Vidare om ideal:

Idag var jag in en sväng på Apoteket och köpte halsbrännepiller (i en förpackning som ser ut som om den skulle innehålla godis - hur barnsäkert är det på en skala?) och tjejen i kassan var klädd i vit rock och sjal. Och jag tänkte: vad fint att de a) har anställt henne och b) låter henne ha sjal när hon jobbar fastän de typ har uniform här nästan.

Sedan tänkte jag: Varför tänker jag på det här?

Sedan fastnade mitt kvitto i kvittoapparaten och vi log besvärat mot varandra och hjälptes åt att få loss det. Det blev en liten kö.

Reconsider me baby, come on

Det finns en kille jag alltid har haft svårt för. Han tar plats, gärna lite för mycket plats. Snor åt sig ordet titt som tätt, ibland på bekostnad av andras utrymme, och ofta för att säga något helt ovidkommande. Sedan broderar han ut, gärna i en lite skämtsam ton, och folk skrattar med. Men det känns som om han mest pratar bara för att prata, eller för att han är van att göra det, eller för att han är van att stå i uppmärksamhetens centrum och blir otrygg när han inte får göra det. En bekräftelsesucker. Och jag tror inte att varken han själv eller folk runtomkring är särskilt medvetna om faktum. (Typisk klassisk feministisk issue sådär, ni vet.)

Det speciella med just den här situationen, dock, är att jag nu nyligen såg honom i ett helt annat sammanhang än vanligt. Han hade krympt minst en meter, satt lite hopkrupen och verkade liksom inte vara mer än en liten pojkvasker. Han till och med nämnde att han tyckte att situationen var jobbig och lite otäck. Och verkade skämmas för sin litenhet.

En svaghet, en angreppspunkt, en annan synvinkel att se hans dominans från. En förklaring och något som gör det lättare att stå ut.

(För jag är ju en duktig flicka och gör inget åt det, varken uppmärksammar de andra på det eller säger ifrån... Det känns som om jag sviker mig själv och alla ideal jag har. Peppa mig?)

Tristess

Jag känner mig allmänt uttråkad och omotiverad. Idag har jag diskat, pluggat, handlat och kokat grahamsgrynsgröt. Imorgon ska jag gå på föreläsning, lämna böcker, hämta andra böcker ("The relation between gestures and semantic processes: a study of normal language development and specific language impairment in children" och "Right hemisphere damage: disorders of communication and cognition" - det verkar vara inne med långa titlar) och kanske köpa en vattenkokare.

Jag är alltid så nervös för att glömma det här med sommar- och vintertid men jag kom ihåg det i år också.

Hejdå.

Dagens mem:

Öppna Google. Skriv "[ditt förnamn] needs" i rutan och tryck på enter. Välj ut det bästa av det du ser. Blogga.

Ludo needs to be excused from class today
Ludo needs a fan club too!
Ludo needs to leave the porn industry all together
Ludo needs to balance out, and find peace without extremes
Ludo needs to learn the value of commitment
Ludo needs bodyguards

Tuttifrutti

Nu är jag hemma igen.

(Tåget var försenat men jag har en taktik: Tänker jag på Gudrun-stormen, när jag blev tre dygn sen från Malmö till Leksand, så känns allting annat som småpotatis.)

Violently happy

En bild säger mer än tusen ord.

Tre dagar kvar.

Wiki

Istället för att plugga sitter jag och klickar runt i Wikipedia. Eller - jag pluggar det sista genom att klicka runt i Wikipedia eftersom jag inte orkar bläddra i boken för det står så mycket i den och jag är trött. Tur att man inte behöver ange källor på tentan.

sky: something very big / people can see it / people can think like this about this something: "it is a place / it is above all other places / it is far from people"

The shit.

Tur även att nästa kurs är lingvistik.

Kreativa exempel (som utlovat)

(Resten av svaren har jag hoppat över för det är inte så roligt att läsa. Ni får bara exemplen.)

4. När människor gör bedömningar bortser de ofta från den så kallade "relativa frekvensen" (base rates). Vad innebär detta och vilka konsekvenser kan det få? Redogör för ditt svar med hjälp av ett beskrivande exempel.

Läs följande personbeskrivning: "Ulla har en ytterst välvårdad röst. På fritiden ägnar hon sig åt en studiecirkel i franska samt sjunger i kör. Hon har två efternamn, ett typiskt svenskt och ett typiskt osvenskt." Tag sedan ställning till om du tror att Ulla jobbar som lärare eller som logoped.

De flesta skulle kanske säga att hon jobbar som logoped, eftersom den diagnostiska informationen vi fått om henne stämmer in på väldigt många logopeder, kanske så många som 90%. Den stämmer inte in på lika stor andel av alla lärare, utan kanske bara på 5%. Poängen är dock att det överhuvudtaget finns många fler lärare än logopeder, vilket man lätt bortser från när man ställs inför fallbeskrivningar som denna. För även om beskrivningen stämmer in på en mycket mindre andel av lärarna så stämmer den kanske in på ett större faktiskt antal lärare eftersom det totala antalet yrkesverksamma lärare är mycket större än det totala antalet yrkesverksamma logopeder. Därför är det i själva verket mer rimligt att gissa att Ulla arbetar som lärare.

19. Hur kan lagrad kunskap i formen av scheman/scripts påverka vårt minne av situationer och händelser?

(Det hela går ut på att ens minnen flyter ihop och man gärna tror att en situation avviker mindre än den egentligen gör från schablonversionen av den typen av situation.)

Om tio år kommer jag inte ihåg att jag fick just de här tentafrågorna i förväg för det brukar man inte få.

MEN scheman kan också göra att man minns detaljer som avviker väldigt mycket från schemat/scriptet. T.ex. om tentasalen plötsligt sprängdes mitt under tentan.

Prosit

Det gick inte så bra. Min egen vårdcentral hade inga tider förrän 25:e och de två andra jag ringde ville inte ta emot mig. Fick tips om en privatläkarmottagning och ringde den också, men blev mest avsnäst med något i stil med "men lilla vän, tror du verkligen att vi har tid med dig?!" (fast med fler och finare ord). Sedan gav jag upp och somnade om.

Läget är följande: K har en katt som betyder allt för henne. Den har ingenstans att bo. Jag har plats och vilja - en till synes lätt ekvation. Problemet är bara att jag reagerade rejält på något oidentifierbart i somras, i den lägenhet jag sov i under priden. Kanske var det damm, mögel, kvalster, asbest, pollen, could have been anything. Kanske var det katterna som också bodde där.

Mitt huvudförslag just nu är en utflykt till kattens nuvarande tillhåll hos K:s ex. Jag får ladda upp med ett paket antihistaminpiller att ta om det går åt skogen, och sedan gosa hejvilt, nosa päls och gnugga ögon. Sedan vet vi.

-----

Imorgon gäller fortsatt tentaplugg. Det är en slags mellanting mellan hemtenta och salstenta - vi har fått 33 frågor varav 12 ska besvaras under salstentaförhållanden på måndag. Det innebär att man i princip hanterar det hela som en lååång hemtenta men lär sig svaren såpass utantill att man kan skriva ned dem ur minnet. Det känns ganska hårt. Men det finns en chans till success*, trots allt, insåg jag efter att jag och Y bytte lite svarskladdar över internet idag - vi är ändå inne på ganska samma spår och det borde ju betyda att det är bra.

(*Svengelska är något som lär ge pluspoäng, eftersom huvudföreläsaren svängt sig med konstiga blanduttryck hela kursen. Likaså fåniga, kreativa exempel. Jag ska visa. Det kommer.)

04:10

They spell it i-n-s-o-m-n-i-a.

Klockan åtta ska jag vakna och ringa ett Mycket Viktigt Telefonsamtal till vårdcentralen, för att boka ett Mycket Viktigt Allergitest. Mer info kommer så småningom.

Nu ska jag ägna mig åt fyra timmars tablettsömn.

Gonatt.

Var har du varit och vart är du på väg?

Igårkväll på spårvagnen hem blev jag intervjuad av Västtrafik-undersökare som frågade var jag hade klivit på och vart jag skulle åka. Folk var pigga på att svara, såg nästan glada ut när de fick veta vad det handlade om. Man borde fråga så oftare. Var har du varit och vart är du på väg?

Jag hade varit hos klasskamrat H och spelat spel. Det är fint att vi har ett sånt litet spela spel-gäng, finaste klassisarna och jag, för det blir så sällan att man gör det annars.

Tidigare under dagen hade K åkt härifrån. Det var lättare den här gången. Dels för att vi väl är lite säkrare nu, på varandra och vad vi har tillsammans, det här är inte något som går över helt plötsligt vilket ögonblick som helst. Dels för att min biljett upp till henne redan är bokad. Jag ska bara klara en tenta först så åker jag. Torsdag nästa vecka. Dit är jag på väg. Spännande att få se hennes liv till slut, se henne i ett sammanhang liksom.

Sedan avslutade jag kvällen med en allergichock som hette duga. Först kom blåsorna i munnen, sedan tjutluftrören och halsbrännan, sedan utslag i ansiktet och under armarna och i ljumskarna, sedan feber och värk i bröstet och benen och armarna. Ett tag var jag beredd att åka till akuten och säga "hej, rädda mig". Sedan orkade jag inte ens ringa sjukvårdsupplysningen. Sov tolv timmar och hade fortfarande ont överallt när jag vaknade. Dock ingen feber längre. Och cykelturen till skolan hjälpte.

Men jag är fortfarande lite mör.

Ikväll har jag varit på Studs och lekt med mina gaystudenter. En schysst pratstund om att komma ut eller inte, att leva öppet eller inte, att göra saker för sin egen skull eller inte.

En av kvällens nygamla insikter: Jag är inte bara gay, jag har större potential än så. Större potential än så också.

That sun

Trouble in mind, I'm blue
But I won't be blue always,
'Cause that sun is gonna shine in my back door someday.

(Janis Joplin - Trouble in mind)

Gollum

Efter två dygn med kaffekoppen och neurologiboken i min grotta under alla täcken och filtar insåg jag plötsligt att maten var slut och att jag var tvungen att ta mig ut. Jag plattade till håret lite (med fettmängden det innehåller nu är styling ingen konst, det lägger sig åt valfritt håll om man bara klappar lite på det), drog på mig första bästa kläder och cyklade till affären. Mjölk, yoghurt, bröd, ost, skorpor och äpplen. Nu kan jag vara Gollum i några dagar till. Tills på tisdag, närmare bestämt. Då är det tenta och sedan kommer K.

Och jag missade en tid idag igen. Det börjar tära på plånboken (frikortet täcker allt om jag kommer ihåg, men det kostar 350 spänn att glömma), samvetet och motivationen. Vad ska jag med vård till om jag ändå inte lyckas ta mig dit? Egentligen vill jag byta mottagning till den jag har gångavstånd till, byta läkare till en som faktiskt bryr sig om att lyssna på vad jag säger, deklarera att jag slutar med samtliga piller och kräva långsiktigt, målinriktat stöd istället för en massa daltande och småpill. Det känns som om de tror att jag ska vara såhär för evigt och bara behöver lära mig att leva med det. Men det går jag fan inte med på. Jag har större potential än såhär.

Höst

Igår var det sommar, jag cyklade i t-shirt till skolan halv nio på morgonen och satt ett par eftermiddagstimmar i parken (som egentligen är en kyrkogård) och åt potatissallad och läste första kapitlet i neurologiboken. Idag blev det höst, jag cyklade till skolan med jacka, sjal och paraply, och när jag kom hem fick jag hänga in jeansen i torkskåpet och dra på mig rena pyjamasbyxor, och de var ni vet sådär mjuka och varma som bara pyjamasbyxor kan vara när man just har kommit in från hösten utanför.

Sedan kom gaystudentfolket hit och kollade film. "Fire" hette den och jag trodde att den skulle vara en hyfsat lättsam kärleksfilm med lite djupa bottnar i, men det var snarare en djupbottnad allvarlig film med kärlek i. Men det var trevligt, i alla fall. Alltid schysst att hänga med sköna människor. Och äta chips och dricka läsk.

Annars är webbradio dagens hype. Neighbour radio på last.fm. You should try it.

(Jo, jag ska skriva om något annat, någon gång)

Känns så avlägset att K sitter på en båt halvvägs till Newcastle nu. Jag gissar att det inte ens skulle finnas mobiltäckning om jag ringde, men jag tänker inte prova. Jag borde däremot gå och lägga mig. Gick upp sju imorse och skulle kramas och koka kaffe (men grät mest), och sedan när hon hade gått så kunde jag inte somna om.

Ägnade dagen åt att hämta min cykel i stan, titta lite på kläder och sedan bränna nästan alla mina foton på cd. Med dubbel backup. Nu sitter jag och halvtittar på Beck, med en mördare som gömmer sig i mörkret i trappuppgången. Stalkers är verkligen en öm tå att trampa på. Blod och våld är mycket mindre läskigt.

Du är vaniljsåsen på min äppelpaj

...och mjölken i mitt kaffe.

<3

Old news, new news

Fråga: Är ni tillsammans?
Svar: Ja.

---

Åtta dagar kvar.

---

Jag kräks på politiken. När den viktigaste valfrågan är huruvida man ska prata ihop sig om en gemensam linje inom blocken innan valdagen eller ej (och påpeka att den andra sidan har gjort eller inte gjort det och hur dåligt det är minst tio gånger under varje debatt) så känns alltihop så ohyggligt meningslöst.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska rösta på. De jag tvekar mellan debatterar ju aldrig mot varandra. Alltid tryggast att måla upp en gemensam fiende att spegla sig i, förstås.

Sova ensam?

Hur gör man?

K

Jag visste att jag skulle sakna henne. Men inte så mycket att det skulle kännas som om hela kroppen höll på att falla i bitar.

Jag, jag, jag borde kunna det här med distans. Jag har vinkat hejdå vid tåg massor av gånger och gått hem utan att våldsgråta. Och jag vet att det alltid är lättast att vara den som åker, svårast att vara den som stannar kvar. Lättast att sitta på tåget och längta hem litegrann ändå, svårast att gå ensam från stationen till en lägenhet som luktar bara lite lite av annan människa och som helt plötsligt är helt som vanligt igen. Det saknas saker här, saker som har legat på mitt golv och skrivbord och lite överallt i elva dagar. Det saknas någon som kramar mig i hallen.

Jag är kär och lycklig och jag har tårar i ögonen igen. Hon är det vackraste jag varit med om på länge, länge.

Lisa Ekdahl

Spelglädje på Liseberg ikväll: Sådär så man önskar att det aldrig ska ta slut och går därifrån med lyckorus och saknad.

*

Jag köpte hennes första skiva för mina egenhändigt ihopsparade veckopengar. Det var 1994 och jag var nio. Mina klasskamrater tyckte att jag var konstig (det var mer inne med Yabbadabbadance-skivor). Dessutom var ju hon-den-där tillsammans med en man som var dubbelt så gammal som henne själv och det går ju faktiskt inte.

Det var lite pinsamt ett tag, men jag hittade tillbaka till skivan och Lisan igen på högstadiet. Nu är jag, förstås, bara stolt över min redan då så goda smak. :)