On top of the world

Något av det bästa jag vet är att (efter en fin och bra kväll) cykla hem genom en stad som plötsligt är tyst och mörk och stilla, som den aldrig annars är. Och lagom sval. Och jag är lagom onykter, lagom trött, inte hungrig och lagom törstig sådär så att vattnet smakar sagolikt när jag väl är framme. Det enda som egentligen inte är bra är att tänderna är smutsiga och smakar illa, men det är liksom sekundärt.

När jag kommer upp för backen och nästan är hemma lyser det i fyra fönster av alla tusen miljoner. Ett av dem är trapphuset. Inget av dem är mitt. Jag gör ett slags filosofiskt statement där i mörkret.

Rent nattlinne, värme och säng. Ahh.

Så ge mig en megafon

Ibland när det talas queerfeminism (oftast om Tiina Rosenberg och F!-falanger) i mer heterosexuella sammanhang tittar någon plötsligt fundersamt på mig och säger något i stil med ”men sån där är ju inte du, väl?” och jag ler och säger ”nejnej, men det har ju ändå en funktion - en rörelse behöver sina extremer för att kunna hållas samman” men då ljuger jag nog. Jag blir mer och mer radikal för varje tanke jag tänker (och jag tänker ganska mycket); min senaste aha-upplevelse är att det biologiska könet också är en social konstruktion. (Och jag känner därmed ett påträngande behov av att läsa Judith Butler.)

Men vi får ta det från början här, och ”från början” innebär att definiera begreppen. Feminism i mainstreamtappning vet vi vad det betyder – uppfattningen att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp (=könsmaktsordningen) och att detta bör förändras (=heja, heja). As simple as that.

För att förstå queer, däremot, behöver vi först förstå begreppet heteronormativitet. Heteronormen är inte, som man kanske kan tro, enbart en norm som dikterar att alla ska vara heterosexuella, utan snarare ett idékomplex som förutsätter att det finns två och enbart två sorters människor och att dessa två sorter är män respektive kvinnor, att män har kuk och att kvinnor har fitta, att män ser ut och beter sig maskulint och att kvinnor ser ut och beter sig feminint, att de attraheras av varandra och enbart av varandra och enbart av en i taget, att de har lagom mycket sex på rätt sätt och att de så småningom bildar kärnfamiljer. Man är inte bara heterosexuell, utan man är precis lika mycket heterosexuell som alla andra, på precis samma sätt.

Queer är ett konstigt ord, kan man tycka, och det kan bero på att det betyder just ”konstig”. (På finska heter det pervo, vilket är roligt.) Efter att folk i något engelskspråkigt land (gissningsvis USA) börjat använda ordet som slang för bög har queer utvecklats till att bli det centrala begreppet i queerteori, som i extrem korthet går ut på att man analyserar hur heteronormen skapas och upprätthålls snarare än ifrågasätter det som avviker från den. Queer är dekonstruerande - men queer kan också vara uppbyggande och identitetsskapande och rebelliskt. Man kan ha en identitet som homo + queer, bi + queer, hetero + queer eller enbart queer. Queer kan vara en vägran att inordna sig i de kategorier som erbjuds, eller en markering av att man faktiskt inte passar in i någon av dem, eller helt enkelt ett statement mot att låta någon annan kategorisera en. Queer kan också vara ett ifrågasättande av att sexuell läggning överhuvudtaget skulle vara något som i första hand kretsar kring kön och inte kring t.ex. personlighet, utseende eller ålder.

Homo är snällt, homo rättar sig i leden, kammar sig och håller sig i sitt fack. Queer är argt, spretigt och sprakande - queer springer bredvid och skriker i megafon. Men som en del av den allmänna dekonstruktionen vill queer till syvende och sist gärna dekonstruera även sig själv, vilket kan göra henne lite svår att fånga in, greppa, definiera och – just – konstruera.

Queerfeminism är när man slår två flugor i en smäll. Heteronormen och könsmaktsordningen samverkar eller är rentav två aspekter av samma sak, och sexuella läggningar såväl som genus är konstruktioner.

(Exempel på ord i det här inlägget som Words stavningskontroll inte förstår: queer, queerfeminism, queerteori, heteronormativitet, idékomplex, mainstreamtappning, statement, pervo.)

Dagens mem:

Det här är bloggen som kommer att ta er med storm.

Gårdagens:

Först har vi ett genusseminarium som vägrar handla om genus och jag blir småsur och besviken. När jag försöker komma med fett bra diskussionsinlägg på lagom nivå blir det bara tyst och krystad stämning och dessutom sitter Mannen och stirrar på mig hela tiden från sitt hörn av bordet. Inte direkt ett elakt stirr i sig, men ändock ett stirr. Och just för att det är från honom.

När jag går ut från skolan infinner sig den gamla välbekanta tomhetskänslan. Den säger ”hej, jag är ett hål, deal with me” precis som den gjorde på mellan- och högstadiet när jag gick hem på höstlov sportlov jullov och tänkte att vad fanken ska jag göra nu då? För jag mår bra av rutiner och lagom välfyllda dagar - min obefintliga självdisciplin räcker inte för att hålla mig uppe på egen hand, det är ett faktum. Och det gjorde den inte dåförtiden heller, så jag gick in för att fylla hålet med oändliga antal biblioteksböcker (jag minns särskilt ett höstlov då jag konstruerade en numerologisk kalender för flera år framöver) och nördiga intressen men det blev bara större ju mer jag försökte, så till slut slutade jag väl.

Halvvägs hem upptäcker jag att käkarna sitter ihop med varandra och att det gör ont när jag försöker dra isär dem. Ajaj. Kommer hem, slänger pasta på spisen och spatserar sedan iväg för tröstshopping precis som då, förr, med den skillnaden att jag nuförtiden faktiskt köper saker. På vägen träffar jag den där skottande mannen och blir kär i en byggnad som ser ut som en vårlök. Jag ber härmed officiellt om hjälp att identifiera den (crappy bild, jag vet - det är mobilens fel och den är skarpare och lökigare i verkligheten och inte så stor som den ser ut i jämförelse med de där husen):



Resultatet blir så småningom en ljuslykta till badrummet, en mango, örhängen samt massor av pennor. Fina, fina pennor. Men jag får inte leka med dem än för snart är det tenta.

Mannen och spaden

I snökaos infinner sig undantagstillstånd och man får plötsligt prata med varandra. Jag gick mot Frölunda torg och mitt på en öde vägstump stod en liten farbror och skottade i plogvallen. Det lyste sådär glädjigt om honom, och han tittade upp mot mig och log. "Du förstår väl att jag gör det här enbart för din skull?", sade han och skrattade till. "Ja, det är klart. Tack!", svarade jag. "Nä, jag bara skojade. Men det blir ju lite lättare att gå så här..."

Barnen sprang ut med sina pulkor till backarna. Den lille farbrorn sprang ut med sin spade till vägstumpen. Och det var så fint, på något vis. Den sydsvenska lyckan över att få skotta lite snö till nästan ingen nytta.

Dagens:

Sovmorgon, varma mackor och fortsatt snökaos.

Sociala konstruktioner, dikotomier, kategorier, intersektionalitet, Thailands tre kön, seriell monogami, hypothalamus, läggningar/preferenser/störningar, treenigheter, parafilier, perversioner, masochism och tolerans.

Skumbad, hallonbåtar, nyfikenhet, triggerfaktorer och det där stora trötta som växer ut bland alla kroppsdelar.

Gonatt världen.

Brusa högre lilla räv

Ibland kommer man hem efter värsta skoldagen och värsta restaurangmiddagen och värsta snökaoset (1 dm, rejäla förseningar i kollektivtrafiken, hög frånvaroincidens), slänger sig i soffan med datorn i knät, ser girlylicious tv-program på trean och surfar igenom sin vanliga bloggrunda när nåt sånt här plötsligt dyker upp:

Ibland kommer jag att tänka på varför A är så himla bra och varför hon liksom inte går att ersätta även om det hade varit behändigt att ha någon som hon i Umeå. Såna där saker som att hon har världens ibland roligaste blogg, och att hon också gillar kroppsdelar som heter roliga saker. Eller att hon kan ge en en liten tygräv som hon har sytt på natten för att hon inte kunde sova. Eller att hon faktiskt hänger med en på utflykt när det är kallt och blåsigt och jävligt. Och att hon fattar när hon ska säga "stackars dig" och när hon ska säga "ryck upp dig nu". Såå mycket kärlek. Saknar.

Och då tänker man: Nu åker jag till Umeå nununu genast så vi får kramas.

Nu håller jag på att somna här, så jag besparar er alla vidare önskningar och planer. Imorgon är en annan dag.

Hello dygnsrytm my old friend

Här sitter jag och äter middag.

Vem kan ro utan åror

Jag är arbetsskygg och tänker göra det här i sommar istället/också. För att jobba. Damnit, måste våga skriva ihop ett ynka CV åtminstone.

Arbetslivserfarenhet: Noll.
Referenser: Noll.

Utgångsläget är inte perfekt. Vad jag har är en lång lista med volontäruppdrag, två små låtsasjobb, omänskligt fina gymnasiebetyg och ett extra språk som är snyggt men helt fel i turistsvängen. Samt en halv utbildning i tvärvetenskaporama. Hur långt kommer man på det?

Stjärnfisk

Jag nämnde det i senaste memen. Men det är så vackert så jag vill gråta varje gång, och därmed värt ett helt eget inlägg. (Det är inte en originalvideo. Det är öronen ni ska använda.)

Dagens mem (det är nästan en favorit i repris):

hälsningsfras: Tjo.
smeknamn: Ludo.
födelsedatum: 1984.
stjärntecken: Lilla björn.
lunarnick: fnill.
fler alias: Man kan ju alltid rimma.
humör: Det kliar överallt, annars är det rätt bra.
kläder just nu: Bruna mjukisbyxor och randig mysklänning. (Jo, jag äger faktiskt en klänning. En.)
musik just nu: Antony and the Johnsons - Rapture.
vad åt du senast?: Gröt.
Vad sa du senast?: Tack.
favoritkläder: Kläder som är gjorda för att passa kroppen istället för att man ska behöva anpassa kroppen efter kläderna sådär som de gör på TV3. D.v.s. lagom pösigt. Inte för pösigt. Gärna med intressant tyg i eller ränder. Och brottarrygg.
favoritskor: Skor är ett nödvändigt ont.
favoritalkohol: Öl.
om du röker, favoritcigaretter: Oh no, vet ni inte hur mycket dåligt som kan hända om man röker?
favorit-hangout: Det kommer min balkong snart att vara.
favoritfärg: Guld.
favorit i Vänner: Fråga mig något om Cityakuten istället.
om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då?: Det vore ganska tufft att vara några minuter före alla andra.
sommarplan: Resa Sverige runt och kanske lite till. Jobba och hangouta. Vila.
framtidsplan: Plugga lite, jobba lite, njuta mycket, dö lycklig vid ett träd.
hälsning till valfri person: Näh.
hälsning till kungen: Hej, finns du på riktigt?
tre prylar till en öde ö: Flotte, paddel, sällskap.
tre prylar till en rymdfärja: Stjärnkarta, en krukväxt eller något annat hemtrevligt, sällskap.
tre favoritprylar: Porslinsuggla, kylskåpspoesi, soffkudde. Och några andra saker.
tre av dina bra egenskaper: Snabbtänkt, driftig och hängiven. (Hej prestationssamhälle.)
tre av dina dåliga egenskaper: Gör aldrig saker förrän i sista minuten, dömer ut folk för fort, har inget lokalsinne.
bästa barnprogram från 80-talet: Jag minns att jag tyckte om typ trasdockorna och Lennart Hellsings ABC-tåg.
bästa leksak från 80-talet: Lego. Alltid.
bästa barndomsminne: På somrarna när vi lekte att vi var barnhemsbarn som hade rymt och kokade låtsasmat av pinnar och blad och pappa byggde en kåta åt oss av sly och sovsäckar och filtar.
vilken sagofigur skulle du vilja vara?: Den goda fén.
bästa låtcitat: I'll grow back like a starfish. (Anthony and the Johnsons - Cripple and the starfish)
är du vegetarian eller vegan?: Lite.
är du politiskt aktiv?: Ja.
i såna fall i vilket förbund?: Krossa normen om att politisk aktivitet alltid måste ske inom partier och förbund.
hur många har du kysst?: Fler än en, färre än 349637.
hur många har du haft sex med?: Definiera "sex".
hur många förhållanden har du haft?: Lagom många.
hur många piercings har du?: Öronhål.
något ingen vet: Att jag ska växa tillbaka som en stjärnfisk.
något alla vet: Att starfish inte betyder stjärnfisk.
en vanlig missuppfattning om dig: Att jag är hetero.
din egen bild av dig själv: Jag är en revolution som bidar sin tid.
din idealvikt: 66,6 kilo.
ditt idealutseende: Jag borde väl klippa mig.
vad tycker du mest om hos dig själv?: När jag är ivrig och snubblar fram och gör allt bra.
vad får du oftast komplimanger för?: Min klokhet och mina fina prestationer.
vad säger du för att imponera på någon?: När jag hittar någon jag vill imponera på så brukar jag inte våga säga något alls. Det är lite av en akilleshäl.
hur imponerar man på dig?: Självförtroende och egenheter.
ett ord: Blombladsbadbomb.
två ord: Kärlek & revolt.
tre ord: Allt skall mögla.
fyra ord: En cancersvulst på samhällskroppen.
fem ord: Lite jobbigt att räkna ord.
göra härnäst: Borsta tänder och stretcha nacken.
slutord: Tack för besöket, välkommen åter.

Alldeles vardagligt men helgligt

Jag inledde helgen med att banga öl till förmån för badkar, vilket jag gjorde förbaskat rätt i. Sedan sov jag tretton timmar och så var det plötsligt i full gång med schlagerfestival och allt.

Jag blev glad när Marie Lindberg gick vidare. Hon hade en bra låt och blev så genuint överraskad och var snygg. Snygg på ungefär samma sätt som nyhetsuppläsaren med långt lockigt rödaktigt hår i Rapport Morgon. Inte sådär så att jag tänker "åh, henne vill jag ha" utan mer att "åh, jag hoppas att jag har hittat en sån som hon när jag också blir sådär gammal som hon är eller typ vuxen". Om ni förstår skillnaden.

Dessutom är det alltid roligt med outsiders.

Idag tog jag mig en tur för att titta på blommor. Det blev en fikus och en fittonia (ja, jag var tvungen, det kändes som om de var kompisar liksom) i ryggsäckstransport hem på cykeln. Jag fick förmaningar av kassatjejen om att slå in dem ordentligt. De som kom före och efter mig i kön fick inga sådana förmaningar för de såg inte ut som slarviga blomstermördarstudenter sådär som jag gör.

(Muahaha.)

Dagens mem II:

9 nuvarande:
humör: Sömnig, ontig, lugn och glad.
smak: Smutsiga tänder.
kläder: Pyjamas, fleecetröja, tofflor och filt.
skrivbordsbild: Blå och fin med ett strålande träd.
nagelfärg: Nagelfärg.
tid: Typ två strax.
omgivning: Lager ett är en filt, lager två är mitt hem.
störigheter: Kroppsont.
tankar: Vad ska jag göra härnäst för att slippa gå och lägga mig? Undrar när affären öppnar imorgon? Hur mycket fortare går det att vispa ett halvt paket grädde än ett helt?

8 första:
bästa vän: Rikard.
screen name: Det är hemligt.
djur: Det har inte hänt än.
piercing: Helt vanliga öronhål.
kärlek: Jag vet inte. (Really.)
musik: Lisa Ekdahl.
bil: Det kommer inte att hända.
kyss: H.

7 senaste:
cigarett: Aldrig.
mat: Grekisk baguette. Om mackor inte räknas så var det pommes och gourmetbullar. Om skräpmat inte räknas så minns jag inte.
dryck: Vatten.
biltur: Från en Statoil till en annan.
kyss: Januari.
cd spelad: Lisa Ekdahl kan jag nog gissa.
tv-program sett: Rapport morgon.

6 har du nånsin:
datat någon av dina bästa vänner: Nä.
brytit mot lagen: Jadå, jag cyklar utan lyse ibland och spanar efter poliser i varje gathörn.
blivit arresterad: Nä, så illa är det inte.
nakenbadat: Jepp.
varit på tv: Mm.
kysst någon du inte kände: Mjo.

(Men var är femman?)

4 saker:
du gjorde i igårkväll: Diskade monsterberget, strök gardiner, internettade, kokade mannagrynsgröt.
du kan höra just nu: Paul McCartney, klocktick, ventilation, tangentbord.
du inte kan leva utan: Sömn, mat, de fina människorna, kommunikation.
du gör när du är uttråkad: Äter onyttiga saker, blir rastlös, doodlar, somnar.

3 personer
du vill se ut som: Jag vill ha Amelie från Montmartres hår, mest. Och så en kropp från random dansare, och resten kan jag ta från mig själv.

2 val:
svart eller vitt: Svartvitt.
varmt eller kallt: Lagom.

1 önskan: Lite ledighet skulle inte sitta helt fel.

Dagens mem:

Äger du en Ipod?
Nej, men däremot en pyttig mp3-spelare som är ljusblå och fungerar, men inte så mycket mer än så.

Använder du flip flops även när det är kallt ute?
Jag använder aldrig flipflops.

Vilken var den senaste filmen du såg?
Ninas resa.

Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu?
Den är tom.

Vad åt du till middag?
Grekisk baguette, nybakad och varm. Och god. Med väldigt mycket ost, så mycket ost att till och med jag tyckte att det var för mycket och plockade bort litegrann i slutet. Jag vet inte om det någonsin har hänt förut.

Kan du vissla?
Mm, men inte busvissla så bra.

Vem var den senaste som ringde dig?
Jag minns inte ochorkarintegåochhämtamobilen. Den senaste som skypeade mig var mamma.

Vilken är din favoritattraktion på ett nöjesfält?
Slänggungorna, scenerna och allt som går att äta.

Tror du folk pratar bakom ryggen på dig?
Klart de gör. Alla pratar bakom ryggen på alla, men de flesta säger snälla saker. Oftast.

Vilket riktnummersområde befinner du dig i?
031.

Hur många syskon har du?
Ett.

Är du blyg inför det motsatta könet?
Ja, ungefär lika mycket som inför det riktiga könet.

Äger du några band-t-shirts?
Njaej.

När flög du senast?
För en månad sedan, hem från hemifrån, halva vägen.

Läser du för skojs skull?
Nej, för om jag försöker så får jag mest bara ångest över att jag inte läser en kursbok istället.

Pratar du några andra språk?
Engelska och teckenspråk funkar fint. Jag kan även turistfranska och kroppsspråk och en massa svåra ord och runda ord.

Har du gråtit offentligt?
Ja.

Har du en stationär dator eller en laptop?
Laptop.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?
Hej heteronorm...

Vad har du för väder?
Kallt som fasen (det är kallt som fasen när det är två minus i Göteborg), men ganska fint.

Skulle du någonsin kunna tänka dig att dejta någon med mycket tatueringar?
Mm.

Har du någonsin blivit attraherad av en oattraktiv?
Inte av någon jag för tillfället funnit oattraktiv såklart, men däremot av såna jag funnit oattraktiva både innan och efter själva attraktionstillfället. Eller av attraktionen i sig.

När sov du senast på golvet?
It's been a while - hjälp, jag minns inte ens. Säkert i somras någon gång. Jag sov på luftmadrass förra helgen, men den låg i en säng.

Äter du frukost dagligen?
Ja, annars dör jag typ.

Vilken är din favoritfrukt?
Mango och mongo. Och banan tror jag.

Hur gammal blir du din nästa födelsedag?
23.

Vem var den sista personen som gjorde dig arg?
En kursare som plumpade sig mansgrisigt idag. Fast jag blev mer skrattig än arg, really.

Vad var det senaste du åt?
Kexchoklad.

Gillar du senap?
Bara vid vissa utvalda tillfällen, som t.ex. på julbord eller i ärtsoppa.

Vad säger du till dig själv när allt blir svårt?
"Hur ska vi nu klura ut det här?"

Sover du på sida, mage eller rygg?
Sida.

Tycker du om att krama folk?
Oh ja! Jag är en oxytocinknarkare av stora mått.

Äger du en digitalkamera?
Ja. En fin.

Vilken är din favoritkaraktär i star wars?
Jag har ingen koll på Star Wars. Jag har ingen koll på film. Men jag har koll på många andra saker.

Tycker du att du är attraktiv?
Ja, oftast.

Vad är du allergisk mot?
Hasselnötter, pollen av olika slag och katter, typ. Och kanske tidningspapper och lite mystiska citrusar som kumquats ibland, och lite av varje, det vete sjutton egentligen.

Får du dåligt samvete efter att du ätit kött?
Jag äter inte kött. Men jag tror inte att jag skulle få det om jag gjorde det, nej.

Om du hade varit född av motsatt kön, vad hade du hetat?
Något lite mindre mesigt och mer ovanligt än jag heter som det är nu, helst.

Läskiga ord:

hiatusbråck
svalglambå
halsdissektion
grötig röst
bolus

Imorgon är det tenta, tjoho vad jag har pluggat. Eller inte.

Ever since I was eight or nine, I've been standing on the shoreline

Mitt första minne av att jag tänkte på mig själv som flata är från sexualkunskapen i fyran när fröken Kerstin berättade att i genomsnitt en i varje klass är homosexuell. Det här var innan vi hade lärt oss vad genomsnitt var, så alla började se sig omkring och fnissa i jakt på den skyldige, och några av de mer framfusiga killarna pekade ut varandra. Jag satt i mitt hörn och tänkte "vad dumma de är, det där är det ju jag som är, det är inte någon av dem, det är inte ens en kille" - och det här var ändå långt innan min första kärlek och ännu längre innan jag hade träffat en livs levande öppen flata för första gången. Jag visste ändå, och jag var helt säker.

Men jag hade ingen aning om vad det betydde. Och ännu mindre hade jag någon aning om vad det hade för konsekvenser. Jag förstod inte att det var det som var anledningen till att jag var helt ointresserad och nästan äcklad av fråga chans-lekarna och av allt tissel och tassel och av listorna man skulle skriva över vilka killar som var snyggast (jag skrev egna hemliga listor över vilka tjejer som var "snällast" istället). Jag fattade inte varför det skulle vara så roligt att gå på disco eller gå omkring och vara rädd för att plötsligt få en snöboll i huvudet och ändå sådär förtjust hålla sig så nära de snöbollskrigande killarna man kunde. Jag fattade inte poängen med någonting alls som tjejerna pysslade med och således hade jag inga vänner heller.

Jag hade en kusin däremot, eller har. Hon var ett år äldre än mig och vi var jättetighta när vi var små fastän hon bodde långt bort och vi bara sågs på somrar och jular. Men plötsligt, en av de där mellanstadiesomrarna, kom hon till stan och hade slutat gilla hästar och börjat gilla killar istället, och jag förstod ingenting. Jag kände mig så jävla sviken. När Fucking Åmål kom såg jag den med henne på bio (jag hade inte fattat vad som var temat i förväg) och skämdes över att jag hade släpat dit henne och bad till min lyckliga stjärna att hon inte skulle förstå att jag var flata, jag med, precis som i filmen. Inte för att jag direkt skämdes över själva faktum eller så, utan mer för att det bara var så konstigt för ingen annan var ju det. Trodde jag.

I efterhand har det visat sig att nästan ingen jag umgicks med var hetero.

Självdisciplin, hej kom och hjälp mig

Idag gick det inte så bra.

Det skulle vara en pluggdag, men det enda jag har gjort är att kolla upp i gamla tentor om det är en tenta med olika delar i eller bara en enda stor tenta.

Det är en tenta med delar.

Jag är helt slut; det känns som om jag har pluggat hela dagen.

I say so long to self-pity, goodbye blues

Såhärärdet. Jag funderade rätt länge kring de där pillren och förra helgen uppstod det ett tillfälle. Pappa kom för att hjälpa mig att flytta och jag fick städa undan alltihop. Han stannade två nätter. Så jag tog dem inte. Då. Och sedan, när han hade åkt, fortsatte jag att inte ta dem.

Och det har gått fint. Eller, det har gått tankfullt. Men det är skönt, jag står på marken med fötterna och det känns som jord, om ni hänger med i analogierna här. Jag känner spontanitet och iver och till och med flirtnerven har vaknat till litegrann (ikea igår, spårvagnen idag, och hon den där fina som jag nog tänker ha som span ett tag, kanske).

Men dagarna blir kortare. Dels för att jag sover mer och bättre, dels för att allt tar lite mer tid som det känns, och för att tid går åt till att hantera allt det där jag inte har behövt hantera för att det har varit bortblockerat. Jag vet inte om det beror mest på o-pillren, flytten eller den allmänna dekadensen. Jag kan inte göra en sak åt gången, bara tre eller tretton eller ingen. Jag svänger mer, helt enkelt. På gott och ont.

För det är klart att det är tryggt och bra att hoppa omkring på kryckor när man har brutit benet men förr eller senare måste man lägga bort dem och börja gå igen. Eller man måste ju inte, men man vinner helt klart på det för man kan skutta och springa bättre utan. Och jag vill skutta och springa, för jag är en skuttande och springande person och jag har saknat mig och allt.

Och okej. Tablettkartongerna, -burkarna och -kartorna ligger i sin låda, och jag tänker inte göra mig av med dem. Men lådan ligger i ett skåp och där ska den få ligga. Hejdå, säger jag. Och här ligger livet, etc.

Växa. Släppa taget.

Jag undrar hur tunn den här isen är.

Globus

Klumpkänsla i halsen kan tyda på sväljsvårigheter etc säger de i skolan. Jag tänker mer att det tyder på att man egentligen behöver gå hem och lägga sig i sängen och skita i allt ett tag. Men det går ju inte.

Jag har fortfarande inget internet, men det kommer. Väl. Någon gång. Ingenting fungerar riktigt så jag är inte förvånad.

Nu är det strax föreläsning, hejdå.

Vemod

Pappa är här. Vi har ätit gôtt mos på Jonsborgs och nu har han somnat på min säng efter att ha upptäckt Anna Ternheim ("oj, är hon norsk?"). Två semlor står i kylen. Imorgon är det flyttlass. Hejdå fina huset...

Nostalgichockvarning

Plötsligt en dag ringer B, en folkhögskolevän, och att döma av hur bra det flyter är det svårt att tro att vi inte har pratat med varandra på över ett år. Vi bodde vägg i vägg ett tag. Hon och T spelade gitarr och sjöng på andra sidan, och jag och dåvarande flickvännen ringde upp inifrån mig (man kunde göra det hur mycket som helst för det var gratis att ringa inom skolan) och beställde Aerosmiths "I don't wanna miss a thing" för vi var så jäkla kära. Sedan låg vi hand i hand och lyssnade och fnittrade.

En del helger var nästan alla borta från skolan. Då gick vi promenad på isen, kokade nyponsoppa och satt i soffan och planerade kupper i min kartbok. Sedan kom J, som alltid var sorgsen och alltid blev glad och förvånad när någon brydde sig om att vara med honom. Han bodde egentligen i en by i Västerbotten och brukade ha med sig en massa vacuumförpackad palt när han hade varit hemma.

Tugga och svälj

När jag kom in på biblioteket i eftermiddags upptäckte jag att mina böcker fyllde halva reservationshyllan - och ändå saknas det fortfarande en hel del i min hög.


(Jag undrar vad kalaset hade gått på om jag hade köpt alltihop istället.)

Det är alltid galet besvärligt att få tag på rätt böcker. Universitetsbiblioteket har ett ex eller två som man får slåss om och bokhandlarna i stan tar inte in vår kurslitteratur eftersom vi är så få på utbildningen (och/eller för att institutionen inte skickar dit sina listor ordentligt). Internetbokhandlarna brukar ha en leveranstid som är så lång att kursen är slut innan man hinner få det man beställt, såtillvida att man inte chansar och beställer långt innan kursen börjar. Om de ens har böckerna. "Swallowing disorders" (det är den översta i min hög, UB:s enda hemlåningsbara exemplar i rätt upplaga - det finns ett av en tidigare också) går bara att köpa om man beställer den direkt från förlaget i USA, säger några av mina mer köp-insatta klasskamrater.

Fast samtidigt känns det ändå ganska tufft och proffsigt att få läsa böcker som är så specialiserade att de knappt finns att få tag på. Tänk, en hel bok som handlar enbart om hur man sväljer, liksom. Hur konstigt är inte det?

Flyttnytt

Pappa ringer och berättar att skåpbilen vi ska hyra har varit inblandad i ett rån, men att det inte är någon fara för de ska ordna det. Vi ska få skjuts till en annan mack för att hämta en annan bil, men han har glömt bort vad den macken heter och var den ligger. Spännande.

Idag ska vi prata om alkohol

På högstadiet och gymnasiet var jag hängiven nykterist och till och med medlem i UNF ett tag. Jag tänkte att jag minsann kunde ha roligt och vara mig själv utan alkohol och att hela grejen med att dricka var ganska fånig. Jag förstod aldrig poängen med att hälla i sig ett gift helt frivilligt – det gick liksom inte alls ihop med min världsbild. Dessutom var jag livrädd för att spy (det är jag fortfarande). Och så tänkte jag litegrann att "damn it, om jag testar det där så kommer jag att fastna".

Fuckit, säger jag nu, och skålar med mig själv framför datorn. Det är jag värd, för idag har jag fixat så det löser sig med lägenheten och inflyttning och shit. Det var bra gjort av mig.

(Jag har även skolkat [så mycket man nu kan skolka från en föreläsning som inte är obligatorisk] för att titta på möbler, men sedan hade Myrorna inga fina möbler så jag köpte tröjor istället. Det var jag också värd. Heja, heja.)

Skillnaden på att nämnas och att genomsyra

Idag hade jag tråkigt och satt och spanade i tevetablån och hittade plötsligt det här:

Ramp - Kunskapskanalen 18.45-19:15
Sex, kärlek och relationer. Eva Röse och Jonas Leksell pratar om förhållanden, att bli ihop och göra slut. Vi träffar Karolina och Freja som är nyförälskade, men bor 55 mil från varandra. Dessutom kollar programledaren Emil Nikkhah om man kan lukta sig till sin partner. Del 3 av 8. Även 27/1 i K. Text-tv sid 793

Titta, titta, det där måste jag ju se, tänkte jag – för om två brudar är ihop i ett teveprogram utan att fokus ligger på att de är just två brudar så är det alltid en bra och befriande grej, och i ett program som riktar sig till högstadieungdomar och är tänkt att kunna användas i skolan är det om möjligt ännu viktigare än annars. Dock brukar ju även de mest seriösa och i övrigt genomtänkta program ha en tendens att till slut trilla in på det vanliga "jamen det måste ju vara jobbigt att vara homosexuell och hur tog era föräldrar det egentligen?", så det var med stor spänning jag satte igång rätt kanal. Och höll andan.

Det började med att två tjejer fick skriva ned vad de tänkte att killar tänkte om tjejer, samtidigt som två killar fick skriva ned vad de tänkte att tjejer tänkte om killar, och sedan satt de allihop i ett skolcafé och jämförde och fnittrade. Det handlade mest om vilken slags killar tjejer vill ha och vilken slags tjejer killar vill ha. Fint, säkert – för dem. Men inget av det gick att applicera på mig och inget av det hade heller gått att applicera på mig-när-jag-var-15.

Sedan fortsatte det i samma spår (en kille fick lukta sig fram till sin flickvän och vice versa, typ), ända tills reportaget om Karolina och Freja startade efter dryga 20 minuter. Det var ett fint inslag – men det var liksom tre lösryckta minuter som inte alls hängde ihop med resten av programmet. Två kloka, genomtänkta femtonåriga flator (?) satt i ett kök och pratade om saker som till exempel hur man kan veta att man fortfarande är kär fastän man bor långt ifrån varandra och träffas sällan. Sedan fick de till och med pussas lite oskyldigt i slutet utan att det klipptes bort och utan att någon påpekade att de var två tjejer och att det är helt okej ändå. Det var avdramatiserat och uträknat ickenormativt – precis ett sånt reportage som det skulle behövas tusen stycken av. I alla kanaler. Varje dag.

Problemet är bara att det inte fanns någon som helst heteronorms-medvetenhet bakom resten av programmet. Och ännu mer syftet man kan ana, den där eviga ursäkten – "titta, nu har vi varit duktiga och medvetna och gjort det här med homosexualitet jättebra så nu kan vi strunta i det i resten av programserien". Det är så lätt att fuska sig ur, och sedan sitter homo- och bi-kidsen där i sina hormonstinna högstadieklassrum och lyssnar på heterorösterna som pratar över huvudet på dem om saker som inte rör dem. Tills reportaget kommer och klasskamraterna börjar fnissa och peka och överrösta alltihop. Precis som jag satt – för snart tio år sedan.

Det går att göra ickeheteronormativa ungdomsprogram om sex, kärlek och relationer. Det är bara det att ingen orkar göra det – för normtänkande överhuvudtaget är en utmaning för vem som helst. Det är det för mig med (jag är till exempel smärtsamt medveten om att jag spontant utgår från att tjejerna var homo och inte bi). Men det är värt det, jag lovar.

Vinter över ån/Nej se det snöar

Idag blev det vinter, men det gick över och nu är det bara storm eller något (igen). Snö i Göteborg betyder dock inte att man kan gå ut och kasta sig i en driva bäst man vill, utan mer att man måste komma ihåg att man äger ett par stövlar. Shit, vad blöt jag blev.

En slående likhet

(Nu har jag skrivit en rapport.)

Och nu måste alla som är pryda blunda, för man behöver inte ens ha snuskig fantasi för det här:

Där uppe - d.v.s. larynx (=struphuvudet) med stämband o.s.v:


Där nere:


Det är så att man kan sitta och fnittra åt sig själv av bara tanken.

(Jo, jag är precis så labil som jag låter.)

Det mörknar över ån och över TV-tablån och det är leda och slentrian

...Men man kan inte bara bestämma att allt ska vara bra bara sådär, för det finns inget "ge upp" för hur ger man upp? Det finns inget att ge upp.

Det är en massa småbesvikelser hela tiden och det är liksom inget flyt på någonting. Jag tror att jag kanske håller på att tappa kontrollen litegrann och borde ge mig själv semester, men när fasen då? Man måste springa hela tiden annars går det inte.

Nu vill jag ha öl, gimme. Men jag måste skriva en rapport. Idag. Nu.

Let go

Förråden börjar sina. Det är dags att hitta på ett nytt steg. Kanske sluta med det här jävla dravlet jag är så utled less less less. Titta, här är jag, naken. Det är bara nån vecka kvar på frikorten - jag hinner inte ens få en läkartid. Mitt år har gått, tiden är ute. Fritt fram, vit flagg. Nu ger jag upp. Nu blir allt bra,. Allt måste blir bra,.§§§§Det måste bli bra.

Flyttkartongsexpeditionen

Idag lekte jag och Y tycka-om-samma-saker-på-IKEA-leken. Den går till såhär att man går runt hela affären och pillar på allt som är turkost eller lila eller har fina blommor på sig och suckar längtande, helst samtidigt.

"Åh, titta vilken fin!"
"Ja, och titta den här då!"
"Ja, det var ju precis den jag pekade på!"

Repeat x100. Ahh, en stilfrände.

Dagvild

Det känns som om det är fredag, vilket är ganska dåligt på en måndag tror jag.

Idag på universitetet fick vi lära oss att man har tre musslor och en cykel i näsan. Och att nya förkylningsvirus skulle kunna vara en slags invasion från rymden.

Jo, på riktigt.

Hur man uppfyller en vision

Idag pratade vi om visioner. Det var vi gaystudenter, kristna studentrörelsen och lite lösryckta veganer och frihetliga socialister, typ. Och konstruktiva samtal och likhetssökande istället för de där eviga argumentationstävlingarna man hade kunnat ha.

Jag lärde mig saker: Det är tufft när någon plötsligt formulerar något man har tänkt på men aldrig så noga att man har satt ord på det. Som att en tjej - jag minns inte vad hon hette - nyss hade pratat med en somalier som sagt "nu bombar de oss, som om vi inte var människor". Hennes vision var en global vision om att alla ska få vara människor. Och E frågade henne om det var en antikapitalistisk vision. "Nej, det tror jag inte. Kapitalism kanske är en faktor i det men jag tror att samma problem skulle kunna finnas kvar i en icke-kapitalistisk värld."

Det handlar om att se ett problem, att vilja lösa det och att fråga sig vilken värld det inte skulle kunna finnas kvar i. Och att sedan skapa den världen istället för att måla upp en fiende (som t.ex. kapitalismen) och slåss mot den som om det var någons särskilds fel (d.v.s. någon annans fel) och inte världen det är fel på.

Come back, come back and haunt me

Första gången jag hörde det där med att aldrig-veta-bäst och att aldrig-ta-plats var i mellanstadiet, gissningsvis i fyran eller femman. Jag och mina föräldrar var där på utvecklingssamtal. Utvecklingssamtalen var alltid en plåga, för jag hatade de eviga uppmaningarna om att vara mer social och leka med de andra barnen. (Jag tyckte inte om de andra barnen och de tyckte inte om mig - men jag ville ju ändå.)

Fram tills dess hade jag alltid varit hyfsat framåt och tagit för mig av vad som erbjöds. Jag var duktig i skolan och bad ofta om extrauppgifter som jag sedan glatt gjorde, även om de sällan var några direkta utmaningar de heller. Antagligen betraktades jag som ett pedagogiskt problem - kunskapen bara rann in på första försöket och sedan satt jag och gapade efter mer. På en gång. Man skulle lätt ha kunnat sysselsätta en egen lärare bara med att passa upp på mig.

(Om jag kunde gå tillbaka dit nu så skulle jag ta mig-själv-tio-år i handen och säga "kom, nu går vi till rektorn och ser till att du blir uppflyttad en klass".)

Fröken, som hette Kerstin, berättade att jag var jätteduktig i alla ämnen. Och att jag borde satsa mer på att öva på att umgås med de andra istället. Och så påpekade hon att jag skulle få kompisar och att allt skulle bli mycket bättre om jag bara slutade visa att jag var så duktig. För de andra kunde ju bli avundsjuka. För vi vet ju ändå att du är duktig, du och jag, tyckte hon.

Och jag ville ju ha kompisar - självklart ville jag det. Så jag slutade säga till när jag var klar med en uppgift, och slutade räcka upp handen i klassrummet när det ställdes frågor. Jag satt och skrev engelskaglosorna ett varv till, fast med pennan en bit ovanför papperet. Bläddrade igenom läseboken utan att läsa. Lekte maskerad. Och så fortsatte jag ända tills någon gång på gymnasiet.

Fuck you, Kerstin.

En subbas dagbok

Den här dagen började med ett smakprov på den sociala inkompetens som har genomsyrat hela den här veckan. Den ende mannen i vår lilla trepersonersgrupp kom in genom dörren - försenad, precis som han varit till i princip varenda tid vi haft att passa. Telefonen ringde strax, handledaren svarade och hummade och lade på och meddelade sedan att Mannen var inkallad till avdelningschefen, genast. Han lämnade oss.

Efter att jag och Y hade installerat oss bakom envägsglasrutan (och morgonens första patient satt sig tillrätta på andra sidan) kom Mannen tillbaka, satte sig ned på sin stol och tog på sig hörlurarna. Stämningen var tryckt, men ändå inte mer tryckt än den varit de tidigare dagarna. Det hela skulle så småningom brisera i en stor sista dagen-final - fast det visste vi inte än.

För det visste vi inte förrän under patientmöte #2 när det plötsligt började brusa och skrapa i mina lurar. Jag skruvade till kontakten så den satt ordentligt i uttaget igen och stirrade stint på Y som satt och virkade ihop sin hörlurssladd med en bit av min. Vi sade några ord om saken och skrattade väl kanske, och plötsligt fräste Mannen till: "NI KAN VÄL VARA LITE TYSTA!!"

Jag sade åt honom att vi försökte reda ut sladdarna så att jag skulle höra igen och att jag inte tyckte att han hade mandat att direkt skälla på saken i och med att han inte varit särskilt störningsskuldfri själv heller. (Senkomning, tidiggåning och ogiltig frånvaro där både jag, Y och handledarna suttit frågande och väntat på honom. Om och om igen.)

Han sade att jag var en jävla subba och jävligt tråkig och sedan malde han vidare, men då lyssnade jag inte för jag var upptagen med att tysta ned honom med ett "vi kan ta det här sen, vi kan ta det här sen". Sedan tog det väl en halvtimme eller så tills handledaren var klar med patienten (jag andades, andades, andades, förberedde, blev arg, insåg att jag inte är den som låtsas som ingenting, blev ledsen och förvirrad) och när det var klart försökte Mannen smita ut genom dörren. Jag bad honom stanna kvar, väntade tills vi var ensamma och frågade sedan om han hade menat vad han sade och om han hade något mer att säga.

Det hade han.

Han ställde sig lätt framåtlutad över mig (jag satt kvar på min stol) och såg på mig med sin ondaste blick (med inbakad rädsla - han ser alltid rädd ut).

Jag är äcklig, det har han tyckt ända sen första skoldagen för 1½ år sedan. Och jag är så ful att man mår illa av att se på mig. Jag är en besserwisser som alltid ska ha sista ordet i varje diskussion, både i helklass och i smågrupp (inte för att vi har grupparbetat ihop, men) och det är han säker på att andra också tycker. Jag ska alltid hävda mig och låtsas att jag är bäst. Jag är oartig och otrevlig och svarar inte när han hälsar på mig i korridoren och frågar vad jag har gjort i helgen (fast det gör han inte, och dessutom är han inte ett dugg intresserad av det - det sade han också). Jag är en subba, helt enkelt. Och jävligt tråkig, som sagt. Vidrig, faktiskt. Är jag.

Och jag satt där och tänkte "oh no, det här är inte på riktigt, han gör verkligen en parodi på sig själv, ska jag skratta eller gråta, vad ska jag göra?" och så skärpte jag till mig, gav honom saklig och objektiv kritik för hur han hanterat sin frånvaro under veckan utan förklaring. Hur han åtminstone kunde ha meddelat handledaren eller oss om att han inte tänkt komma tillbaka på resten av dagen igår när han plöstligt stormade ut, tyckte jag. Det är liksom vanlig artighet. (Hans i övrigt mansgrisiga uppförande brydde jag mig inte om att nämna - det kändes som ett totalt omöjligt projekt.)

Han sade att han hade rätt att komma sent och att jag inte skulle lägga mig i för vi kunde ju göra samma saker i alla fall. (Förutom att vi fick sitta och vänta en kvart på att han ska komma efter varje rast, o.s.v.)

Sedan försökte han gå.

Jag sade höpphöpphöpp, och påpekade att han inte känner mig, och att han kanske borde akta sig för att dra förhastade slutsatser om min person. Särskilt om han nu påstår sig vilja vara tjenis med mig och få veta vad jag har gjort i helgen.

Han avbröt mig med något mummel (vilket jag hanterade genom att på klassiskt feministiskt manér vägra att låta mig kuvas, heja mig!), ställde sig sådär framåtlutad igen och sade att han inte bryr sig och att han har rätt att komma sent. Och att jag ju som sagt är en subba.

Jag förklarade att jag inte tycker att man måste vara bästis med alla bara för att man går i samma klass, men att det ju är bra om man kan vistas i samma rum utan att behöva kalla varandra för fula saker.

Sedan gick han, och jag tänkte "helvete".

---

Möjliga förklaringar:

• Han är en 40-årig mansgris; jag är en ung tjej som inte är som eller ser ut som en ung tjej ska vara och göra.
• Han är homofob, och chockad av att jag just visat mig vara o-hetero, för eftersom han inte pratar med någon eller någonsin deltar i rastfikor så kan han inte ha fått nys om faktum förrän nyligen, under en högljudd diskussion om kurslitteratur. Det kanske var lite chockerande för stackarn. (Och "ful" och "vidrig" känns som klassiska homofob-duäringenriktigkvinna-detärfelpådig-jagärrätt-reaktioner.)
  
• Det ligger någonting i vad han säger (besserwissergrejen och taförmycketplats-grejen har sagts förr).
• Han är helt enkelt socialt inkompetent, ännu mer än man kunde tro.
  

---

Jag såg en stor jagärensubba-ångestkväll framför mig. Men när man äter gröt på golvet blir allt mycket bättre. Remember: Gröt. Golv. Sällskap. Det är the shit, så att säga.

It could happen here today

Jag måste. måste.måste. sova

Can you hold on while I take hold of myself
Can you hold on while I take hold of myself

sova.siva.suva.supa.

Ahh, någon borde plinga på dörren precis nu och säga "hej, har du te?".

(Citat: Cranberries - Saving grace)

(utan titel, ~2000)

vänskap i en termos

och (om du vill) knallpulver

vi tömmer den i snön
vid sidan av cykelvägen

för knähundarna att kissa på

Poesi

En gång levde jag poesi. Nu är allting långt borta.

Men idag hade jag nostalgitripp och raderade saker från ett litterärt community jag älskade en gång. Så här får ni ett poem från kanske någon gång jättelängesen jagvetinte 2001 kanske.

kuddkrig
        febergråt

slemmiga regndroppar eller kanske tårar
regntårar
     och åska i magen

någon gång skall jag
resa mig upp med mina pubertala
                     svängningar

svälja pistolerna och skratta
åt alla sagoblinda

Det är ju så där det är

Och jag kunde skriva, det kunde jag. Det är därför jag är här där jag är idag. Jag och alla mina öglor. Och åh åh åh allting är så fint och jag var ett geni när jag var sexton, really. Och jag vill ta hit mig-själv-sexton-år och hålla om mig tills inget mera ont får ske, nu ska inget mera ont få ske, säg mig att du lovar mig det. Och flatnovellen med fläkttrummorna på taket, den jag blev hissad till skyarna för. Och som kirrade mitt MVG i tre olika ämnen.

Jag undrar om jag behöver skriva igen. Eller så behöver jag bara läsa. Det kanske är det jag behöver. Läsa mig.




Om ni ber snällt så kanske det finns mer.

Hej verkligheten

Idag började praktiken. Nå, det är bara en enda vecka och det är bara auskultation, men ändå. Avdelningen vi (=jag och fem klasskamrater) är på luktar illa. Vi tillbringade dagen med hörlurar bakom ett sånt där enkelriktat vittneskonfrontationsfönster.

Och det var... roligt.

Imorgon står "Dysfagi med Åsa" och "Stamning med Harriet" på schemat. Det låter lite som hå och hej med farbror Frej.

Men nu är jag hemma och det känns som om jag aldrig mer vill gå hemifrån igen.

Att jämföra äpplen och päron

I Kanada kan kidsen nu få rätt till alla sina föräldrar även om de råkar ha tre.

I Sverige är det fortfarande inte självklart att ens få två.

Ponera följande: En kvinna drar iväg på charterresa, blir stupfull och har sex med en okänd man. När hon kommit hem upptäcker hon att hon är gravid. Hon har ingen aning om vem mannen var och minns inte varken hur han ser ut eller vad han heter, och hon kan därmed inte söka rätt på honom. Hon föder barnet och gifter sig sedan med en helt annan man. Ingen skulle någonsin ifrågasätta barnets rätt att bli adopterat av den mannen. Eller ja - kanske om han knarkar eller något, men inte med argumentet att den biologiske fadern är okänd...

(Om kvinnan däremot är gift med den mannen sedan innan men istället har vänsterprasslat på chartern så behövs det inte ens något adoptionsförfarande. Mannen hon är gift med anses automatiskt vara far till barnet oavsett om han är det biologiskt eller inte, om inte paret aktivt påpekar något annat.)

Men man kan låtsas att Nederländerna (och barnen) så småningom kommer att ta över världen - då känns allting plötsligt lite bättre.

Sex and the thaimat

Fredag kväll: Två flator sitter i en säng och pratar engagerat och analytiskt om heterosexuellt sex. I flera timmar. Vi är oerhört fördomsfulla (men medvetna om det).

Sökes: Queera heteropersoner som vågar jämföra.

Be my tomtebloss

Jag tänkte bara delge er några bilder. Först kommer en gottnyttårbild från tolvslaget eller strax efter (det var lite svårt att tända tomteblossen för det blåste, så vi kanske blev försenade):



Så, god fortsättning på er. (Jag har grubblat lite över hur långt in på det nya året man kan säga så. Kanske ett par veckor. Inte för att det spelar någon roll, för jag säger det ändå inte, med undantag för just nyss, men ändå. Teoretiskt sett så borde det fungera ända tills det blir dags att säga god jul igen, d.v.s. runt nästa lucia någon gång. Men det är ju ganska länge och det är inte så i verkligheten. Man kan inte säga det i juli, till exempel.)

Sedan kommer en bild på en tokfin julklapp, ett älgaspel som står här och snurrar i detta nu, under min kvällstestund:



Aj löv jo Mary, det vet du.

Hello Gothenburg!

Heyheyhey, allting går så bra, jag är glad. Jag satt en lång stund och tittade på min egen spegelbild i tågfönstret idag och tänkte att fasen, vilken het brud. Att vara lite sådär lagom kär i sig själv - jag jobbar på det.

Under loppet av ett resdygn träffade jag fyra människor som står/har stått mig nära på sjutton miljoner olika sätt. Den första tittade på tallrikar, den andra flög med samma flyg, den tredje sov bredvid och den fjärde åt laxrosa morotssoppa medan jag drack te. Det blev något av en resumé.

Distans.

Det finns tiotusen olika sorters distans. Den geografiska dåliga onddistansen är dåligdålig. Bäst är den mentala distansen som är lagom och hälsosam och konstruktiv. Sån som man nästan inte vågar tänka på och som nästan inte finns kanske, men sedan bara är den där, helt av sig själv. Jag kan göra vad jag vill, det behöver inte göra ont.

Göteborg hälsade välkommen hem med regn och blåst, som vanligt. Det har regnat hela hösten/vintern. Precis hela. Men det kändes som att hey, det spelar ingen roll för jag är hemma nu. I min svinkalla lägenhet (fleecetröja, tofflor) och utan knappt någon mat (yoghurt). Men det är hemma. Det är min femte bra sak med 2006, M! Göteborg har blivit hemma.

Och jag hade fått rolig post.

(Men det har aldrig känts så vemodigt att lämna hometown som det gjorde den här gången.)

Kärlek, kärlek.

2006 hjärta 2007

(Foto: Daniel)
Här började 2006. Eller det började inte där, det började en månad tidigare, men allt relevant som hände under 2006 började där. Stockholm, sista lördagen i januari.

Jag var för full. (Det var jag ett antal gånger, men det där var årets första.)

Jag träffade K för första gången. (Det gjorde jag också ett antal gånger, men det där var just den första. Jag har hennes tröja på mig på bilden, till och med.)

Det var bråk och stök.

Några dagar senare kom hålet. Och resten av året bestod mest av två-steg-framåt-ett-steg-bakåt-principen. Våren var kaos, sommaren var väntan, hösten var kärlek och tankar, uppslag och bakslag.

---

Årets upptäckt: Stampens kyrkogård och hur nära det var dit
Årets kaos: Hela våren som klumpsumma (och höstens alla schemaändringar)
Årets resa: Stockholm (x6), Hemhem (x3), Uppsala (x1)
Årets mat: Risgrynsgröt och potatis (fast kanske inte ihop)
Årets tidsfördriv: Betapet
Årets uttryck: "Aawww..."
Årets lärdom: It's a silly time to learn to swim when you start to drown
Årets upprop: Organdonation
Årets bedrift: Valberedningsförslaget i juni
Årets antiklimax: När Strula med Siri inte fick köra extranummer för att bögarna skulla ha soundcheck på andra scenen
Årets Pride: Pärlplattor i stora mängder
Årets miss: Mitt paraply som gick sönder i ösregnet på väg till en tenta
Årets störningsmoment: Gratistidningsutdelarna på cykelbanan
Årets överraskning: Ett luciatåg
Årets blogg: Min egen, som återuppstod :)
Årets pryl: Nya kameran
Årets skiva: Marit Bergman - Baby dry your eye
Årets konsert: Lisa Ekdahl på Liseberg
Årets borttappade sak: Min F!-knapp
Årets vuxenpoäng: Kaffe, rödvin, facket, riksdagsval

---

2007 blir ett bra år för alla och för mig, det har jag bestämt. (Men jag lovar ingenting, så skyll inte på mig.) Först och främst ska jag flytta - det känns som en nystart. Jag ska även skaffa en fritidsaktivitet samt odla trevliga små kryddor på min nya balkong. Jag tror det blir ett balkongår överhuvudtaget. Det känns så.

Och så tänkte jag lära mig att flyga.

We're not ok

One may think we're alright
But we need pills to sleep at night
We need lies to make it through the day
We're not ok

(The Perishers - Pills)

Det är så förvirrat. Jag kan inte säga mer.

Dagens höjdpunkt, helthelt oväntat: "Jag gillar dig så otroligt mycket. Vill bara att du ska veta det." Och jag smälter och blir mållös och alldeles varm i själen.

Vikten av att göra allt rätt

Mamma tar högtidligt fram fyra lussekatter ur frysen innan middagen, för att de ska hinna tina så vi kan äta dem senare på kvällen. Sedan ringer farmor och bjuder över oss på fika och mamma blir förvirrad och nästan förtvivlad över hur hennes plan förstörs, för man kan ju inte fika två gånger på samma kväll. När vi kommit hem igen och jag satt mig vid datorn och stängt dörren om mig kommer hon och knackar på. Hon säger att hon kanske nog ju väl äter sin lussekatt nu men att jag ju kan äta min till frukosten imorgon om jag vill.

Och om jag inte äter den så kommer den att få ligga där och torka, i all evighet, amen. För den är ju min. (Men det säger hon inte.)

Millimeterrättvisa och ägandeförhållanden är viktigt i den här familjen. Gärna med tillhörande dåligt samvete, så mycket som möjligt.

Make Out

Allt är förgängligt och allt ska förgås. Det är kanske det som är felet med den här staden. Tiden står stilla och går hundra gånger för fort. Ingenting har hänt och allt har hänt igen och igen. Jag tänkte ett tag att jag kunde komma tillbaka någon gång och sätta bo och skaffa barn eller något och bli vuxen. Men det kommer med största sannolikhet aldrig att hända.

*

Igår besökte vi den lokala HBT-klubben på Kafelino. Det var fint, finare än de (den?) som varit tidigare och lagts ned, DJ:n var söt (och spelade bra och rolig musik) och jag kände inte igen mer än hälften av dem som var där. Och det var inte en sluten grupp av medelålders män i ena hörnet och en annan sluten grupp av innebandyflator i det andra, utan blandade folk av olika slag, och borden var tomma och dansgolvet var fullt.

En kille med milslång lugg kom fram till mig och sade "hej, jag tror att du är min kusin". "Ja, ta mig tusan!" sade jag och kom inte på att jag kanske borde fråga om han var bög förrän han redan hade gått tillbaka till de sina. Han betedde sig lite heterosexuellt senare och i vilket fall som helst så var jag för feg för att gå fram och fråga. Man frågar inte så, det bryter mot koden. Men man kunde ju göra lite undantag ibland kanske, när det plötsligt kan handla om en annan människa som behöver handskas med samma personer och värderingar och så. Samtals- och erfarenhetsutbyte. Men vi känner ju inte varandra.

Och han kan liksom inte vara bög, det går inte. Han är ju liten (jag räknade ut att han måste vara 18 nu). Och jag har alltid tänkt att hans syster nog är bi om någon ska vara något, och då är kvoten fylld många gånger om. Så han kan inte vara bög, det kan han väl inte? Han var bara där för att hans bisexuella tjejkompisar var där, väl? Och för att det var 18-årsgräns även en juldag... Men han hade ju bögig lugg ändå.

Räven raskar över isen

Igår var jag på två utflykter. Först var jag och pappa ut till det här fina:

(Vi hämtade en gran åt mormor, men den syns inte på bilden.)

Sedan föreslog M picknick och då säger man ju inte nej, fastän det är mörkt, halt och kallt och blåser massor. Isen knakade oroväckande. Vi såg ett norrsken som såg ut som ett moln som såg ut som ett norrsken.

Idag har jag 39 graders feber och pillar i mig ibuprofen så jag orkar koka kål. Det känns husmoderligt och vuxet. Nu, till slut, är allt färdigt, lagat, inslaget och rimmat; nu kan det bli jul. Det till och med snöar. Tjoho!

I'll take you back to my home town

Tåget var tre timmar sent (ovanpå de 20 ordinarie restimmarna) för det stod stilla i mobiltäckningslöst land i väntan på elreparatörer. Jag såg på film. Fremde haut/Unveiled är att rekommendera, sorglig men vacker.

Pappa petar i mig mat. Omelett och bakeup-baguetter med vitlökssmör, musslor ur konservburk, tomat, ruccola, majonäs, avocado, citron. Och jag har gått ned åtta kilo sedan i somras utan att ens anstränga mig, såg jag vid min spännande invägning vid hemkomstduschen idag. Tre-fyra till så väger jag som jag gjorde för ett år sedan. Det är bra.

Fortsättning

Idag är jag sur och grinig och det är något jävla fel, antagligen är det för att jag var uppe till halv fyra inatt och bedrev aktivism i kursboken. Jag skrattar åt det, men jag är arg också, arg som fan. Men det är så himla konstiga saker som står så det är svårt att tro att det verkligen kan vara på allvar.

Jag ska låna alla de andra exemplaren också och göra lite av samma sak i dem. Upp till kamp. Man kan anmäla det till universitetet också om man orkar - de är skyldiga att utreda det och det lär de ha gjort förut. Till slut kanske de ledsnar och byter bok. Likabehandlingslagen is your friend.

Böglobbyn does it! :D

Här kommer logopednörderi på hög nivå - klicka här, sedan är det "Se program 7 här!" och så typ 12½ minut in i programmet. Logopediprofessorn analyserar fjollfaktorn i bögröster. Det är helt galet.

Se inte början av programmet (där är det tråkigt) men gärna slutet, efter inslaget. Want more? Se program 6 om Åke Green eller program 4 om HIV. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, eller kanske både och.

Men jag är ingen slav under min kurslitteratur

Okej, följande står på fullaste allvar i min psykiatrikursbok (Johan Cullbergs "Dynamisk psykiatri", 5:e rev. uppl.):

Den djupa, olösta symbiotiska kontakten med modern i förbindelse med en överväldigande kastrationsångest betingar hos den homosexuelle mannen en rädsla att uppslukas och förintas av det kvinnliga sexualorganet.

Cullberg har kritiserats hårt för sitt homo-kapitel av bland andra Sveriges Förenade Gaystudenter och RFSL. Han försvarar sig med att homosexualitet (bisexualitet finns inte) behöver tas upp på utbildningar för människovårdande yrken eftersom det medför speciella svårigheter i livet som man behöver känna till - vilket han givetvis har rätt i. Grejen är bara att han i princip inte tar upp någon av de riktiga svårigheterna (läs: heteronorm, garderob, osynliggörande) i kapitlet. Istället sjukliggör han oss, mitt bland alla andra psykiatriska diagnoser. Men jag är inte sjuk. Vi är inte sjuka. Vi kanske är lite överrepresenterade just när det handlar om psykiatri, men vi är banne mig inte sjuka i oss själva.

När Cullberg har Freudat färdigt för en stund fortsätter han med att faderligt förkasta den "homosexuella livsstilen":

I homosexuella förhållanden handlar det inte om två olika könsroller, utan om två likartade könsroller, där inget är givet på förhand. Det innebär att parterna om och om igen måste kompromissa mot bakgrund av uppkomna konflikter.

Och det kan ju verka logiskt. Förutom att... ja. Han glömmer en sak: Jag är jätteglad över att jag slipper slåss mot Mannen och den automatiska, slentrianmässiga könsrollsfördelning som jag föreställer mig uppstår i olikkönade förhållanden om man inte tänker efter hela tiden och är medvetet medveten. Jag är toknöjd med att helt självklart få ompröva såna saker med varje ny person och situation. Det är i själva verket en av mina största teoretiska bonusar med att "välja" att leva med kvinnor. Det är praktiskt, som fasen. Och jag är glad.

Senare i kapitlet står det saker som att transsexuella egentligen bara är dolda homosexuella. D.v.s. att en kvinna i en manskropp som vill ha sin rätta kropp egentligen är en homosexuell man som vill "bli" kvinna för att få manliga partners. Sure... Det påstås också att homo- och bisexualitet ofta (men i regel alltså inte?) förekommer hos "välfungerande personligheter". Vi kan till och med, "precis som andra människor", tillgodogöra oss psykoanalytisk behandling, om förutsättningarna i övrigt är de rätta. Det är dock "tveksamt om man kan förändra den sexuella preferensen"... Hjärntvättningsterapiskit. Jag säger: vi ska tycka om oss själva som vi är istället.

Och sedan förväntas det att jag ska tro på resten som står i den här boken, åtminstone i de andra kapitlen. Bull shit, säger jag. Jag tänker hitta allt material jag behöver till hemtentan på Wikipedia.

Gäsp

Jag villintevillintevillinte. LALALALALALALA.

Jag kanske klarade tentan idag - för det var ett bra ihopräkningssystem där mina två bra delar kan väga upp min dåliga ganska mycket. Glida. Efteråt eftertentan-fikade vi på det franska caféet som luktar gott när man cyklar förbi och jag blev allergisk mot min mandelsnurregrej men det gick över. All glädje är bra glädje och det var överhuvudtaget skönt att göra något annat än att sitta och försöka tvinga sig att plugga.

Jag är krypig i kroppen och känner mig ostrukturerad, sömnig och stressad. Sov middag två timmar i eftermiddags efter att jag och Y hade gått ett bonusvarv runt synagogan och tittat på stängsel. Nu låtsas väl hjärnan att den är utsövd eller något. Jag måste skärpa mig.

För övrigt ska jag bli heterosexuell så jag kan bli kär i en tvåmeterspojke med fint skägg och långa kramarmar. Det skulle vara så fint.

Jag fryser.

Jag vet inte riktigt vem jag är. Eller åtminstone inte vad jag är. Jag mår så jävla bra just nu - fast jag äter inget, sover inget, har avbokat samtalsgubben tre gånger i rad tills tiderna tog slut och bryr mig inte om att plugga. Det kommer väl och biter mig i svansen snart.

Klimakteriet

Dagens uppvaknande var märkligt. Det ringde på dörren. Och sedan ringde det igen. Och igen. Och jag tänkte att "jäkla grannar, fattar ni inte att jag sover!" För när det ringer på dörren (till skillnad mot när det ringer på porttelefonen) så brukar det bara vara dåliga saker som till exempel TV-avgiftskontrollanter eller folk som vill inkräkta på min tvättid. Så jag bara vände mig om, drog täcket över huvudet och morrade för mig själv. Men då ringde det igen. Och sedan ringde det helt mystiskt en signal på mobilen. Så då öppnade jag - och där stod ett alldeles eget litet luciatåg!

Vi åt gröt och lussekatter och och såg på nyhetsmorgon och pratade om klimakteriet. Den lucian som hade labbrock berättade att frukter också kan vara klimakteriska. Och det smittar lite. Det är därför avocado (som är icke-klimakterisk) mognar om man lägger den i en påse tillsammans med något klimakteriskt, som till exempel en tomat eller ett äpple. Den kommer liksom också i klimakteriet då. Och det var väldigt roligt sådär på morgonkvisten.

Och trots den tidiga tidpunkten blev jag överhuvudtaget glad och lite rörd.

Här är det

Det här är vägen hem. I alla fall från i slutet av januari. Uppför backen där finns det tusentals likadana fyravåningshus i gult tegel. Min lägenhet har balkong (med morgonsol och blomlåda), badkar, ugn och frys. Och ett köksbord. Vad mer kan man begära här i livet?

Sökes: vänner med starka armar och friskt humör.

Jag och mina nätter

Det är inte egentligen att jag inte kan sova. Det är mer att jag inte orkar och inte har någon lust.

Så jag virkar en sjal istället (fastän garnet inte kommer räcka).

Dyslexidag, och ett ufo gör entré

Ja, tenta på fredag - tills dess har jag en dyslexidag (=idag), en vara-i-skolan-dag med seminarium och grejs (=imorgon), en AKK-dag och två afasidagar. Jag är så fruktansvärt organiserad. Åtminstone i teorin.

Nåja.

Imorse, d.v.s. i eftermiddags, var jag på gymmet. Det var en bra tid, för nästan ingen annan var där. Ju mer folk det är desto mer världsvan måste man se ut, för alla är så himla hippa och har träningskläder i funktionsmaterial och pastellfärger och såna där sömmar som ser ut som små rullar. Och så måste man hålla reda på vilka ställen man ska gå till i vilken ordning för det vore så o-coolt att gå omkring med näsan i sin A4-instruktion med alla siffror och pedagogiska bilder av maskinerna (fast jag har den i bakfickan, för säkerhets skull). Man måste koncentrera sig, räkna hur många gånger man gör varenda grej, hitta något att hålla blicken på, undvika att glo förundrat på biffmännen, ahhh, fokus. Jag är koordinationslös och klumpig som en skranglig femtonårspojke.

Och så tänker jag: Jag vill simma. Jag vill gömma mig under vattnet, flyta med strömmen och tänka på något helt annat. Bastu efteråt, tanter som sitter i trädgårdsstolar och väntar på bättre tider, ingen prestige, inga siffror, ingenting att göra fel. Simma äger, gymma suger.

10 10 10 10 for everything everything everything everything

Jag tog ett piller för fem timmar sedan men allting är fortfarande dimmigt och inuti mig är det luddigt och det var till ingen nytta för jag har inte fått ett skit gjort.

Jag vill mest bara lägga mig ned och gråta. Ska nog göra det, också.

Kull

Idag när jag skulle gå hem från skolan kände jag mig lagom wild and crazy och tog en liten nästan-skogsstig som jag har spanat in ett tag. Det var ganska blött och lerigt, och inte så stort, men ändock, det var en skog. Och vid skogens slut stod en mossklädd dinosaurie. Det ni!

Sedan filosoferade jag över ord och gav mig den på att komma ihåg att slå upp "omkull" när jag kom hem, för det lät så roligt. Jag kom såklart inte ihåg det - förrän det kom en låt där det var med.

Det hade hänvisning till kull, och kull betyder något med huvud eller topp, typ. Att falla omkull är således samma sak som att falla på huvudet. Kullig boskap är kor utan horn, och [dal]kullor är unga flickor utan horn, d.v.s. jungfrur. Morkullan (fågeln) är en skogsjungfru (mor- betyder skog och är samma mor- som i Mora). Så himla fint!

Kullen på hatten, kullar som är små berg samt kullret i kullersten kommer också från samma ord.

Och därmed lärde vi oss något om livet även idag.

Kolan smiter

Hej, idag blev det juletider och jag blev 22. Det var en fin födelsedag med många peppmoment.

<3

Grace Slick & Janis Joplin

Ikväll är jag för övrigt kär i de här brudarna (och givetvis i den fantastiska bilden!):

Tredje könet, och fjärde och femte

Jag kom till skolan imorse och det var lite struligt för det var inte så många där och lokalen låg lite undanskymt. Läraren blev orolig över att folk inte skulle komma så hon började räkna in oss.

Läraren: "Hur många män har ni i klassen egentligen?"
Den ende mannen: "Två."
Någon annan: "Nej, tre är ni ju."
Mannen: "Ja, två och så P."

Alla skrattade till. Jag också, för man hinner ju inte liksom. Läraren berättade en historia om när hon och hennes lille son såg en transsexuell på stan, och försäkrade sedan oss alla om att de båda tyckte att det var helt okej. För transsexualism är ju exakt samma sak som homo/bisexualitet och man kan kanske ha oss som maskotar litegrann men när bögen är borta dansar råttorna på bordet...

Sedan kom resten, inklusive P himself i all sin relativt maskulina gayighet. Föreläsningen började och jag ägnade en halvtimme åt att formulera snygga oneliners. Men då var det ju redan för sent.

Dessutom har jag Roxette i huvudet

Jag är berusad och glad. Dock kanske egentligen lite för berusad för att kunna hantera ett tangentbord ordentligt, men det går väl om man koncentrerar sig.

Fast jag köpte en skrivbok idag, en ganska brun och tråkig, efter att ha petat på alla Åhléns och Ordning&redas olika flashiga prylar. Den ska bli en nattbok för alla genialiska saker jkag kommer på på natten och skriver på baksidan av kvitton och sådär. Så nu slipper jag hålla reda på alla kvitton och annat smått jag slänger omkring mig.

Men jag hade glömt bort hur dumt det är att gå på stan en lördag i december. Och alla fina adventsstjärnor kostade skjortan. Jag har letat i tre jular och fortfarande inte hittat någon jag vill ha. Jag kanske är för kräsen.

Hej december

Snart är det jul; tills dess skall jag bara hålla andan.

Och göra röstövningar och plugga.

Och se på julkalendern.

Fri besökstid för pappor och syskon. Ingen besökstid för övriga.

Jag har aldrig varit så gay som jag är nu.

Men det är bra.

Och jag vill skrivaskrivaskriva.

Det är också bra.

Förtigandet

Igår fick jag en ny kusin. Det är en flicka och mer vet jag inte. Hade ingen aning om att det var något på g och har aldrig träffat mamman. Bra att man har så bra kontakt med sin familj...

(Fast det är banne mig fel generation, ändå. Män över 45 ska inte föda barn. Det är dags för kusinbarn, inte kusiner.)

**

Ringde återbud till samtalsgubben. Jag tror att jag mår för bra. Eller för dåligt. I fredags pratade vi en halvtimme om att man kan vara lite matt när man just har haft feber. Som om det var något nytt och unikt.

Jag kan prata med vem som helst om feber.

Från början, första gångerna jag träffade honom, var jag glad och road över att han pratade könsneutralt om "den du har ett förhållande med". Jag gjorde det lite till ett spel att se hur länge han skulle hålla ut utan att försäga sig eller fråga. Han höll ut, och nu är det jag som undviker ämnet. Alltså kan jag inte prata om det som är, så jag pratar om feber istället.

Smart. Smart.

Det stora i det lilla

Självkänsla kan vara att gå ut i regnet för att köpa ett stort lass vindruvor bara till sig själv. För att man vet att man är värd det bara för att man finns.

Jag är värd det, och mer.

Dagens mem:

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense. NO CHEATING!

(Okej, jag fuskade liiite, när det kom saker som inte var musik och så.)

Will it be ok?
One dark night

How are you feeling today?
I'm 9 today

How do your friends see you?
Lång väg hem

Will you get married?
What's the hurry

What is your best friend’s theme song?
Bird on the wire

What is the story of your life?
Pickin on me

What was high school like?
I left a woman waiting

How can you get ahead in life?
Atombomb

What is the best thing about your friends?
Très bien

What is today going to be like?
Behind two hills, a swimmingpool

What is in store for this weekend?
Same time tomorrow

What song describes you?
Little black cloud

To describe your grandparents?
Snö

How is your life going?
Chewing on shadows

What song will they play at your funeral?
Girl you're gonna get'em

How does the world see you?
Wake me up when September ends

Will you have a happy life?
Savior

What do your friends really think of you?
Fuck it

Do people secretly lust after you?
Tell me

How can I make myself happy?
Music non stop

What should you do with your life?
What if no one's watching

Will you ever have children?
Ingen har lust

Pengar

Nu har hyran kommit. Det betyder att jag har lika många betalningspåminnelser som riktiga räkningar den här månaden.

En av påminnelserna är för ett vårdcentralsbesök som jag "inte har avbokat". Fastän jag avbokade det. Jag är arg, men mest på att jag inte orkar ta tag i att ringa och vara just arg. Jag har ju inga bevis för skiten. Antagligen var det det här som inte fungerade som det ska. 36 timmar i förväg var jag, men eftersom jag var hos K och inte hemma så gjorde jag inte ens en skärmdump.

Det är lätt att vara efterklok.

Suck

Febern kom tillbaka inatt. Jag vaknade varje timme för att klä av mig eller på mig. Luften väger tio ton. Just nu känner jag mig ganska normaltempererad igen, dock.

Skolan var totalt meningslös. Kirgizistan var sorgligt och imponerande. Sedan drack vi öl. (Hur smart nu det kan vara.)

Nu är det väl dags att söva sig, gonatt.

Slutet

Ja, det var du som förstörde. Eller, det kanske inte var bara du som förstörde, vi kanske förstörde tillsammans, eller var och en på sitt håll, jag vet inte, det spelar ingen roll, men det var du som gav upp. Som om det vi hade inte var värt att kämpa för. Och jag är nästan mer arg(/ledsen) över det än över själva faktum. Att det inte var viktigare än såhär för dig.

Och över din dåliga timing. Du kunde ha sagt något innan jag kom till dig eller åtminstone antytt. Eller väntat till sista dagen. Nu hittade jag något mjukt med tak över att sova på de andra två nätterna till slut, men paniktimmarna av runtirrande innan det löste sig med det kunde du gott ha besparat mig. Om du, som du säger, bryr dig om.

Jag vet inte om det var menat att vara. Men jag vet att "menat att vara" inte nödvändigtvis behöver betyda "menat att vara för evigt". Jag försöker tänka på det.

Jag har inte feber längre, men jag har glömt att äta igen. Det spelar ingen roll, jag är konstant matt ändå. Men det funkar - så länge jag är sysselsatt och/eller har sällskap. Tur att tungjävla kursen drar igång på riktigt nu, jag ska begrava mig, och imorgon är det kvällsföreläsning om HBT i Kirgizistan och Kazakstan.

Och det enda jag vill är att kramas och dricka varm choklad.

Dagens mem:

hälsningsfras: Hej.
smeknamn: Nja, inte så ofta.
födelsedatum: Sjunde december.
stjärntecken: Skytt.
lunarnick: fnill, men jag hänger inte där.
fler alias: "Öh du".
humör just nu: Trött och magont.
kläder just nu: Sovkläder.
musik just nu: Teven.
vad åt du senast?: Kex.
vad sa du senast?: Hejdå (till mamma i telefonen).
favoritkläder: Mjukisbyxor.
favoritskor: Mina mörkgrå fejkconverse.
favoritalkohol: Öl.
om du röker, favoritcigaretter: Lakritspipa.
favorit-hangout: Min säng.
favoritfärg: Lila och grön.
favorit i vänner: Jag gillar alla mina vänner. Teve-vännerna tittar jag inte på.
favoritfilmkaraktär: Amelie kanske.
favoritkaraktär i bok: Fanny i Flickan som uppfann livet (av Johanna Nilsson). (Gemensam nämnare: drömmar.)
favoritpizza: Pappas hemlagade.
om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då?: Jag vill leva här och nu.
sommarplan: Jobba?
framtidsplan: Jobba?
hälsning till valfri person: Hej fågel!
hälsning till kungen: Hej knugen!
tre prylar till en öde ö: Mat, vatten och en båt.
tre prylar till en rymdfärja: Mat, vatten och jordnötter.
tre favoritprylar: Rädd, min laptop och den blå muggen med guldstjärnor.
tre av dina bra egenskaper: Intelligent, obegränsad, kreativ.
tre av dina dåliga egenskaper: Dömer för fort, ohövlig, lat.
bästa barnprogram från 90-talet: Anki & Pytte (fast det kanske är 2000-tal).
bästa leksak från 90-talet: Kylskåpspoesi.
bästa barndomsminne: Somrarna i stugan.
vilken sagofigur skulle du vilja vara?: Snusmumriken. (Kom ihåg den gemensamma nämnaren nu!)
bästa låtcitat: "I recommend sticking your foot in your mouth at anytime. Feel free." (Alanis Morissette - You Learn)
är du vegetarian eller vegan?: Nästan.
är du politiskt aktiv?: Ja.
i såna fall i vilket förbund?: Jag är ganska fri från förbund just nu.
hur många har du kysst?: Är inget privat längre?
hur många har du haft sex med?: Hallå...
hur många förhållanden har du haft?: Ungefär lagom många.
hur många piercings har du? Stjärnor i öronen.
något ingen vet: Alla vet.
något alla vet: Nej, folk fattar inte.
en vanlig missuppfattning om dig: Att jag alltid kommer att vara såhär.
din egen bild av dig själv: Halvtransparent.
din idealvikt: 66,6 kg.
ditt idealutseende: Mindre fötter och en ny hud.
vad tycker du mest om hos dig själv?: Hörntänderna och händerna.
vad får du oftast komplimanger för?: Att jag är smart, klok och effektiv.
vad säger du för att imponera på någon?: Ingenting. Jag visar bara musklerna så är det kört. :)
hur imponerar man på dig?: Man gör något överraskande och kreativt.
göra härnäst: Sova kanske.
slutord: Hejdå.

Alltså jag trodde verkligen inte att det skulle bli såhär på länge än åtminstone,

punkt.

Sedan fick jag feber under den korta lilla vägen mellan tåget och hemma. Just typiskt. Studiebesök imorgon, det gäller att rycka upp sig.

Rycka upp sig.

(Det som inte härdar dödar.)

It's a silly time to learn to swim on the way down

Imorgon är jag hos dig och vi ordnar allt.

Det som inte dödar härdar.

It's a silly time to learn to swim when you start to drown

(Vad off vi är i Sverige.)

Vad off allt är, jag är.

Vi börjar om från början och jag orkar inte gråta mer.

Ung & stolt

men jag tar inte mitt liv som ett straff
som en tunnel till evigheten
vad är den utan mig

(Eva Dahlgren)

Tentahelgen vecka 45

Har tillbringat de senaste dagarna i sängen nedgrävd under alla täckena med datorn, handoutsen och en massa papper hit och dit. Det har varit helt fantastiskt tråkigt. Att jag är färdig redan halvåtta kvällen innan tentan måste däremot vara någon slags rekord.

Det känns som om det här med universitet går ut på att man ska ta ett smalt litet ämne, vilket som helst som egentligen är roligt, och älta det tills man hatar det. Jag hatar det. Jag vill inte alls läsa någon dum neurolingvistik (eller genusvetenskap heller för den delen), jag vill gå på folkhögskola resten av livet och lära mig saker på riktigt istället.

I fredags var jag i alla fall på kafferep (eller snarare terep, per definition) med finaste klassisarna, vilket helt klart var helgens höjdpunkt. Sju människor, två katter och tio sorters kakor som vi alla hade varit med och bakat. Jag har aldrig ätit så många kakor på samma gång förut tror jag:


Medsols uppifrån är det en chokladmuffin med vaniljgegg, en hallongrotta med maräng, en rulltårtsbit, en morotskaksbit med sjukt mycket glasyr, radiokaka (min!), kolakaka, kladdkaka, schackruta och chokladboll. På bilden saknas brownies, eftersom de innehöll nötter och därmed var bannlysta från mitt fat.

Så jag hade inget annat än katterna att bli allergisk mot.

Men det blev jag...

Fuck.

Stora sexboken

Jag behöver den här. Normal förlag <3<3<3

Funderar på att ta ett sabbatsår och läsa genus.

Alltså, på riktigt.

"Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?"

Det här inlägget har legat och mognat i huvudet ett tag, så kanske har det vuxit färdigt nu. Be prepared.

***

Jag tänkte alltid att jag aldrig aktivt skulle komma ut för mina föräldrar utan bara låta det komma sådär automatiskt som det gör i vänskapsrelationer när de fungerar som de ska. När folk alldeles av sig själva drar till med något i stil med "Jaha, vad heter han eller hon då?" och jag liksom slipper ta initiativet. (Det händer mig hela tiden och jag har ingen som helst koll på vilka av mina mer ytliga bekanta som vet eller inte vet. Vilket faktiskt känns ganska hälsosamt.)

I alla fall så sade jag det till mamma sedan, typ sommaren -04 (vilket är i princip alldeles nyss), för det blev så löjligt att låta bli. Och hon visste redan om det såklart och "ja, vi har ju försökt skapa tillfällen så du skulle känna att du kunde berätta det här" o.s.v. Sedan kramades vi och jag tänkte att fine, nu är det gjort, nu är det klart, resten är bara småpotatis.

Sedan upptäckte jag att det finns en generation till. Och att jag inte vill. Och att jag på något sjukt sätt litegrann sitter och väntar på att de ska dö för att jag ska slippa.

Okej, mormor går säkert bra efter en viss förvåningsfas, hon är modern och lagar vegetarisk mat utan problem och ser på Faktum på teve och det är lugnt liksom. Morfar är redan död. Men jag har en farmor och en farfar som varje gång jag är i hemma frågar om jag har hittat någon stilig dalmas respektive göteborgare ännu, och jag svarar alltid nej och byter samtalsämne eller låter dem (=hon) göra det. Och bekymmersrynkorna växer djupare och djupare för varje gång. De tycker synd om mig. Jag är deras äldsta barnbarn och de funderar mer och mer över det hela för varje yngre kusin som släpar med sig pojk/flickvän till en eller annan släkttillställning. Och gång på gång sviker jag dem genom att - tiga.

Men. De kommer att tycka ännu mer synd om mig om jag säger som det är, för jag kommer inte att kunna övertyga dem om att det här är det finaste jag har, att det här är det som gör mig allra mest lycklig av allt. De kommer att se till problemen, nackdelarna och allt de tror är svårt, hur jag kommer att bli misshandlad till döds eller få aids. Det är så de är.

I alla fall. Grejen jag har funderat över nu ett tag är att jag lovade mig själv att jag måste säga det även till dem om/när det blir en väldigt relevant grej. Där "väldigt relevant" betyder om jag ska flytta ihop med någon, gifta mig med någon eller skaffa barn med någon. Sådant förtiger man inte, åtminstone inte när alla andra vet. Inte här och inte nu.

Och det har aldrig varit mer aktuellt än det är nu.

Längtan

Ljuset, blommorna och vågskvalpet. Duscha i vedeldsvärmt sjövatten som bara räcker halvvägs i förrådet där hallonen växer in genom dörrspringan. Mamma som gnäller lite på att man har sovit för länge igen.

Dagens mem:

1.Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
Första spalten: that, depending on the measure used to as-
Andra spalten: the picture of what once thought to be

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Väggen.

3. Vad var det senaste du såg på tv?
Ett program om bonobos (dvärgschimpanser) på Kunskapskanalen. Jag var tvungen att småtitta lite för att det har pratats så mycket om sådana i skolan på sistone - de är nämligen rätt smarta och bra på att kommunicera. Under förra föreläsningen utbrast föreläsaren plötsligt "visste ni att schimpans stavas med sch på svenska?!" som om det var värsta nyheten. Det här programmet var dock vinklat på ett lite annat sätt - "de har sex med vem som helst, när som helst. Honor med honor, hannar med hannar och vuxna med ungar". Spännande.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
23:nånting

5. Bortsett från datorn, vad gör du just nu?(helt ärligt!)
Äter skorpor och dricker jos.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Igår, jag gick hem från skolan och handlade lite mat på vägen.

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
M:s blogg (där jag även hittade detta, då).

8. Vad har du på dig?
Mjukisbyxor, en RKUF-tshirt ("Diskriminerar du?" i svart), fleecetröja, strumpor med möss på, randiga trosor och en leopardmönstrad filt.

9. Drömde du något inatt?
Minns inte.

10. När skrattade du senast?
Minns inte...

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En loesje-affisch, en postitlapp, en liten bild på min familj och en på Gandhi, och ett vykort med en naken kvinna och texten "Skål på er därhemma. Vi lefva här det ljufva lifvet"

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Sexande schimpanser...

13. Vilken var den senaste film du såg?
Kissing Jessica Stein. Ingen höjdare direkt men lite mysig var den väl.

14. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
En lägenhet, en stor säng och något avancerat bokhyllesystem. Sedan skulle jag betala av mina skulder till CSN och fortsättningsvis köpa all kurslitteratur.

15. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag saknar M mer än jag saknar min familj. Det skäms jag lite över.

16. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Gratis tåg för alla vart som helst, när som helst.

17. Tycker du om att dansa?
Nope.

18. George Bush?
Öhm.

19-20. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Flicknamnen är hemliga (så ingen snor dem). Någon son vill jag inte ha. :)

21. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Sure, men bara om man kan dricka kranvattnet.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Men tjena! Vill du ha en kopp te?" eller något annat hemtrevligt.

Hur gör djur

SVTs "Böglobbyn" är det pinsammaste teveprogram jag sett på mycket länge. Med mål att "minska homofobin" och "göra det lättare för unga män att komma ut" inledde de programserien igår med ett avsnitt om cruising. Vi blev runtvisade i Slottsskogens dunkla bergssluttningar och fick veta hur det hela går till (och hur guiden själv hade träffat någon just där dagen innan), och redan efter fem minuter hade hela målgruppen bytt kanal. Och det var innan scenen med begagnade kondomer.

När jag googlade på det hittade jag det här istället och det var ju mycket roligare. Särskilt eftersom reportern verkar helt omedveten om varifrån konceptet kommer. Håhåjaja.

Jag har en plan

Idag har jag skissat på ett nytt skin till bloggen, för jag vill inte vara riktigt som alla andra. Jag undrar när/om jag ska få/ta mig tid att sätta planen i verket. Och om jag fortfarande kan html.

Skam

Jag väntade ett halvår på en samtalskontakt, och nu har jag honom, åtminstone preliminärt. Jag har världens jävla chans att ordna upp saker och ting, världens jävla jävla chans. Jag tycker till och med om honom, tror jag. Han pratar lugnt och lyssnar utan att jag behöver bry mig om den där gränsen för vad man egentligen får säga till folk (ja, det är väl det som är tanken liksom). Men när jag ska sätta mig på den där spårvagnen och åka mina 22 minuter dit ut till honom så blir allting plötsligt helt meningslöst och benen bly. Och jag känner mer eller mindre konstant att jag kanske borde ringa och säga att jag inte vill komma mer, att jag inte har någon lust.

Jag vet inte om det är för att det egentligen är det mest meningsfulla jag gör, kanske. Att det är liksom STOP, THIS IS HEAVY STUFF eller något. De gamla banorna är tryggast, förändring är alltid omvälvande (duh, per definition) och jobbigt, och det är lättast att bara låta bli. Man vet att man överlever i det man alltid har gjort, för man har alltid överlevt innan. Fastän själva poängen med grejen är väl att jag inte gör det.

Jag känner mig barnslig, gnällig, utnyttjande och falsk. Jag-är-ju-inte-sjuk-på-riktigt. Jag-behöver-ingen-hjälp. (Var kom den där sjukhusräkningen ifrån? Bunten med recept? Alla tiotusen piller? Varför har jag inga vänner kvar? Vart tog sommaren vägen?)

"Nej, det är ingen fara, jag är bara lite trött."

---

Jag borde hålla käften. Jag ber om ursäkt i förhand, nuhand och efterhand. (Snälla, lämna mig inte.)

Sweet sweet memories

Tantolunden, prick tre månader sedan:

Vi skulle ha picknick uppe på den där kullen (det slutade med att vi satt typ tre stycken under mitt paraply, alla blev blöta och jag fick en fästing, men det är en annan historia). Några hittade oss inte och ringde mig, så jag sprang ned mot ingången för att leta efter dem bland allt folket. Plötsligt hörde jag att någon ropade mitt namn, så jag vände mig om och där satt hon, under ett träd, tillsammans med några andra människor som jag inte kände igen.

Och jag tänkte "shit, vilken snygg lugg, jag fattar precis varför jag hånglade med henne!"

Och hon tänkte "shit, vilken snygg häck, jag fattar precis varför jag hånglade med henne!"

Och resten är, så att säga, historia.

Vidare om ideal:

Idag var jag in en sväng på Apoteket och köpte halsbrännepiller (i en förpackning som ser ut som om den skulle innehålla godis - hur barnsäkert är det på en skala?) och tjejen i kassan var klädd i vit rock och sjal. Och jag tänkte: vad fint att de a) har anställt henne och b) låter henne ha sjal när hon jobbar fastän de typ har uniform här nästan.

Sedan tänkte jag: Varför tänker jag på det här?

Sedan fastnade mitt kvitto i kvittoapparaten och vi log besvärat mot varandra och hjälptes åt att få loss det. Det blev en liten kö.

Reconsider me baby, come on

Det finns en kille jag alltid har haft svårt för. Han tar plats, gärna lite för mycket plats. Snor åt sig ordet titt som tätt, ibland på bekostnad av andras utrymme, och ofta för att säga något helt ovidkommande. Sedan broderar han ut, gärna i en lite skämtsam ton, och folk skrattar med. Men det känns som om han mest pratar bara för att prata, eller för att han är van att göra det, eller för att han är van att stå i uppmärksamhetens centrum och blir otrygg när han inte får göra det. En bekräftelsesucker. Och jag tror inte att varken han själv eller folk runtomkring är särskilt medvetna om faktum. (Typisk klassisk feministisk issue sådär, ni vet.)

Det speciella med just den här situationen, dock, är att jag nu nyligen såg honom i ett helt annat sammanhang än vanligt. Han hade krympt minst en meter, satt lite hopkrupen och verkade liksom inte vara mer än en liten pojkvasker. Han till och med nämnde att han tyckte att situationen var jobbig och lite otäck. Och verkade skämmas för sin litenhet.

En svaghet, en angreppspunkt, en annan synvinkel att se hans dominans från. En förklaring och något som gör det lättare att stå ut.

(För jag är ju en duktig flicka och gör inget åt det, varken uppmärksammar de andra på det eller säger ifrån... Det känns som om jag sviker mig själv och alla ideal jag har. Peppa mig?)

Tristess

Jag känner mig allmänt uttråkad och omotiverad. Idag har jag diskat, pluggat, handlat och kokat grahamsgrynsgröt. Imorgon ska jag gå på föreläsning, lämna böcker, hämta andra böcker ("The relation between gestures and semantic processes: a study of normal language development and specific language impairment in children" och "Right hemisphere damage: disorders of communication and cognition" - det verkar vara inne med långa titlar) och kanske köpa en vattenkokare.

Jag är alltid så nervös för att glömma det här med sommar- och vintertid men jag kom ihåg det i år också.

Hejdå.

Dagens mem:

Öppna Google. Skriv "[ditt förnamn] needs" i rutan och tryck på enter. Välj ut det bästa av det du ser. Blogga.

Ludo needs to be excused from class today
Ludo needs a fan club too!
Ludo needs to leave the porn industry all together
Ludo needs to balance out, and find peace without extremes
Ludo needs to learn the value of commitment
Ludo needs bodyguards

Tuttifrutti

Nu är jag hemma igen.

(Tåget var försenat men jag har en taktik: Tänker jag på Gudrun-stormen, när jag blev tre dygn sen från Malmö till Leksand, så känns allting annat som småpotatis.)

Violently happy

En bild säger mer än tusen ord.

Tre dagar kvar.

Wiki

Istället för att plugga sitter jag och klickar runt i Wikipedia. Eller - jag pluggar det sista genom att klicka runt i Wikipedia eftersom jag inte orkar bläddra i boken för det står så mycket i den och jag är trött. Tur att man inte behöver ange källor på tentan.

sky: something very big / people can see it / people can think like this about this something: "it is a place / it is above all other places / it is far from people"

The shit.

Tur även att nästa kurs är lingvistik.

Kreativa exempel (som utlovat)

(Resten av svaren har jag hoppat över för det är inte så roligt att läsa. Ni får bara exemplen.)

4. När människor gör bedömningar bortser de ofta från den så kallade "relativa frekvensen" (base rates). Vad innebär detta och vilka konsekvenser kan det få? Redogör för ditt svar med hjälp av ett beskrivande exempel.

Läs följande personbeskrivning: "Ulla har en ytterst välvårdad röst. På fritiden ägnar hon sig åt en studiecirkel i franska samt sjunger i kör. Hon har två efternamn, ett typiskt svenskt och ett typiskt osvenskt." Tag sedan ställning till om du tror att Ulla jobbar som lärare eller som logoped.

De flesta skulle kanske säga att hon jobbar som logoped, eftersom den diagnostiska informationen vi fått om henne stämmer in på väldigt många logopeder, kanske så många som 90%. Den stämmer inte in på lika stor andel av alla lärare, utan kanske bara på 5%. Poängen är dock att det överhuvudtaget finns många fler lärare än logopeder, vilket man lätt bortser från när man ställs inför fallbeskrivningar som denna. För även om beskrivningen stämmer in på en mycket mindre andel av lärarna så stämmer den kanske in på ett större faktiskt antal lärare eftersom det totala antalet yrkesverksamma lärare är mycket större än det totala antalet yrkesverksamma logopeder. Därför är det i själva verket mer rimligt att gissa att Ulla arbetar som lärare.

19. Hur kan lagrad kunskap i formen av scheman/scripts påverka vårt minne av situationer och händelser?

(Det hela går ut på att ens minnen flyter ihop och man gärna tror att en situation avviker mindre än den egentligen gör från schablonversionen av den typen av situation.)

Om tio år kommer jag inte ihåg att jag fick just de här tentafrågorna i förväg för det brukar man inte få.

MEN scheman kan också göra att man minns detaljer som avviker väldigt mycket från schemat/scriptet. T.ex. om tentasalen plötsligt sprängdes mitt under tentan.

Prosit

Det gick inte så bra. Min egen vårdcentral hade inga tider förrän 25:e och de två andra jag ringde ville inte ta emot mig. Fick tips om en privatläkarmottagning och ringde den också, men blev mest avsnäst med något i stil med "men lilla vän, tror du verkligen att vi har tid med dig?!" (fast med fler och finare ord). Sedan gav jag upp och somnade om.

Läget är följande: K har en katt som betyder allt för henne. Den har ingenstans att bo. Jag har plats och vilja - en till synes lätt ekvation. Problemet är bara att jag reagerade rejält på något oidentifierbart i somras, i den lägenhet jag sov i under priden. Kanske var det damm, mögel, kvalster, asbest, pollen, could have been anything. Kanske var det katterna som också bodde där.

Mitt huvudförslag just nu är en utflykt till kattens nuvarande tillhåll hos K:s ex. Jag får ladda upp med ett paket antihistaminpiller att ta om det går åt skogen, och sedan gosa hejvilt, nosa päls och gnugga ögon. Sedan vet vi.

-----

Imorgon gäller fortsatt tentaplugg. Det är en slags mellanting mellan hemtenta och salstenta - vi har fått 33 frågor varav 12 ska besvaras under salstentaförhållanden på måndag. Det innebär att man i princip hanterar det hela som en lååång hemtenta men lär sig svaren såpass utantill att man kan skriva ned dem ur minnet. Det känns ganska hårt. Men det finns en chans till success*, trots allt, insåg jag efter att jag och Y bytte lite svarskladdar över internet idag - vi är ändå inne på ganska samma spår och det borde ju betyda att det är bra.

(*Svengelska är något som lär ge pluspoäng, eftersom huvudföreläsaren svängt sig med konstiga blanduttryck hela kursen. Likaså fåniga, kreativa exempel. Jag ska visa. Det kommer.)

04:10

They spell it i-n-s-o-m-n-i-a.

Klockan åtta ska jag vakna och ringa ett Mycket Viktigt Telefonsamtal till vårdcentralen, för att boka ett Mycket Viktigt Allergitest. Mer info kommer så småningom.

Nu ska jag ägna mig åt fyra timmars tablettsömn.

Gonatt.

Var har du varit och vart är du på väg?

Igårkväll på spårvagnen hem blev jag intervjuad av Västtrafik-undersökare som frågade var jag hade klivit på och vart jag skulle åka. Folk var pigga på att svara, såg nästan glada ut när de fick veta vad det handlade om. Man borde fråga så oftare. Var har du varit och vart är du på väg?

Jag hade varit hos klasskamrat H och spelat spel. Det är fint att vi har ett sånt litet spela spel-gäng, finaste klassisarna och jag, för det blir så sällan att man gör det annars.

Tidigare under dagen hade K åkt härifrån. Det var lättare den här gången. Dels för att vi väl är lite säkrare nu, på varandra och vad vi har tillsammans, det här är inte något som går över helt plötsligt vilket ögonblick som helst. Dels för att min biljett upp till henne redan är bokad. Jag ska bara klara en tenta först så åker jag. Torsdag nästa vecka. Dit är jag på väg. Spännande att få se hennes liv till slut, se henne i ett sammanhang liksom.

Sedan avslutade jag kvällen med en allergichock som hette duga. Först kom blåsorna i munnen, sedan tjutluftrören och halsbrännan, sedan utslag i ansiktet och under armarna och i ljumskarna, sedan feber och värk i bröstet och benen och armarna. Ett tag var jag beredd att åka till akuten och säga "hej, rädda mig". Sedan orkade jag inte ens ringa sjukvårdsupplysningen. Sov tolv timmar och hade fortfarande ont överallt när jag vaknade. Dock ingen feber längre. Och cykelturen till skolan hjälpte.

Men jag är fortfarande lite mör.

Ikväll har jag varit på Studs och lekt med mina gaystudenter. En schysst pratstund om att komma ut eller inte, att leva öppet eller inte, att göra saker för sin egen skull eller inte.

En av kvällens nygamla insikter: Jag är inte bara gay, jag har större potential än så. Större potential än så också.