisarrt och jag var glad.

Jag älskar slumpen. Eller ödet, eller vad det nu är.

(Och efteråt konstaterar jag: ännu en av alla bra människor från mitt förflutna visar sig vara något annat än hetero. Det har hänt förr, det händer hela tiden. Det är roligt men lite konstigt ändå, fortfarande.)

Ett år

Om en halvtimme börjar dagen då jag har bott här i ett år. Så fort det gick. Så annorlunda allt är:

För ett år sedan kom jag och pappa hit med bilen, efter en maratonfärd genom Sverige. Vi körde vilse i stan ett antal gånger medan vi väntade på att det skulle bli dags att hämta nyckeln. Sedan kom vi in hit, rummet var mindre än jag trodde men fönstrena var större. Vi hivade in alla grejor och blåste upp luftmadrasser. Två dagar senare tog jag tåget till Stockholm. Två veckor senare kom jag tillbaka. Kände ingen. Kände inte Göteborg. Var förvirrad och ledsen och arg och ensamensamensam. Och jag och A hade just gjort slut och jag hade ingen i hela världen att prata med, kändes det som, för efter en sommar av sällskap både här och där stod jag plötsligt ensam. Sedan började skolan och allting blev långsamt bättre.

Imorgon tar jag tåget till Stockholm, igen. Om en vecka kommer jag tillbaka. Jag känner lite folk, jag känner mig lite hemma, jag har arbetat mig in litegrann. Jag hittar i stan. Jag vet hur lång tid det tar att cykla till olika ställen. Jag har till och med några ställen som är mina. Det är tryggt. Fortfarande lite ensamt, lite rotlöst, men tryggt. Och mitt.

Jag har lite krokar ute för stora fina lägenheter utanför stan, att bo tillsammans med någon annan i. Men det är ingen brådska. Jag trivs här i min lilla kub. Det är okej, jag kan leva så här. Inte för alltid, men för nu.