I snökaos infinner sig undantagstillstånd och man får plötsligt prata med varandra. Jag gick mot Frölunda torg och mitt på en öde vägstump stod en liten farbror och skottade i plogvallen. Det lyste sådär glädjigt om honom, och han tittade upp mot mig och log. "Du förstår väl att jag gör det här enbart för din skull?", sade han och skrattade till. "Ja, det är klart. Tack!", svarade jag. "Nä, jag bara skojade. Men det blir ju lite lättare att gå så här..."
Barnen sprang ut med sina pulkor till backarna. Den lille farbrorn sprang ut med sin spade till vägstumpen. Och det var så fint, på något vis. Den sydsvenska lyckan över att få skotta lite snö till nästan ingen nytta.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Fint! Extremt väder får alltid folk att börja prata med varann i Göteborg, åtminstone på hållplatserna (pratade själv med en "främling" i torsdags). Och imorrn ska jag åka med en annan främling till utställningen - hon ställde upp ikväll bara sådär, schysst!
Glädjigt är ett bra ord.
Det är nog så i alla städer, men oftast krävs det mer än några flingor för att det ska räknas som extremt. :)
Post a Comment