Så ge mig en megafon

Ibland när det talas queerfeminism (oftast om Tiina Rosenberg och F!-falanger) i mer heterosexuella sammanhang tittar någon plötsligt fundersamt på mig och säger något i stil med ”men sån där är ju inte du, väl?” och jag ler och säger ”nejnej, men det har ju ändå en funktion - en rörelse behöver sina extremer för att kunna hållas samman” men då ljuger jag nog. Jag blir mer och mer radikal för varje tanke jag tänker (och jag tänker ganska mycket); min senaste aha-upplevelse är att det biologiska könet också är en social konstruktion. (Och jag känner därmed ett påträngande behov av att läsa Judith Butler.)

Men vi får ta det från början här, och ”från början” innebär att definiera begreppen. Feminism i mainstreamtappning vet vi vad det betyder – uppfattningen att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp (=könsmaktsordningen) och att detta bör förändras (=heja, heja). As simple as that.

För att förstå queer, däremot, behöver vi först förstå begreppet heteronormativitet. Heteronormen är inte, som man kanske kan tro, enbart en norm som dikterar att alla ska vara heterosexuella, utan snarare ett idékomplex som förutsätter att det finns två och enbart två sorters människor och att dessa två sorter är män respektive kvinnor, att män har kuk och att kvinnor har fitta, att män ser ut och beter sig maskulint och att kvinnor ser ut och beter sig feminint, att de attraheras av varandra och enbart av varandra och enbart av en i taget, att de har lagom mycket sex på rätt sätt och att de så småningom bildar kärnfamiljer. Man är inte bara heterosexuell, utan man är precis lika mycket heterosexuell som alla andra, på precis samma sätt.

Queer är ett konstigt ord, kan man tycka, och det kan bero på att det betyder just ”konstig”. (På finska heter det pervo, vilket är roligt.) Efter att folk i något engelskspråkigt land (gissningsvis USA) börjat använda ordet som slang för bög har queer utvecklats till att bli det centrala begreppet i queerteori, som i extrem korthet går ut på att man analyserar hur heteronormen skapas och upprätthålls snarare än ifrågasätter det som avviker från den. Queer är dekonstruerande - men queer kan också vara uppbyggande och identitetsskapande och rebelliskt. Man kan ha en identitet som homo + queer, bi + queer, hetero + queer eller enbart queer. Queer kan vara en vägran att inordna sig i de kategorier som erbjuds, eller en markering av att man faktiskt inte passar in i någon av dem, eller helt enkelt ett statement mot att låta någon annan kategorisera en. Queer kan också vara ett ifrågasättande av att sexuell läggning överhuvudtaget skulle vara något som i första hand kretsar kring kön och inte kring t.ex. personlighet, utseende eller ålder.

Homo är snällt, homo rättar sig i leden, kammar sig och håller sig i sitt fack. Queer är argt, spretigt och sprakande - queer springer bredvid och skriker i megafon. Men som en del av den allmänna dekonstruktionen vill queer till syvende och sist gärna dekonstruera även sig själv, vilket kan göra henne lite svår att fånga in, greppa, definiera och – just – konstruera.

Queerfeminism är när man slår två flugor i en smäll. Heteronormen och könsmaktsordningen samverkar eller är rentav två aspekter av samma sak, och sexuella läggningar såväl som genus är konstruktioner.

(Exempel på ord i det här inlägget som Words stavningskontroll inte förstår: queer, queerfeminism, queerteori, heteronormativitet, idékomplex, mainstreamtappning, statement, pervo.)