Ever since I was eight or nine, I've been standing on the shoreline

Mitt första minne av att jag tänkte på mig själv som flata är från sexualkunskapen i fyran när fröken Kerstin berättade att i genomsnitt en i varje klass är homosexuell. Det här var innan vi hade lärt oss vad genomsnitt var, så alla började se sig omkring och fnissa i jakt på den skyldige, och några av de mer framfusiga killarna pekade ut varandra. Jag satt i mitt hörn och tänkte "vad dumma de är, det där är det ju jag som är, det är inte någon av dem, det är inte ens en kille" - och det här var ändå långt innan min första kärlek och ännu längre innan jag hade träffat en livs levande öppen flata för första gången. Jag visste ändå, och jag var helt säker.

Men jag hade ingen aning om vad det betydde. Och ännu mindre hade jag någon aning om vad det hade för konsekvenser. Jag förstod inte att det var det som var anledningen till att jag var helt ointresserad och nästan äcklad av fråga chans-lekarna och av allt tissel och tassel och av listorna man skulle skriva över vilka killar som var snyggast (jag skrev egna hemliga listor över vilka tjejer som var "snällast" istället). Jag fattade inte varför det skulle vara så roligt att gå på disco eller gå omkring och vara rädd för att plötsligt få en snöboll i huvudet och ändå sådär förtjust hålla sig så nära de snöbollskrigande killarna man kunde. Jag fattade inte poängen med någonting alls som tjejerna pysslade med och således hade jag inga vänner heller.

Jag hade en kusin däremot, eller har. Hon var ett år äldre än mig och vi var jättetighta när vi var små fastän hon bodde långt bort och vi bara sågs på somrar och jular. Men plötsligt, en av de där mellanstadiesomrarna, kom hon till stan och hade slutat gilla hästar och börjat gilla killar istället, och jag förstod ingenting. Jag kände mig så jävla sviken. När Fucking Åmål kom såg jag den med henne på bio (jag hade inte fattat vad som var temat i förväg) och skämdes över att jag hade släpat dit henne och bad till min lyckliga stjärna att hon inte skulle förstå att jag var flata, jag med, precis som i filmen. Inte för att jag direkt skämdes över själva faktum eller så, utan mer för att det bara var så konstigt för ingen annan var ju det. Trodde jag.

I efterhand har det visat sig att nästan ingen jag umgicks med var hetero.