Brusa högre lilla räv

Ibland kommer man hem efter värsta skoldagen och värsta restaurangmiddagen och värsta snökaoset (1 dm, rejäla förseningar i kollektivtrafiken, hög frånvaroincidens), slänger sig i soffan med datorn i knät, ser girlylicious tv-program på trean och surfar igenom sin vanliga bloggrunda när nåt sånt här plötsligt dyker upp:

Ibland kommer jag att tänka på varför A är så himla bra och varför hon liksom inte går att ersätta även om det hade varit behändigt att ha någon som hon i Umeå. Såna där saker som att hon har världens ibland roligaste blogg, och att hon också gillar kroppsdelar som heter roliga saker. Eller att hon kan ge en en liten tygräv som hon har sytt på natten för att hon inte kunde sova. Eller att hon faktiskt hänger med en på utflykt när det är kallt och blåsigt och jävligt. Och att hon fattar när hon ska säga "stackars dig" och när hon ska säga "ryck upp dig nu". Såå mycket kärlek. Saknar.

Och då tänker man: Nu åker jag till Umeå nununu genast så vi får kramas.

Nu håller jag på att somna här, så jag besparar er alla vidare önskningar och planer. Imorgon är en annan dag.