Såhärärdet. Jag funderade rätt länge kring de där pillren och förra helgen uppstod det ett tillfälle. Pappa kom för att hjälpa mig att flytta och jag fick städa undan alltihop. Han stannade två nätter. Så jag tog dem inte. Då. Och sedan, när han hade åkt, fortsatte jag att inte ta dem.
Och det har gått fint. Eller, det har gått tankfullt. Men det är skönt, jag står på marken med fötterna och det känns som jord, om ni hänger med i analogierna här. Jag känner spontanitet och iver och till och med flirtnerven har vaknat till litegrann (ikea igår, spårvagnen idag, och hon den där fina som jag nog tänker ha som span ett tag, kanske).
Men dagarna blir kortare. Dels för att jag sover mer och bättre, dels för att allt tar lite mer tid som det känns, och för att tid går åt till att hantera allt det där jag inte har behövt hantera för att det har varit bortblockerat. Jag vet inte om det beror mest på o-pillren, flytten eller den allmänna dekadensen. Jag kan inte göra en sak åt gången, bara tre eller tretton eller ingen. Jag svänger mer, helt enkelt. På gott och ont.
För det är klart att det är tryggt och bra att hoppa omkring på kryckor när man har brutit benet men förr eller senare måste man lägga bort dem och börja gå igen. Eller man måste ju inte, men man vinner helt klart på det för man kan skutta och springa bättre utan. Och jag vill skutta och springa, för jag är en skuttande och springande person och jag har saknat mig och allt.
Och okej. Tablettkartongerna, -burkarna och -kartorna ligger i sin låda, och jag tänker inte göra mig av med dem. Men lådan ligger i ett skåp och där ska den få ligga. Hejdå, säger jag. Och här ligger livet, etc.
Växa. Släppa taget.
Jag undrar hur tunn den här isen är.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Nu ska jag våga skriva en kommentar på ett sånt här inlägg för första gången. Fast det blir ett oskyldigt ett, och jag jämför absolut inte (för det är inte samma sak), men jag kom att tänka på min mormor nu. Hon slutade röka helt tvärt när hon var 60+ nånting och hade fått svårt att andas en natt. Men hon behöll ett cigarettpaket i kylen, för säkerhets skull. Det låg där resten av hennes liv, oöppnat. Jag tror att det går. (Men oxå att det faktiskt är okej att falla tillbaka - huvudsaken är att viljan finns!)
*kramen om*
När steget tillbaka är kort och enkelt så känns steget framåt också kort och enkelt. Så är det, tror jag. Man kan lura sig själv lite.
Anna jag hejjar på dig! Du är bäst!
Post a Comment